Man
kan med säkerhet säga att Romney kommer att agera för en fortsatt stark
amerikansk närvaro i världen. Till skillnad från exempelvis Ron Paul, en av
Romneys motkandidater i de republikanska primärvalen och en av
förgrundsgestalterna i Teaparty-rörelsen, har Romney inte propagerat för en mer
isolationistisk inställning som går ut på att begränsa det amerikanska
inflytandet i världen och engagemanget i internationella konflikter. Tvärtom
har Romneys retorik baserats på en vision om en fortsatt stark och aktiv
amerikansk roll. För Romney är frågan inte om USA ska fortsätta att spela en
ledande roll utan hur detta ska uppfyllas på bästa möjliga sätt.
Romney har även kritiserat Obamaadministrationen för att skapa en bild av USA som en supermakt på tillbakagång och han har lovat att ändra på detta om han blir vald till president. Romney vill istället för att skära ned på försvarskostnaderna öka dessa med ytterligare 30 miljarder dollar. Han förespråkar också en mera konfrontativ hantering av Iran samt en tuffare Kina-politik när det gäller handelsfrågor. Romney som tidigare har motsatt sig START-avtalet med Ryssland vill dessutom utöka USA:s missilförsvar. En snabb blick bland Romneys utrikespolitiska rådgivare visar flera välkända neokonservativa ansikten, däribland Eliot Cohen och Robert Kagan – personer som båda förespråkar en mer hårdför amerikansk utrikespolitik i Asien och Mellanöstern. Exakt vad en sådan ändring skulle innebära är dock inte klart.
Trots
flera oklarheter går det att urskilja vissa skiljelinjer mellan de två
presidentkandidaterna i synen på olika utrikespolitiska frågor och framtida
utmaningar.
USA:s
framtid som ensam supermakt och Kinas roll i världspolitiken är en av de frågor
som återkommer i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Kinas växande
ekonomi och militära kapacitet har tillsammans med dess befolkning framhållits
som viktiga faktorer som skulle kunna göra landet till en framtida supermakt
och därmed utmana USA:s nuvarande position. Obamaadministrationen har dock
varit noga med att inte utmåla Kina som en konkurrent och potentiell fiend.
Snarare har man försökt understryka det ömsesidiga beroendet och vikten av
framtida samarbete, inte minst på det ekonomiska planet. Mycket av den
amerikanska statsskulden utgörs dessutom av kinesiska lån, vilket gjort
beroendet av Kina än mer påtagligt. Samarbetet mellan de två länderna har
ytterligare cementeras genom reguljära möten mellan de bägge ländernas ledare.
Dock
finns det en rad farhågor från USA:s sida som kan kopplas samman med den
osäkerhet som tycks finnas vad gäller just Kinas framtida intentioner i
världspolitiken och om Kina har mer långsiktiga planer som USA bör frukta.Ett
tecken på dessa farhågor kom hösten 2011 då Washington meddelade att man kommer
att öka den amerikanska närvaron i Asien och Stillahavsregionen markant. Den
nya strategin var också ett försök att kompensera för den relativt lilla
uppmärksamhet som Bushadministrationen ansågs ha gett området, i skuggan av
satsningarna i Mellanöstern. Även Romney har argumenterat för ökad amerikansk
militär närvaro i Asien och Stillahavsregionen.
Även
om Obamas administration har gjort sitt bästa för att hålla ekonomiska intressen
och ideologi isär har friktioner mellan Peking och Washington uppstått med
jämna mellanrum. Ett exempel var den mindre diplomatiska kris som uppstod när
människorättsaktivisten Chen Guangcheng i april flyddefrån sin husarrest och
togs emot av amerikanska ambassaden i Peking för att sedan beviljas visum för
studier i USA. Krisen kom olägligt för USA då man samtidigt sökte Kinas stöd i
flera viktiga utrikespolitiska frågor, bland annat gällande Sudan, Syrien, Iran
och Nordkorea. Det finns inga garantier för att liknande incidenter som
Chen-affären inte inträffar igen. Om så sker kommer de diplomatiska
relationerna att sättas på prov, och den exakta betydelsen av de ideologiska
motsättningarna ställs på sin spets.
Likt
Obama ställer sig Romney positiv till framtida samarbete med Kina och lyfter
särskilt fram den ekonomiska betydelsen av ett djupare utbyte. Romney har dock
gått längre än Obama i sin kritik av Kinas valutapolitik som han menar
avsiktligt går ut på att undervärdera den kinesiska valutan för att på så vis
ge kineserna en orättvis konkurrensfördel på marknaden. Romney har också
uppmanat till ett starkare ställningstagande mot kränkande av de mänskliga
rättigheter i Kina, och menar att Obamas agerande i dessa frågor varit alltför
svagt. Till exempel har Romney beskrivit Kinas ettbarnspolitik som ”barbarisk”
och i samband med Chen-incidenten krävde han att människorättsaktivisten måste
få USA:s fulla stöd.
