Mer och mer börjar det tydligen gå upp för vårt lands försvarsintresserade medborgare att dagens svenska försvarsmakt är illa urgröpt och föga funktionsduglig, särskilt nu sedan systemet med värnplikt ersatts med ett frivilligt yrkesförsvar av löjligt ringa numerär.
Under och lång tid efter andra världskriget rådde det i stort sett samsyn beträffande försvaret mellan vad som då kallades de demokratiska partierna. Vi förberedde oss för att möta en sovjetisk invasion över Östersjön och/eller landgränsen i norr.
Visserligen var den militära kostymen för stor i förhållande till tilldelade medel med tio av de tjugo infanteribrigaderna bristfälligt övade och utrustade och svagheter också på pansarsidan. Visserligen drogs förband och repövningar in i budgetreglerande syfte. I förhållande till dagens läge var det ändå ett försvar värt namnet.
Så blev svenskarna ett folk utan försvar.
Så kom 1990-talet. Det kalla kriget var slut och nya generationer hade inga personliga minnen från andra världskriget och dess beredskap. Försvaret fick se allt fler förband försvinna, bland annat i den forna garnisonsstaden Linköping. Fram emot sekelskiftet blev det riktigt kritiskt. Warszawapaktens kollaps, Rysslands svaghet och så småningom, EU:s och NATO:s utvidgning, gav en falsk trygghetskänsla.
På 1990-talet stod det klart för alla att invasionsförsvarets dagar var räknade. Det behövdes ett nytt försvar. Reformer drogs igång och en dag var försvaret av territoriet nedlagt, utan att någon egentligen hade velat det.
De underliggande drivkrafterna bakom processen, prioriteringen av internationella insatser och satsningen på det nätverksbaserade försvaret var den tidigare chefen för högkvarteret generallöjtnant Johan Kihl en av de centrala aktörerna när ritningarna för omstruktureringen av försvaret drogs upp. I det stora tigandet som präglat åren med det nya försvaret är han ett av undantagen och nu skarpt kritiskt.
1997 lanserde Kihl tanken på en operativ time out under tio år som skulle utnyttjas för att bygga om försvaret för att möta hot på lång sikt, men när det hotlösa tillståndet var över kvarstod det istället bara spillror av försvaret. Den brända jordens taktikinnebär att under reträtt lämna ett förött land efter sig. Det skall bli så lite kvar till fienden som möjligt. I försvarsbeslutet 2000 och särskilt 2004 tillämpades taktiken på hemmaplan och efter reträtten fanns det nästan inget kvar. Det var som en slåttermaskin gått fram, förband efter förband försvann.
Under den stora oredans tid föreslogs att det skulle tillsättas en undersökningskommission för att granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter? Någon sådan kommission såg jag aldrig röken av. Förstås.
Det var dags för en ny typ av försvar. Invasionsförsvaret skulle ersättas av ett insatsförsvar, vad det nu betydde. Bland annat prioriterades de internationella insatserna och ett nätverksförsvar, som hitintills inte blivit vad dess förespråkare hoppas på.
Det tar lång tid att vända en supertanker och det gäller också det svenska försvaret. Uppbundna med stora beställningar in i framtiden av materiel som inte längre behövdes gällde inte bara JAS Gripen, politikernas sparbeting tillsammans blev det en svart militärfars.
Misslyckad omvärldsuppfattning med ett Ryssland, som fick bättre ekonomi till följd av lukrativ gas- och oljeexport och ånyo kunde satsa på militären. Däremot gick ryssarna inte mot ökad demokrati och stabilitet.
En allt mer uppenbar tröghet i det svenska militära systemet. Den time out på tio år, som strax före sekelskiftet föreslogs för att forma ett nytt försvar, blev en black out. Tur att gamla tänkande och självständiga generaler som Ehrensvärd, Almgren och Skoglund slapp uppleva eländet! Det var väl ytterst få som ville ha det så. Det bara blev så.
Jag kan rekommendera Wilhelm Agrells välskrivna ”Fredens Illusioner” med underrubriken Det svenska försvarets nedgång och fall 1988-2009. Efter 2005 har vi inte haft något nationellt försvar, efter Georgienkriget 2008 måste man vara blind om man inte ser de säkerhetspolitiska riskerna. Här försvann idén om evig fred i spillror.
Agrell är en kylig analytiker men resultatet av granskningen blir ändå väldigt kritisk och hur skulle det kunna vara annorlunda. Det avgörande felet bakom försvarshaveriet, menar Agrell, är att det skedde ett säkerhetspolitiskt tankesystem med föreställningen om en ny alleuropeisk säkerhetsordning som grund. Time out blev black out. Fanns det inget hot mot Sverige behövdes inte heller något försvar utom i långt-bort-i-stan.
När försvarsminister Sten Tolgfors talar om att hela Sverige ska försvaras är det som att lyssna till tal i tungor. Här och nu, hemma och borta.
Men försvaret var inte först med avrustningen. Det var Svenska kyrkan. I den nya psalmboken, antagen av kyrkomötet 1986, finns den gamla krigarpsalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” inte längre kvar.
Ska det någon gång anordnas korum får man ta till alternativet i sådana sammanhang: ”Din klara sol går åter opp”. Alldeles oavsett rådande väderlek.
