2012/11/25

Nationella försvarets numerär


Enligt tillgängliga uppgifter om storleken av Sveriges framtida försvar anses det tillräckligt med c:a 50 000 man för att kunna skydda Sveriges 449 964 km² areal (inklusive 39 030 km² vatten) samt 3 218 kilometer kust. Den effektiva kuststräckan, inklusive vikar, fjordar mm är enligt en tidigare sovjetisk uppgift cirka 7620 kilometer.

Eftersom det vid flera tillfällen, bland annat i 2009 års försvarsbeslut, framhållits att hela Sverige ska kunna försvaras, ber jag Försvarsministern att informera om vilket slags hotbild man haft i åtanke när man dimensionerat ovan nämnda personalstyrka. Ingen tycks ha tänkt på att kvantitet också utgör en del av kvaliteten.

Det blivande 2014 års försvar borde ha varit färdigrekryterat, färdigutbildat, samövat och stridsberett innan det nu idiotförklarade invasionsförsvaret och värnpliktsförsvarets mobiliseringsorganisation tillåtits bli avvecklade. Vacuum är inget att eftersträva.

2012/09/09

Öppet brev till Överbefälhavaren


Herr General!

Jag arbetar i kompaniledningen på ett av dina insatsförband. Eftersom jag själv (kanske något uppblåst) anser att jag har en relativt viktig befattning på de lägre nivåerna ser jag det som min plikt att informera dig om stämningen på förbandet och min syn på det som just nu pågår. Erfarenheten i fallet med logementsängarna på Livgardet och överste Martells agerande i denna fråga påvisar att det är känsligt när man inte följer linjevägen när man kommer med kritik. I detta fall anser jag dock att frågan är känd i alla led. Helt naturligt så försvinner information längs vägen och kritiken sållas något i varje led den passerar. Jag väljer därför att rikta detta brev direkt till min högste chef.

Som du vet har nyligen resultatet av FM omstruktureringsarbete presenterats. Med hänsyn taget till det stora antal månader som lagts ner häpnar man över hur dåligt resultatet blev och i många fall är det att betrakta som ett regelrätt skämt. Min enkla slutsats är att omstruktureringsledaren Gunnar Karlsson antingen är inkompetent, en stor humorist med dålig humor eller någon som helt enkelt arbetar för främmande makt med ambition att ödelägga den svenska Armén. Eftersom det sistnämnda är en synnerligen allvarlig anklagelse vill jag vänta lite med att fastställa vilket alternativ som bäst passar in. För att lindra denna kritik kan kanske påpekas att generalen helt enkelt inte hade något val och att uppgiften blev övermäktig med hänsyn till hans personliga tidsuttag. Då är det dock en officers skyldighet att belysa detta uppåt och antingen begära mer tid eller mer resurser. Detta är grundläggande gruppchefskunskaper.

Det har varit turbulent förut! FM-anställda har varit med om ett antal nerläggningar och omstruktureringar och vi har blivit ganska luttrade. Ni på HKV har tvingats driva igenom beslut om internationell arbetsplikt och vår personal har ställts inför ultimatum och direkta hot från sin arbetsgivare. Det som händer just nu är dock betydligt värre än nerläggningar. De beslut som tagits urholkar nämligen allt det jag fortfarande trodde existerade (åtminstone något). Militära principer och ledord som god anda, gott ledarskap, uppdragstaktik, handlingsfrihet, samordning och enkelhet är ord som idag endast förekommer i våra reglementen. I alla fall tillämpas de inte på Högkvarteret. En förbandsnerläggning är ett resultat av en politisk process och vad man än tycker om detta är det beslut som är tagna i demokratisk anda. I detta fall är det dock ni, och bara ni, som är ansvariga.

Låt oss börja analysera den organisation som är grunden för denna process nämligen IO14. Utan att avslöja för många detaljer och själv göra mig skyldig till högförräderi kan man konstatera att organisationen består av ett antal personalrader. Organisationen är slimmad av ekonomiska skäl men ändå, enligt mig, tillräcklig för att förbandet skall kunna fungera i en insats så länge den är fullt bemannad. Den är däremot INTE dimensionerad för att utföra alla andra uppgifter också.

Jag skulle önska att du tar fram förstorningsglaset och riktar det mot ett valfritt kompani i landet. Hur många officerare finns det på en ”vanlig” pluton? Du kommer då i många fall att finna att det i många fall handlar om en (1) taktisk officer och 2-3 specialistofficerare. Betänk då att denne plutonchef och i förlängningen kompanichef är ansvarig för arbetstidsplanering, arbetsmiljö, arbetsledning, utbildning, verksamhetsplanering, övningsplanering mm. Dessutom ofta med den lilla detaljen att skapa ett förband som skall kunna sättas in i en krigssituation. En viktig uppgift för mig men uppenbarligen inte för merparten av de som varit inblandade i omstruktureringsarbetet. På varje pluton skall dessutom finnas en IT-man, ett skyddsombud, en säk-man, en motorman, en idrottsledare mm. Begreppet ”tillika-befattning” får en helt ny innebörd. Den handfull officerare per pluton har således inga problem att få dagarna att gå. Lägg på en föräldraledighet eller sjukdom så inser man snabbt att läget blir kritiskt. Lägg dessutom till återkommande stöd till Hemvärnet eller kommenderingar så blir situationen mer än kritisk. Vi håller på med skarp verksamhet! Vår verksamhet tenderar att vara oförlåtande mot slarv och brister i säkerheten kan få ödesdigra konsekvenser. Måste någon verkligen dö innan detta tas på allvar?

Dessa fakta var kända innan omstruktureringen. Ändå väljer man att minska stödfunktionerna på förbanden. Skjutfältspersonal tas bort, förrådspersonal försvinner, centrala lager införs och istället för personalhandläggare på förbandet förväntas man tala med en okänd människa (som gör så gott den kan) via telefon efter lång telefonkö. Inte ens växeltelefonisterna fick vara kvar och man får idag tala med en robot som dessutom endast förstår dialekt från Mälarregionen.

Låt oss vidare titta på ledarskapet i denna process. Förbanden har arbetat länge med att försöka skapa en personalbemanning som är hållbar både för insats och för utbildningsverksamhet. Då och då sticker dock handläggare på HKV ner fingret och kommenderar rättning. Detaljstyrning av enskilda befattningar har inte varit ovanligt. Det mest anmärkningsvärda är dock beslutet (som kom 1 vecka innan arbetet skulle vara avslutat) att fänrikar anställda mellan 2010-2012 SKA inplaceras på en officersbefattning. Resultatet av detta blev att bland annat kaptener med mångårig erfarenhet och rutin blev nerpetade till andra befattningar med en nyanställd fänrik som chef. Detta låter nog för många icke-insatta som ett skämt men jag försäkrar att detta är sant. Låt oss leka med tanken att antalet officersbefattningar (fänrik/löjtnantsnivå) på en bataljon ligger runt 15 totalt vilket är ganska rimligt. Snittet för antalet fänrikar per bataljon i nämnda årskullar är ungefär samma siffra varpå man kan räkna ut att de mer rutinerade officerarna i ett nafs försvann från chefsbefattningar. Tycker du att detta låter rimligt? För mig låter det fullständigt makabert!

När jag som kadett genomförde den obligatoriska fallskärmshoppningen på FJS fick jag lära mig att det inte var graden som var viktig för att mäta kompetens. På FJS gällde principen att det var antalet hopp som räknades och inget annat. I vår omstrukturering är det dock varken grad eller antal hopp som har spelat in utan enbart ett administrativt och synnerligen dåligt beslut. På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet. Detta är inte fänrikens fel! Det är ditt!

Jag känner att jag egentligen har mycket mer att säga dig men inser också att detta brev börjar bli för långt för att orkas läsa. Låt mig då avsluta med följande. Jag tycker att du som person verkar rak, ärlig och kompetent. Dock anser jag att du inte har något annat val än att avgå. Du kan inte som överbefälhavare vara kvar när förband efter förband fullständigt ödeläggs på grund av dåligt ledarskap och uppenbar inkompetens. Innan du avgår bör du dock avskeda ett antal personer som direkt eller indirekt är ansvariga både för en undermålig grundorganisation samt ett bemanningsarbete som endast kan beskrivas som ett skämt.

Eftersom jag också har fått lära mig att inte gnälla utan att komma med konstruktiva förslag vill jag avsluta med ett antal konkreta punkter omedelbart rekommenderar jag att du sätter din stab på att se över följande saker:

Ge förbanden större handlingsfrihet att laborera med sina GSS/K-rader och officersbefattningar så att vi kan skapa förband som är dugliga både i fält och för utbildningsverksamhet. Börja tillämpa uppdragstaktik även på er nivå.

Ge tillbaka rekryteringsrätten av Specialistofficerare och Taktiska officerare till förbanden. På vilket sätt är HRC bättre lämpade än cheferna på förbandet för att rekrytera blivande medarbetare? Vi kommer aldrig att skapa en långsiktig försörjning av våra förband om rekryteringsprocessen sker centralt.

Skapa instegsbefattningar på varje kompani så att våra nya fänrikar får en ärlig chans att kunna utvecklas till duktiga chefer. Plutonchef är INTE en lämplig instegsbefattning om nu någon anser detta.

Sluta godkänna ekonomiska anslag för sidospår som grafiska profiler, hälsofrämjande projekt och annan dynga som är direkt kontraproduktivt.
som delvis skulle kunna lindra pågående verksamhet. Om du nu väljer att inte avgå 

Ett synnerligen välarbetat inlägg från en försvarsanställd medarbetare!
Hans Zettby

2012/09/03

Moderaternas svek om försvaret.


Bo Pellnäs skräder inte orden efter regeringens besked om nya Jas Gripen. En dyrbar storsatsning på flygplan pressas in i en redan överansträngd försvarsbudget utan tillskott av mer än nålpengar. Nu måste Överbefälhavaren tala klarspråk om följderna:

”Vår demokrati undermineras allvarligt om de högsta tjänstemännen i försvaret låter sig korrumperas till tystnad och inte vågar berätta i sakliga termer vilka konsekvenser som följer av politiska beslut.” 



Visst är det angeläget att ÖB inte tystnar utan fortsätter att föra fram sitt kärva budskap från Visby i somras: Om inte försvarsanslagen höjs blir Sverige snart tvunget att göra sig av med hela vapenslag. Om vi inte betalar för en armé och en marin utöver flygvapnet kommer ingen annan att göra det åt oss. Samtidigt finns de som har långt större ansvar än ÖB.

Man kan ha sina synpunkter på Försvarsmaktens ledning, men när det gäller försvarets inriktning och resurser är det inte myndighetschefen som bestämmer. Det gör hans uppdragsgivare i regeringen och ytterst riksdagen, och deras inställning har under lång tid lämnat åtskilligt övrigt att önska. 



Inför det olyckliga försvarsbeslutet 2004 var Moderaterna stenhårda i kritiken av regeringen Persson och anklagade S för att strunta i verklighetens krav och bara bry sig om vad finansdepartementet ville. Sedan sex år är stats- och finansministrarna moderater men synen på försvarsekonomin är i allt väsentligt densamma:

I försvarsfrågan finns inte många väljare att hämta. Där ska man lägga så lite krut som det någonsin går. Det är illa nog att partiledningen har valt denna taktiserande linje. Än värre är att den har mött så få ifrågasättanden internt. Moderaterna har talat om försvaret som en bärande bjälke i samhällsbygget, en förutsättning för frihet och oberoende, under hela sin historia. Men vad har all denna förkunnelse egentligen varit värd, när man kan släppa den som en het potatis så fort partitoppen gör helt om? 



Under förra mandatperioden hördes åtminstone en och annan stillsam undran från M i riksdagens försvarsutskott, men efter 2010 har allt vad skeptiker heter bytts ut. Den nya generationen moderata försvarspolitiker med namn som Cecilia Widegren, Hans Wallmark och Johan Forssell har inte röjt några ambitioner att gå i clinch och ställa svåra frågor om försvarets förmåga och behov; de går helt och hållet in för att vara cheerleaders åt regeringen och säljkår åt sittande försvarsminister. 



Det nya yrkesförsvaret beskrivs som en succé trots att ingen kan veta hur personalförsörjningen ser ut när allt ska vara klart 2019. Hur många kommer att vilja göra lumpen sju år i sträck till dålig betalning när arbetsmarknaden har blivit bättre och utlandsuppdragen färre? 



Ekonomin sägs vara i balans, men det talas tyst om att det beror på inställda övningar och uppskjutna materielköp. De framtida budgetramarna var pinsamt otillräckliga redan innan det nya Jas-beskedet kom med sitt krav på 30 extra miljarder. (För att det beskedet ska bli en god nyhet måste det tillföras betydligt mer resurser än vad som hittills har sagts, annars tränger det undan en stor mängd annan viktig materiel.)



Det heter att det nya försvaret är användbart och insatsberett på ett helt nytt sätt, och det stämmer om man jämför med läget när det var som sämst. Svensk trupp har gjort mycket väl ifrån sig i Afghanistan och Adenviken.

Men vilken användning talar vi om när det gäller försvaret av Sverige? Den lättskrämde gör klokt i att undvika den högaktuella studien Kan vi försvara oss? av Björn Andersson m fl (Kungl. Krigsvetenskapsakademien), för här framgår klart vilken spillra som det nationella försvaret numera utgör. Kvaliteten är i många fall god, men så fort det krävs kvantitet står vi oss slätt. 



Armén har (2014) bara en handfull bataljoner, som saknar eget artilleri (liksom förmåga att ”korsa diken och vattendrag”).,Författarna konstaterar att det är helt orealistiskt att en fiende skulle anfalla med markstyrkor som är så små att vi har möjlighet att stå emot dem. Till den långa kustens och vårt territorialvattens försvar har marinen fyra ubåtar och sju ytstridsfartyg, varav de flesta saknar ordentligt luftförsvar. Och så vidare. 



Vårt hopp står till undsättning från Nato. Fast vi vill förstås inte gå med i Alliansen och få riktiga garantier – om nu Nato över huvud taget kan ge dem. Vårt försvar är nämligen så anorektiskt att det är oklart om vi kan försvara de baser dit Natostyrkor skulle kunna komma. Det är inte ens säkert att vi har kapacitet att bli hjälpta.



Jag ifrågasätter inte M-politikernas engagemang för det försvar som finns eller deras omsorg om soldaterna och sjömännen som tjänstgör däri, men jag är djupt besviken på kraften och viljan att ta strid för det försvar som borde finnas.P J Anders Linder.

Bistra fakta, inte att förakta!
Hans Zettby

2012/07/30

Den starke tager vad man vill ha!


I den svenska debatten, om den överhuvudtaget finns, framförs alltid från officiellt håll att länderna i vårt närområde antingen minskar sina militära förmågor och resurser, eller vad gäller Ryssland, att den eventuella upprustningen sker från en så låg utgångsnivå att den ännu inte är avgörande. (Den rullande tioåriga time-outen ska tydligen vara för evigt…)
Frågan om den relativa styrkan och den ryska regionala relativa styrkeöverlägsenheten, den som möjliggjorde agerandet i Georgienkriget, verkar helt ointressant. Allt bygger på föreställningen om den globala styrkebalansen, om USA:s efter det kalla krigets slut hegemoni och tron på den ensidiga svenska naivitetsförklaringen, förlåt solidaritets…
Att USA mer och mer drar sig undan Europa till förmån för sina nationella intressen i Asien och att Europas NATO-länder i framtiden knappast kommer att ha kapacitet att vara solidariska ens med sina alliansbröder verkar vara ointressanta faktorer för svenskt officiellt vidkommande.
En stark nation tar vad den vill ha är en realitet vi måste räkna med. Styrkan kan vara politisk, ekonomisk eller militär men vad gäller Östersjöregionen, och för den delen även i ökande grad Barents-regionen och Arktis, är det Rysslands militära uppbyggnad och politiska utveckling som oroar.
För vår egen del är det mest oroande kanske att man verkar totalt ointresserad av att ens diskutera det hela, eventuella konsekvenser och vad som kan behöva göras. Mest skrämmande och på gränsen till löjeväckande är den totala beröringsskräcken inför till och med bara en diskussion om svenskt NATO-medlemskap.
Hans Zettby

Ut med tomhylsan, och in med en laddblind!

Tycka vad man vill om Tolgfors, men han deltog i alla fall i debatten. Han försökte sälja sin vara och försvara och förklara regeringens politik. Han gjorde det inte alltid särskilt bra och den politik han torgförde hade han kanske själv väldigt lite att säga till om, men hans syntes, hördes och deltog. Han uppskattades för sitt personliga och trovärdiga engagemang för våra soldater ute på mission samtidigt som han hånades för sina uttalanden om att allt var frid och fröjd inom FM. Han skälldes för tomhylsa men som sådan skramlade han i alla fall.

Vad vi ska kalla den nya ministern är väl ännu skrivet i stjärnorna. Hon har hittills inte givit något annat underlag annat än möjligtvis laddblindpatron. Något grönt och fullständigt ofarligt  som används enbart vid övningar.

Hans Zettby

2012/07/17

Missnöje med löner


Lägre förtroende för försvarspolitiken och soldater som överväger att sluta i förtid. En undersökning som publicerades i dag visar att allt färre av officersförbundets medlemmar har en positiv bild av Försvarsmakten och andelen som har stort förtroende för regeringens försvarspolitik har minskat kraftigt, från 33 till 24 procent. Bland den militära personalen anser tre av fyra att brister bland materiel, utbildning och personal gör att förbanden har svårt att lösa sina uppgifter.
Något som kan få stor påverkan på personalförsörjningen är att sju av tio soldater, sjömän och gruppbefäl övervägt att sluta under det gågna året. Orsaken är framförallt missnöje med deras villkor och löner. Majoriteten uppger även att de tänker stanna i fyra år istället för de sex som Försvarsmakten räknat mer, något som kan ge ökade kostnader på nästan en halv miljard årligen enligt en tidigare rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut.

2012/07/14

Vad är det som pågår?


Var myglas det? Är det Högkvarteret eller Försvarsdepartementet som sätter käppar i hjulen för varandra, eller sitter boven i dramat ännu högre upp? Är det Finansdepartementet och den som alltid har sista ordet som ska granskas, finansminister Anders Borg?

Hur i hela friden står det till hos beslutsfattarna?
Förr hette det Krigsmakten, sedan blev det Försvarsmakten för att övergå i Kontorsmakten och numera Vanmakten.

Vi som är mitt i detta KAOS tar oss för pannan som så ofta när det gäller försvaret.

Hans Zettby

Förskingring av det militära kulturarvet.


Det militära kulturarvet är en sida av Försvsmakten som samhällsfaktor, som sällan eller aldrig tas med i nutida helhetsbedömningar, analyser och andra ställningstaganden. I detta skall inräknas en sådan vital sak som försvarets folkliga förankring – en aspekt som fått ökad aktualitet efter värnpliktens avskaffande 2010.

Uppenbart är att betydelsen av dessa abstrakta värden inte längre ryms i de politiska och militära beslutsfattarnas vare sig kompetens eller intressesfär. Och sådant man inte begriper är det enklaste att heller inte bry sig om.

En sönderslagen organisation kan återuppbyggas om än med största möda, skrotad och skingrad materiel kan ersättas med nyanskaffning, försummad utbildning och strypt befälsrekrytering går att ta igen. Men ett förskingrat kulturarv är och förblir borta.

Den historiska kontinuiteten utgör en ömtålig livsnerv. Att låta det teknokratiska och extrem rationalistiska tänkandet ta överhand på sätt som skett inom den svenska försvarsmakten är att underminera hela grundvalen för verksamheten. Traditionskomplexet intar en central plats i den etiska kraftkälla, som ett särpräglat militärt kulturarv representerar.

Sverige hade ett sådant arv, unikt i världen. Med indelningsverkets etablering på 1680-talet skedde en sammangjutning mellan trupp och hembygd – en symbios  mellan militärt och civilt – som gjorde att den svenska krigsmakten före alla andra länder kom att bli en exponent för begreppet ”folk och försvar”

Med indelningsverket kom att utvecklas en militärkultur, som givit rik avkastning ända in i vår tid. Genom att de indelta regementena stod rotade i landskapens bokstavliga centrum, kom de att bli bärare av denna jordnära kultur med en speciell livsstil och fasta nationella värderingar. Den bidrog starkt till att övervinna de sociala problem, som oundvikligen uppstod vid omvandlingen från indelt till värnpliktigt system i 1900-talets början. Och den blev en livgivande källa att ösa ur i industrialismens och teknikens omvälvande tidsålder.

Praktiskt taget allt detta slogs i spillror, när bärarna av själva kulturen – de etablerade bygderegementena – dömdes ut på rekommendation av Högkvarterets folk. Kortsynt opportunism och total historielöst gavs fritt spelrum. Här begicks i sanning ett oerhört svek mot svenska folket.

Man må hoppas att historiens dom – som obevekligen kommer – må bli så hård och oförsonlig, som förövarna av sveket gjort sig förtjänta av.

Hans Zettby

2012/07/13

De Nya Moderaterna, ett parti utan idéer!

Med tiden har fokuseringen på ”kommunikationsstrategi” tunnat ut det ideologiskt förankrade nytänkandet, att det allt oftare talas om att i synnerhet Moderaterna – hur mycket ”Nya” man än uppger sig för att vara – drabbats av idélöshet.

Under våren har det allt oftare förekommit rubriker som ”Alliansen Sverige – ett land utan idéer ”, ”Reinfeldt har slut på idéer”, ”Hårt pressad och utan idéer”, När berättelserna dött återstår bara Reinfeldt”.

Det är inte utan att det finns en hel del täckning för påståenden som dessa. Dessutom en allt större täckning, något som även Reinfeldt själv tvingats att inse. Kanske var det detta som fick honom att i sitt stämmotal i Örebro den 16 mars försöka ”göra dygd” av detta sitt och partiets trångomål genom att helt frankt varna för visioner! Så här uttryckte Reinfeldt det:

”Det finns de som säger att det behövs visioner. Jag vill varna för det.”

Det torde vara första gången som en partiledare hissat varningsflagg för visioner. Annars brukar just detta att vara visionär och ha förmåga att formulera mer långsiktiga mål för det politiska arbetet – dvs visioner – vara själva signumet för politiskt ledarskap. I stället rusade Reinfeldt omkring på den spotlightbelysta scenen utslungande ordpastejer av enklaste slag – inte alltid formulerade på det mest distinkta sättet:

”Ett politiskt parti måste lyssna.” ”Ett parti måste ha människan som utgångspunkt.” ”Våra värderingar kommer från människan.” ”Vi måste se våra medmänniskor.” ”Vi ska vara trogna idén att sätta människan först och det ska förankras hos människor.” ”Vi ska vara det moderna partiet, förnya oss och leda utvecklingen.” ”Vi tror på jämlikhet och rättvisa.” ”Friheten är vårt viktigaste mål.”

Det är svårt att utifrån detta på korthuggna klyschor uppbyggda stämmotal bilda sig en uppfattning om vad som skiljer ut Nya Moderaterna från övriga partier. Även de vill lyssna och ha människorna/väljarna i blickfånget.

Idéprogrammet:
Svaret på frågan om vilka idéer och vilken idésyn, som bär upp Nya moderaternas politik får därför sökas i det idéprogram kallat ”Ansvar för hela Sverige”, som antogs vid Örebrostämman och som finns utlagt på partiets hemsida.

Det medmänskliga i den moderata politiken framhålls redan på själva omslagssidan genom att anslå ordet: Tillsammans. Detta helt kort och gott och utan något sammanhang i övrigt,väcker knappast några djupare ideologiska rötter till liv. Associationsvis kommer man osökt att tänka på den välkända refrängen ”Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir.” Kanske var det just detta som var meningen?

Vill man vara ironisk var det inte utan att Örebrostämman – som den blev omrapporterad i medierna med ledarparet Reinfeldt – Borg vilt showande – kom att leda tankarna till Allsång på Skansen.

Över själva programtexten finns dock ingen anledning att ironisera. Även om det floskulösa styckevis blir i jobbigaste laget, ger det en bild av vad Nya Moderaterna står för men också vad partiet numera inte står för.

Helt i överensstämmelse med partiets gällande kommunikationsstrategi presenterades den nya moderatpolitiken som en den gränslösa medmänsklighetens politik. Så här lyder det stycke som inleder programtexten:

”Människan är utgångspunkten för Nya Moderaternas politik. Våra värderingar kommer ur vår människosyn. Människan besitter en inre förmåga att utvecklas och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt. Därför är frihet vårt viktigaste värde.”

Alltså viktigare än demokrati, medmänsklighet, rättvisa, ärlighet, ansvar, jämlikhet, solidaritet. Eller…?

Bekymret är att det
  • Är svårt för att inte säga omöjligt att kort och meningsfullt definiera begrepp som exempelvis frihet eller demokrati
  • Ännu svårare att ”väga” värdet av begrepp som de ovan angivna och då i synnerhet om ambitionen är att utifrån ett sådant ”vägande” jämföra de olika begreppens inbördes ”vikt”. Alla sådana försök blir mer eller mindre floskulösa ägnat att undergräva förtroendet för det som kommit att kallas ”den politiska retoriken” – den retorik utifrån vilken medborgarna har att göra sina olika ställningstaganden.

Familjepolitikens och Försvarspolitikens exkludering:

Det är inte bara så att orden/begreppen ”familjen” respektive ”försvaret” saknas i det nya idéprogrammet. Dessa politikområden har helt sonika plockats bort eller kanske bättre uttryckt rensats ut. Nya Moderaterna har inte längre någon vare sig familjepolitik eller försvarspolitik. Familjen och försvaret tillmäts inte den betydelse, som motiverar en plats i partiets idéprogram.

Inte mindre anmärkningsvärt är, att denna exkludering har kunnat ske utan någon märkbar uppmärksamhet. Tala om tyst i klassen. Men tystnaden har också gällt medierna. Hur många känner till att ord som ”familjen”, ”försvaret”, ”kyrkan” inte förekommer så mycket som en enda gång i det av Nya Moderaterna i Örebro antagna idéprogrammet?

Om de stora frågorna just ingenting:

Hur stora och för framtiden viktiga strukturfrågor med tillkommande problem skall angripas är något man förväntar sig att ett idéprogram skall ge orientering om. Vad som torde gälla som de största framtida strukturfrågorna med sina tillkommande problem blir i Örebroprogrammet inte ens omnämnda! Således inte ett ord om:

  •  Migrationen och då inte bara invandringen och dess direkta och indirekta kostnader utan också den sällan påtalade utvandringen av högutbildade svenskar. Sammantaget ägnat att ge upphov till en gigantisk och växande negativ migrationsbalans.
  • Pensionskapitalets urholkning – ett brandskattande av en tidigare generations inarbetande försörjning på äldre dar.
  • Den på allt fler områden eftersatta infrastrukturen – ett slags kapitalförslitning av vad som byggts upp av en äldre generation.
  • Ungdomsarbetslösheten – ett växande problem med både svårblickbara och långsiktiga följder.

Ingenting om dessa stora och viktiga frågor men desto mer om hur Nya Moderaterna ”ser människan” och har ”människan till utgångspunkt” och detta – betonas återkommande – oavsett etnisitet, kön och sexuell läggning.

Om man sedan vill kalla detta uttryck för idélöshet eller andefattigdom må vara vars och ens ensak.

Idélösheten sprider sig:

Ett växande bekymmer är, att det ledande regeringspartiet med sina möjligheter att ”sätta agendan” kommit att passivisera hela den politiska debatten och då i synnerhet den problemorienterade debatten.

Den idélöshet – ibland uttryckt som avsaknaden av visioner – som mer och mer kommit att utmärka Nya Moderaterna har på det sättet kommit att få spridning över hela det politiska fältet.

Detta hindrar dock inte Fredrik Reinfeldt från att någon enstaka gång vara ”visionär” men då i de stora europeiska sammanhangen. När han i fjol talade om Sveriges Europapolitik i Europahuset i Stockholm deklarerade han tydligt, att ”européernas enda väg till frihet” är genom ökad överstatlighet genom införandet av en ”ekonomisk regering” med möjlighet att styra och övervaka EU-ländernas ekonomiska politik, ökad kontroll över människors aktiviteter genom klimatbeskattning och en fortsatt marginalisering av Europas ursprungsbefolkningar!

Även denna Reinfeldts inte tillräckligt uppmärksammade deklaration – inte bara den påtalade idélösheten – inger oro.

Hans Zettby

Den Amerikanska utrikespolitiken inför valet 2012.

Hittills har utrikespolitiken, i skuggan av den ekonomiska kris USA befunnit sig i, fått relativt litet utrymme i debatten inför presidentvalet den 6 november i år. Det råder ganska stor ovisshet kring vilken inriktning amerikanskt utrikespolitik kan få om republikanernas Mitt Romney skulle överta presidentposten och vad som kan tänkas skilja sig från Obamas politik. För att kunna bli vald måste en amerikansk presidentkandidat kunna framstå som en stark överbefälhavare. Detta har varit speciellt viktigt sedan den 11 september 2001.

Man kan med säkerhet säga att Romney kommer att agera för en fortsatt stark amerikansk närvaro i världen. Till skillnad från exempelvis Ron Paul, en av Romneys motkandidater i de republikanska primärvalen och en av förgrundsgestalterna i Teaparty-rörelsen, har Romney inte propagerat för en mer isolationistisk inställning som går ut på att begränsa det amerikanska inflytandet i världen och engagemanget i internationella konflikter. Tvärtom har Romneys retorik baserats på en vision om en fortsatt stark och aktiv amerikansk roll. För Romney är frågan inte om USA ska fortsätta att spela en ledande roll utan hur detta ska uppfyllas på bästa möjliga sätt.


Romney har även kritiserat Obamaadministrationen för att skapa en bild av USA som en supermakt på tillbakagång och han har lovat att ändra på detta om han blir vald till president. Romney vill istället för att skära ned på försvarskostnaderna öka dessa med ytterligare 30 miljarder dollar. Han förespråkar också en mera konfrontativ hantering av Iran samt en tuffare Kina-politik när det gäller handelsfrågor. Romney som tidigare har motsatt sig START-avtalet med Ryssland vill dessutom utöka USA:s missilförsvar. En snabb blick bland Romneys utrikespolitiska rådgivare visar flera välkända neokonservativa ansikten, däribland Eliot Cohen och Robert Kagan – personer som båda förespråkar en mer hårdför amerikansk utrikespolitik i Asien och Mellanöstern. Exakt vad en sådan ändring skulle innebära är dock inte klart.

Trots flera oklarheter går det att urskilja vissa skiljelinjer mellan de två presidentkandidaterna i synen på olika utrikespolitiska frågor och framtida utmaningar.


USA:s framtid som ensam supermakt och Kinas roll i världspolitiken är en av de frågor som återkommer i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Kinas växande ekonomi och militära kapacitet har tillsammans med dess befolkning framhållits som viktiga faktorer som skulle kunna göra landet till en framtida supermakt och därmed utmana USA:s nuvarande position. Obamaadministrationen har dock varit noga med att inte utmåla Kina som en konkurrent och potentiell fiend. Snarare har man försökt understryka det ömsesidiga beroendet och vikten av framtida samarbete, inte minst på det ekonomiska planet. Mycket av den amerikanska statsskulden utgörs dessutom av kinesiska lån, vilket gjort beroendet av Kina än mer påtagligt. Samarbetet mellan de två länderna har ytterligare cementeras genom reguljära möten mellan de bägge ländernas ledare.

Dock finns det en rad farhågor från USA:s sida som kan kopplas samman med den osäkerhet som tycks finnas vad gäller just Kinas framtida intentioner i världspolitiken och om Kina har mer långsiktiga planer som USA bör frukta.Ett tecken på dessa farhågor kom hösten 2011 då Washington meddelade att man kommer att öka den amerikanska närvaron i Asien och Stillahavsregionen markant. Den nya strategin var också ett försök att kompensera för den relativt lilla uppmärksamhet som Bushadministrationen ansågs ha gett området, i skuggan av satsningarna i Mellanöstern. Även Romney har argumenterat för ökad amerikansk militär närvaro i Asien och Stillahavsregionen.

Även om Obamas administration har gjort sitt bästa för att hålla ekonomiska intressen och ideologi isär har friktioner mellan Peking och Washington uppstått med jämna mellanrum. Ett exempel var den mindre diplomatiska kris som uppstod när människorättsaktivisten Chen Guangcheng i april flyddefrån sin husarrest och togs emot av amerikanska ambassaden i Peking för att sedan beviljas visum för studier i USA. Krisen kom olägligt för USA då man samtidigt sökte Kinas stöd i flera viktiga utrikespolitiska frågor, bland annat gällande Sudan, Syrien, Iran och Nordkorea. Det finns inga garantier för att liknande incidenter som Chen-affären inte inträffar igen. Om så sker kommer de diplomatiska relationerna att sättas på prov, och den exakta betydelsen av de ideologiska motsättningarna ställs på sin spets.

Likt Obama ställer sig Romney positiv till framtida samarbete med Kina och lyfter särskilt fram den ekonomiska betydelsen av ett djupare utbyte. Romney har dock gått längre än Obama i sin kritik av Kinas valutapolitik som han menar avsiktligt går ut på att undervärdera den kinesiska valutan för att på så vis ge kineserna en orättvis konkurrensfördel på marknaden. Romney har också uppmanat till ett starkare ställningstagande mot kränkande av de mänskliga rättigheter i Kina, och menar att Obamas agerande i dessa frågor varit alltför svagt. Till exempel har Romney beskrivit Kinas ettbarnspolitik som ”barbarisk” och i samband med Chen-incidenten krävde han att människorättsaktivisten måste få USA:s fulla stöd.

Spridningen av kärnvapen är en annan omdebatterad utrikespolitisk fråga. Både Kina och Ryssland har gett sitt stöd till Obamas försök att bemöta kärnvapenhotet med ett skarpare tonläge gentemot de länder som har planer på att skaffa kärnvapen i framtiden. Iran och Nordkorea anses utgöra allt farligare hot. En resolution om sanktioner mot Iran röstades igenom i FN:s säkerhetsråd i juni 2010. Att både Kina och Ryssland ställde sig bakom resolutionen var viktigt för USA. Stödet har förmodligen också lett till en större tveksamhet åtminstonde från Irans sida vad gäller utvecklingen av kärnvapen. Läget i Nordkorea får anses mer ovisst. Hur Iran och Nordkorea bör hanteras förblir med stor sannolikhet svårlösta frågor för den kommande presidenten.

Säväl Obama som Romney förespråkar tuffa sanktioner och ett hårt diplomatiskt tryck mot Iran. Ingen av dem utesluter att ett militärt anfall kan bli sista utvägen för att stoppa Irans kärnvapenprogram. Romney har dock kritiserat Obama för att inte ha gett sitt stöd till de iranska regimkritiker som öppet protesterade efter det iranska presidentvalet 2009. Romney har även förespråkat ett starkare amerikansk militär närvaro i Persiska viken och ett tätare samarbete i Iranfrågan med andra länder i regionen, framför allt Israel. Även när det gäller Nordkorea har Romney kritiserat Obama för att inte ha agerat tillräckligt kraftfullt och för att ha varit för naiv i försöken att skapa en bättre relation till Pyongyang, något som han menar endast lett till en illusion av ökat samarbete.

Romney tar också tydligt ställning emot Obamas Rysslandspolitik, som han menar varit alltför svag och undfallande. Romney har bland annat kritiserat Obama för att ha gett vika för Rysslands krav på mindre kraftfulla sanktioner gentemot Iran. Romneys uttalanden påminner om den retorik som präglade en stor del av det kalla kriget, då Sovjetunionen utmålades som USA:s främsta fiende. I en CNN-intervju från mars 2012 pekade Romney ut Ryssland som USA:S geopolitiska fiende ”nummer ett”. Uttalandet kritiserades skarpt av Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev som ansåg att en sådan bild av Ryssland hör till det förgångna.

Mycket uppmärksamhet, såväl i amerikansk debatt som i omvärlden, riktas mot Mellanöstern och Nordafrika. På många hållfortsätter turbulensen från den arabiska våren 2011. Efter den framgångsrika insatsen i Libyen och störtandet av den libyske ledaren Muhammar Kadafi har det dock blivit svårare att skapa en bred internationell uppslutning som aktivt tar avstånd från de regimer där förtrycket av befolkningen fortgår och upproren våldsamt trycks ner. Till exempel lade både Kina och Ryssland in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd i februari i år som innebar sanktioner mot Syrien. USA:s handlingsutrymme och möjliga inflytande kan därmed ses som klart begränsat.

En stor utmaning ligger också i osäkerheten kring vad som blir följden av de olika upproren. Även om de ur amerikansk synvinkel bör uppmuntras på ideologiska grunder – ett folk som reser sig mot en förtryckande regim – kan man inte vara säker på att utfallet blir i USA:s favör. Det finns en potentiell konflikt mellan vad som ideologiskt sett bör uppmuntras och vad som ligger i USA:s intressen. Romney har kritiserat Obama för att inte tillräckligt tydligt stödja upproren i arabvärlden.

Till sist kan man notera att Romney i terroristfrågan argumenterat för en fortsatt tuff hantering av terroristmisstänkta, vilket med all sannolikhet skulle innebära en fortsättning på den undantagspolitik som inleddes under Bushs tid som president. Bland annat har Romney förespråkat en särbehandling av dem som angriper USA och begår olika typer av landsförräderi. Enligt Romney borde dessa inte behandlas som vanliga ”brottslingar”, de står utanför lagen och konstitutionen vilket gör det möjligt att behandla dem med andra metoder än vad lagen och konstitutionen föreskriver.

Utmaningarna som USA står inför på det utrikespolitiska planet är många. Men den kanske viktigaste frågan är hur USA ska klara av den rådande ekonomiska krisen, både i omvärlden och inom landet, och kunna möta den växande konkurrensen från länder som Kina, Indien och Brasilien.
Trots att Romney kritiserat Obamas agerande i både finanskrisen och flera utrikespolitiska frågor är det långt ifrån säkert att ett maktskifte skulle innebära några större förändringar för amerikansk utrikespolitik. Som vi sett med Obamas utrikespolitik är det förhållandevis lätt att först utlova stora förändringar men långt svårare att sedan genomföra dem.

Hans Zettby

2012/06/19

Inför förbud mot frilevande varg i hela Sverige


Den 17 juni 2012 inträffade en tragisk händelse i Kolmårdens Djurpark då en erfaren djurvårdare blev dödad av en flock vargar i ett hägn. Trots att vårdaren haft kontakt med vargarna redan från det att de var valpar utsattes hon för angrepp. Detta vittnar om hur oberäkneliga vilda djur kan vara. Vad som skett kan inte avfärdas som engångsföreteelse.
Angreppsinstinkten torde ligga i vargens gener. Mot angrepp av liknande slag skulle inte ens en beväpnad människa ha möjlighet att klara sig med livet i behåll.

Såvitt jag känner till planeras det för en större vargstam än nuvarande över hela landet, befolkningen i landsdelar som inte tidigare haft frilevande vargar ska utan att bli tillfrågade behöva ha vargar i närheten av bostäder, djurstallar och beteshagar. Eftersom cirka 55 procent av Sveriges landareal utgörs av renbetesland, där ingen etablering av varg ska få förekomma, innebär detta att återstående areal i den mer urbaniserade södra delen av landet får vidkännas den otrygghet vargetableringar innebär. 

Hur ska en levande landsbygd kunna fungera om de ”gröna näringarna”, turism, jakt mm inte kan bedrivas på grund av den otrygghet grannskapet med vargstammarna medför? Vargen har inga naturliga fiender, den dödar fler individer än den behöver för att livnära sig. När de vilda bytesdjuren tryter, vad återstår då? Husdjur, tamboskap och slutligen – människor. När annat inte finns att uppbringa, då blir människan mat.  

Det var inte utan orsak vargen utrotades så gott som helt på 1800-talet. Sedan hade vi skottpengar på varg en bra bit in på 1900-talet. Att observera är att Sveriges ”vargstam” är en liten del av den stora asiatiska/ryska vargstammen som på intet sätt är utrotningshotad. Varför ska Sverige lägga ned resurser på att tillföra denna spillra nya gener på bekostnad av glesbygdsboende svenska medborgares/skattebetalares rätt till livskvalité i en levande landsbygd? Det vore på sin plats att vi boende på landsbygden blev tillfrågade om vi vill delta och bekosta denna artificiella rasförbättring av en djurart ingen har lyckats domesticera under tusentals år.