Spridningen
av kärnvapen är en annan omdebatterad utrikespolitisk fråga. Både Kina och
Ryssland har gett sitt stöd till Obamas försök att bemöta kärnvapenhotet med
ett skarpare tonläge gentemot de länder som har planer på att skaffa kärnvapen
i framtiden. Iran och Nordkorea anses utgöra allt farligare hot. En resolution
om sanktioner mot Iran röstades igenom i FN:s säkerhetsråd i juni 2010. Att
både Kina och Ryssland ställde sig bakom resolutionen var viktigt för USA.
Stödet har förmodligen också lett till en större tveksamhet åtminstonde från
Irans sida vad gäller utvecklingen av kärnvapen. Läget i Nordkorea får anses
mer ovisst. Hur Iran och Nordkorea bör hanteras förblir med stor sannolikhet
svårlösta frågor för den kommande presidenten.
Säväl
Obama som Romney förespråkar tuffa sanktioner och ett hårt diplomatiskt tryck
mot Iran. Ingen av dem utesluter att ett militärt anfall kan bli sista utvägen
för att stoppa Irans kärnvapenprogram. Romney har dock kritiserat Obama för att
inte ha gett sitt stöd till de iranska regimkritiker som öppet protesterade
efter det iranska presidentvalet 2009. Romney har även förespråkat ett starkare
amerikansk militär närvaro i Persiska viken och ett tätare samarbete i
Iranfrågan med andra länder i regionen, framför allt Israel. Även när det
gäller Nordkorea har Romney kritiserat Obama för att inte ha agerat tillräckligt
kraftfullt och för att ha varit för naiv i försöken att skapa en bättre
relation till Pyongyang, något som han menar endast lett till en illusion av
ökat samarbete.
Romney
tar också tydligt ställning emot Obamas Rysslandspolitik, som han menar varit
alltför svag och undfallande. Romney har bland annat kritiserat Obama för att
ha gett vika för Rysslands krav på mindre kraftfulla sanktioner gentemot Iran.
Romneys uttalanden påminner om den retorik som präglade en stor del av det
kalla kriget, då Sovjetunionen utmålades som USA:s främsta fiende. I en
CNN-intervju från mars 2012 pekade Romney ut Ryssland som USA:S geopolitiska
fiende ”nummer ett”. Uttalandet kritiserades skarpt av Rysslands dåvarande
president Dmitrij Medvedev som ansåg att en sådan bild av Ryssland hör till det
förgångna.
Mycket
uppmärksamhet, såväl i amerikansk debatt som i omvärlden, riktas mot
Mellanöstern och Nordafrika. På många hållfortsätter turbulensen från den
arabiska våren 2011. Efter den framgångsrika insatsen i Libyen och störtandet
av den libyske ledaren Muhammar Kadafi har det dock blivit svårare att skapa en
bred internationell uppslutning som aktivt tar avstånd från de regimer där
förtrycket av befolkningen fortgår och upproren våldsamt trycks ner. Till
exempel lade både Kina och Ryssland in sitt veto mot en resolution i FN:s
säkerhetsråd i februari i år som innebar sanktioner mot Syrien. USA:s
handlingsutrymme och möjliga inflytande kan därmed ses som klart begränsat.
En
stor utmaning ligger också i osäkerheten kring vad som blir följden av de olika
upproren. Även om de ur amerikansk synvinkel bör uppmuntras på ideologiska
grunder – ett folk som reser sig mot en förtryckande regim – kan man inte vara
säker på att utfallet blir i USA:s favör. Det finns en potentiell konflikt
mellan vad som ideologiskt sett bör uppmuntras och vad som ligger i USA:s
intressen. Romney har kritiserat Obama för att inte tillräckligt tydligt stödja
upproren i arabvärlden.
Till
sist kan man notera att Romney i terroristfrågan argumenterat för en fortsatt
tuff hantering av terroristmisstänkta, vilket med all sannolikhet skulle
innebära en fortsättning på den undantagspolitik som inleddes under Bushs tid
som president. Bland annat har Romney förespråkat en särbehandling av dem som
angriper USA och begår olika typer av landsförräderi. Enligt Romney borde dessa
inte behandlas som vanliga ”brottslingar”, de står utanför lagen och
konstitutionen vilket gör det möjligt att behandla dem med andra metoder än vad
lagen och konstitutionen föreskriver.
Utmaningarna
som USA står inför på det utrikespolitiska planet är många. Men den kanske
viktigaste frågan är hur USA ska klara av den rådande ekonomiska krisen, både i
omvärlden och inom landet, och kunna möta den växande konkurrensen från länder
som Kina, Indien och Brasilien.
Trots
att Romney kritiserat Obamas agerande i både finanskrisen och flera
utrikespolitiska frågor är det långt ifrån säkert att ett maktskifte skulle
innebära några större förändringar för amerikansk utrikespolitik. Som vi sett
med Obamas utrikespolitik är det förhållandevis lätt att först utlova stora
förändringar men långt svårare att sedan genomföra dem.
Hans
Zettby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar