2011/01/03

Värna värnplikten

Värnpliktssystemet är oöverträffat även inför internationell tjänst

”För uppgiften krävs en indisk bataljon, ett irländskt kompani eller en svensk pluton ”. Talesättet myntades under FN:s operationer i Kongo. Det låter chauvinistiskt och var kanske överdrivet men det tillkom efter ett antal uppmärksammade insatser av svensk trupp för snart 40 år sedan. För första gången kunde svenska ”civila” soldater i strid jämföras med värvade yrkesmilitärer. Jämförelsen utföll till vår fördel, vilket förvånade även svenska bedömare.

Varför lyckades vi och var operationen i Kongo unik? Nej – men i så måtto var den unik som det var första gången sedan andra världskrigets finska fronter som svenska förband deltog i strid. Däremot har svenskar därefter, i ett antal FN-operationer utsatts för liknande situationer som den i Kongo. Framförallt i den inledande fasen av fredsbevarande insatser har förekommit tvångsåtgärder, som rätteligen bör betecknas som fredsframtvingande (Peace Enforcement) – dock lokala och begränsade till tiden. Det gäller framförallt under det svåra första halvåret på Cypern 1964, efter Jom Kippur-kriget i Sinai i mitten av 1970-talet och senast i Bosnien 1992 - 93


Utan undantag har svenska förband fått de högsta betyg. De enda som kunnat mäta sig är faktiskt övriga nordiska länders förband. De har alla haft allmän värnplikt. Utländska bedömare har öst lovord över den svenska initiativkraften och effektiviteten. ”Världens bästa FN-soldater ” utbrast den kanadensiske generalen Mac Kenzie i Sarajevo. Han kunde jämföra med sitt eget lands förband, helt bestående av yrkessoldater.

Det svenska reservofficerssystemet har likaså bestått provet väl. Reservofficeren, i det civila ofta en chef i samhälle och näringsliv, med goda språkkunskaper och som fått militär ledarskapsutbildning, har varit framgångsrik såväl i skyttebataljoner som i minröjningsenheter och andra specialförband. I internationella observatörsgrupper har reservofficeren ofta löst sina uppgifter väl så bra som yrkesofficeren.

Pluralismen höjer förbandets totaleffekt.
Varför möter yrkestrupp så ofta svårigheter, som däremot bemästras av värnpliktssoldater? Svaret ligger i mångfalden av egenskaper och kunskaper i förband med olika slags människor. Ett svenskt FN-förband är en miniatyr av samhället. I gruppen finns snickaren, läraren i klassiska språk, VVS-montören, butiksbiträdet, dataingenjören, den teologie studerande och den arbetslöse skogsarbetaren. De mest skiftande utmaningar kan mötas. Soldaterna har olika politiska åsikter och de mest skiftande svar på olika åskådningsfrågor. Pluralismen höjer förbandets totaleffekt och ger även en större inneboende kraft att bevara etiska värden under hårt yttre tryck.

Åldersspridningen är större än i de flesta yrkesarméer, vilket ökar den sammanlagda styrkan av förbandet. I bästa fall har några soldater också gjort repetitionsövning. Den högre levnadsåldern ger en större livserfarenhet när kulturkrockar och mänskliga tragedier skall mötas.

De flesta uppgifter som ges ett fredsfrämjande förband avser ingalunda strid eller minröjning. Nej, det kan gälla flyktingmottagning, utväxling av fångar, överlämning av stupade och oändliga förhandlingar i anslutning därtill. Det kan gälla livsmedelstransport till svältande byar, sjukvård, katastrofhjälp, reparation av broar och vägar… Inte minst den dagliga närvaron vid patrullering ute i byarna för att skapa trygghet och förtröstan inför framtiden görs bäst av icke-legosoldater.

En ständig samverkan krävs med andra humanitära organisationer. Dessa är många, under 1990-talets Bosnien och Angola c:a 200 stycken och med högst skiftande ledning och förmåga. Ofta får det militära förbandet ta på sig rollen av samordnare i kraft av den bättre organisationen och de starkare resurserna. Hög utbildning och vida perspektiv på olika samhällsproblem krävs i denna samverkan. I den humanitära funktionen har militära enheter som rekryterats ur det civila samhället därmed ett klart försteg.

Härtill kommer alla elementära och triviala vardagsuppgifter för att överhuvud överleva i en främmande miljö med sönderslagen infrastruktur. Utbildade hantverkare i leden är ovärderliga för att lösa de praktiska problemen.

I yrkesarmén saknas civila kunskaper. Den värvade soldaten kan en sak. Värnpliktssoldaten kan tack vare pluralismen möta olika utmaningar och agera mer flexibelt.

Exemplet Libanon.

I mitten på 1980-talet insattes en svensk underhållsbataljon i Libanon. Den avlöste då en fransk bataljon med stor andel yrkessoldater. Det dröjde inte länge förrän den israeliske förbindelseofficeren konstaterade: ”Since the Swedes came the problems at the border have decreased with at least 90 % ”. Säkert också det en överdrift. Men han syftade på vårt obyråkratiska och effektiva sätt att genomföra underhållstjänst över nationsgränsen Israel-Libanon. De som gjorde grovjobbet var meniga lastbilsförare rekryterade ur civila svenska transportfirmor. ”Civila” soldater, vana att klara sig på egen hand i sitt ordinarie arbete som långtradarchaufförer i Europa. Vana vid gränspassager, tullproblem och olika samhällssystem. Pappersexercisen förbereddes av unga kvinnliga stabssergeanter meriterade i resebyråbranschen och i exportföretag – de kunde också charma den mest stingslige chef vid gränspassagerna.

Den värvade bilföraren fick ej heller uppträda ensam. Han styrdes i detalj av en underofficer –ingen av dem hade kunskaper om annat än den egna armén – båda körde fast i den orientaliska byråkratin.

Strid och humanitär verksamhet.

En fredsframtvingande insats (Peace Enforcement) innebär inte att de rent humanitära uppgifterna minskar i betydelse och man får inte förledas tro att en yrkestrupp skulle lämpa sig bättre när strid väntas. De svenska FN-bataljoner som tjänstgjort i sådana lägen (mest kända är Kongo 1961- 62, Cypern 1964 och Bosnien 1993) har varit ytterst framgångsrika såväl när förbanden löst stridsuppgifter som när de haft humanitära uppgifter. Uppgifterna går för övrigt i varandra. För att lösa en humanitär uppgift måste kanske en väg spärras mot en aggressiv part och en annan väg minröjas och öppnas för att evakuering av sårade flyktingar skall kunna genomföras. I verkligheten är det ofta påtagligt svårt att renodla uppgifterna till strid eller humanitär verksamhet.

Ofta förbisett är svårigheter att överhuvud kunna rekrytera yrkessoldater i ett modernt samhälle. Yrkessoldaten får inte den sociala ställning som däremot oftast är fallet i ett utvecklingsland där arméns anställda – även meniga soldater – innehar högstatusyrken. Soldatyrket lockar inte de lämpligaste i en industrialiserad stat.

Värnpliktsförsvar innebär elitarmé.

Med vilken rätt kan man påstå att Sverige borde ha en ”elitarmé” i stället för värnpliktsförsvar. Sanningen är tvärtom att den armé vi haft var en verklig elitarmé för såväl landets eget försvar som vid internationell tjänst.

Allt talar för att den rekrytering vi haft bör fullföljas och utvecklas vidare. Det vill säga:

• Full militär tjänstgöring c:a 8-18 månader för krigsorganisationens behov inklusive för dess personalreserv. Utbildningen meriterar för internationell tjänstgöring.

• En kortare utbildningstid om 3-5 månader för förband med enklare uppgifter och för en andra personalreserv. Utbildningen meriterar för internationell tjänstgöring i ett antal specialbefattningar där de civila kunskaperna är av särskilt stort värde. T ex vissa hantverkare, förare av tyngre civila fordon m.fl. – alltså till uppgifter där vi ofta haft svårigheter att rekrytera tillräckligt stort antal lämpliga sökande. Civila kunskaper är för ett stort antal befattningar väl så viktiga som en lång militär utbildning.

• För övriga – även för kvinnor – en kort allmänorienterande kurs om vapen och vapenverkan, sjukvård mm. Den skulle endast i undantagsfall kvalificera till militär internationell tjänst. Men å andra sidan kan faktiskt kvinnlig personal redan idag besätta ett antal specialistbefattningar efter endast tre veckors militär utbildning. De gör det med den äran och till stor nytta för sitt förband. Kursen skulle ha ett stort samhälleligt värde. Den skulle inte minst bli ytterst värdefull för de många civila biståndsarbetarna. De kunde lära sig de enklaste reglerna att undvika minor, lägga tryckförband osv. Alltför ofta har FN-soldater ute på stridsfåltet tvingats till svåra räddningsoperationer för att hämta hem unga, idealistiska men militärt totalt okunniga biståndsarbetare som hamnat i korselden eller i minfålt.

Förutom dessa tre värnpliktskategorier behövs som nu fast anställt befäl och tekniker samt reservanställt befäl. I takt med den tekniska utvecklingen kan dessa kompletteras med ett fåtal specialister. De kan rekryteras bland veteraner, kontraktsanställas, medverka i grundutbildningen och stå i beredskap för internationell tjänst. Även mindre, hela förband kan öronmärkas i förväg men vara hemförlovade på det sätt vi har idag. Vid internationella uppdrag finns därmed små insatsstyrkor snabbt tillgängliga. Erfarenheten säger också att det aldrig saknas frivilliga veteraner när en ny insats skall ske. Däremot behövs inte stående kontraktsanställda förband för internationell tjänstgöring. De är inte effektiva.

Ryska förband i Kaukasus.

De mest vildvuxna idéer om vårt framtida försvar cirkulerar. De tycks dominerade av önsketänkande, populistiska politikers påfund, riksdagsmän och ledarskribenter med minimala kunskaper om försvaret och som än mindre satt sin fot i ett krigsskadat land. Dessvärre är kunskapen om internationell tjänst begränsad även inom försvarsmakten.

Är för övrigt invasionshotet så oändligt långt borta som ett antal trendriktiga svenska skrivbordsstrateger påstår? Ett halvårs tjänstgöring tillsammans med ryska armén i Kaukasus lärde åtminstone mig att många av dess förband ännu har kompetenta chefer och kan agera med stor effekt och hänsynslöshet. Materiella brister och disciplinära problem skall inte förnekas, men under ny ledning och bättre ekonomi kan vi förvänta en annan säkerhetspolitisk situation även i vårt närområde.

Den svenska värnplikten kommer att behövas. Den måste försvaras och förklaras inför politikerna. Politiker tenderar alltid att lättare se värdet av stora materielprojekt och arbetstillfällen inom industrin, värden som enkelt låter sig beräknas i konkreta termer. Men det är beklagligt att så många inte förstår att den allmänna värnplikten är den bästa grunden för så väl vårt eget försvar som för Sveriges fredsfrämjande verksamhet.

En folkrörelse ”Värna Värnplikten” behövs.

Under Sveriges FN-historia, som började 1948 med Folke Bernadotte har vi haft ett trettiotal försvarsministrar, överbefälhavare och arméchefer. Av dessa har endast tre haft egna erfarenheter av fredsbevarande internationell tjänstgöring. Även inom försvarsledningen i övrigt har den djupare insikten saknats över tiden.

Försvarsledningen riskerar negligera värnpliktsutbildningens avgörande betydelse för Sveriges internationella engagemang. Vi som haft förmånen att få leda svenska soldater i internationell tjänst måste agera och inte stillatigande se på när försvarets bästa resurs, värnpliktsutbildningen, raseras.

Man frestas säga att en av landets få effektiva organisationer raseras.

Till de kända värdena om vikten av förankring i samhället bör tilläggas att värnpliktsutbildning sannolikt är ett svåröverträffat medel att integrera de nya svenskarna. Skolan och andra som har invandrarnas anpassning som sin uppgift tycks behöva all hjälp.

För att få tillräckligt stort urval för befäls- och specialistuttagning och för internationell tjänst måste så många som möjligt kallas in för utbildning. Det möjliggör för många enskilda människor att delta i fredsbevarande tjänst ute i världen – även invandrare. Dessa blir ännu ett värdefullt tillskott i förbandens mångfald. De få invandrare som efter svenskt medborgarskap fått chansen har varit viktiga kuggar i våra FN-förband.

Lika lite som invasionsförsvaret får överlåtas till en liten grupp vid sidan av det svenska samhället – lika lite får Sveriges internationella militära insatser genomföras av legosoldater. En folkrörelse ”Värna Värnplikten” behövs.


Jarl Lundgren

Inga kommentarer: