Moderaternas svek om försvaret.

Bo Pellnäs skräder inte orden efter regeringens besked om nya Jas Gripen. En dyrbar storsatsning på flygplan pressas in i en redan överansträngd försvarsbudget utan tillskott av mer än nålpengar. Nu måste Överbefälhavaren tala klarspråk om följderna:

”Vår demokrati undermineras allvarligt om de högsta tjänstemännen i försvaret låter sig korrumperas till tystnad och inte vågar berätta i sakliga termer vilka konsekvenser som följer av politiska beslut.” 



Visst är det angeläget att ÖB inte tystnar utan fortsätter att föra fram sitt kärva budskap från Visby i somras: Om inte försvarsanslagen höjs blir Sverige snart tvunget att göra sig av med hela vapenslag. Om vi inte betalar för en armé och en marin utöver flygvapnet kommer ingen annan att göra det åt oss. Samtidigt finns de som har långt större ansvar än ÖB.

Man kan ha sina synpunkter på Försvarsmaktens ledning, men när det gäller försvarets inriktning och resurser är det inte myndighetschefen som bestämmer. Det gör hans uppdragsgivare i regeringen och ytterst riksdagen, och deras inställning har under lång tid lämnat åtskilligt övrigt att önska. 



Inför det olyckliga försvarsbeslutet 2004 var Moderaterna stenhårda i kritiken av regeringen Persson och anklagade S för att strunta i verklighetens krav och bara bry sig om vad finansdepartementet ville. Sedan sex år är stats- och finansministrarna moderater men synen på försvarsekonomin är i allt väsentligt densamma:

I försvarsfrågan finns inte många väljare att hämta. Där ska man lägga så lite krut som det någonsin går. Det är illa nog att partiledningen har valt denna taktiserande linje. Än värre är att den har mött så få ifrågasättanden internt. Moderaterna har talat om försvaret som en bärande bjälke i samhällsbygget, en förutsättning för frihet och oberoende, under hela sin historia. Men vad har all denna förkunnelse egentligen varit värd, när man kan släppa den som en het potatis så fort partitoppen gör helt om? 





Under förra mandatperioden hördes åtminstone en och annan stillsam undran från M i riksdagens försvarsutskott, men efter 2010 har allt vad skeptiker heter bytts ut. Den nya generationen moderata försvarspolitiker med namn som Cecilia Widegren, Hans Wallmark och Johan Forssell har inte röjt några ambitioner att gå i clinch och ställa svåra frågor om försvarets förmåga och behov; de går helt och hållet in för att vara cheerleaders åt regeringen och säljkår åt sittande försvarsminister. 



Det nya yrkesförsvaret beskrivs som en succé trots att ingen kan veta hur personalförsörjningen ser ut när allt ska vara klart 2019. Hur många kommer att vilja göra lumpen sju år i sträck till dålig betalning när arbetsmarknaden har blivit bättre och utlandsuppdragen färre? 





Ekonomin sägs vara i balans, men det talas tyst om att det beror på inställda övningar och uppskjutna materielköp. De framtida budgetramarna var pinsamt otillräckliga redan innan det nya Jas-beskedet kom med sitt krav på 30 extra miljarder. (För att det beskedet ska bli en god nyhet måste det tillföras betydligt mer resurser än vad som hittills har sagts, annars tränger det undan en stor mängd annan viktig materiel.)





Det heter att det nya försvaret är användbart och insatsberett på ett helt nytt sätt, och det stämmer om man jämför med läget när det var som sämst. Svensk trupp har gjort mycket väl ifrån sig i Afghanistan och Adenviken.

Men vilken användning talar vi om när det gäller försvaret av Sverige? Den lättskrämde gör klokt i att undvika den högaktuella studien Kan vi försvara oss? av Björn Andersson m fl (Kungl. Krigsvetenskapsakademien), för här framgår klart vilken spillra som det nationella försvaret numera utgör. Kvaliteten är i många fall god, men så fort det krävs kvantitet står vi oss slätt. 



Armén har (2014) bara en handfull bataljoner, som saknar eget artilleri (liksom förmåga att ”korsa diken och vattendrag”).,Författarna konstaterar att det är helt orealistiskt att en fiende skulle anfalla med markstyrkor som är så små att vi har möjlighet att stå emot dem. Till den långa kustens och vårt territorialvattens försvar har marinen fyra ubåtar och sju ytstridsfartyg, varav de flesta saknar ordentligt luftförsvar. Och så vidare. 





Vårt hopp står till undsättning från Nato. Fast vi vill förstås inte gå med i Alliansen och få riktiga garantier – om nu Nato över huvud taget kan ge dem. Vårt försvar är nämligen så anorektiskt att det är oklart om vi kan försvara de baser dit Natostyrkor skulle kunna komma. Det är inte ens säkert att vi har kapacitet att bli hjälpta.





Jag ifrågasätter inte M-politikernas engagemang för det försvar som finns eller deras omsorg om soldaterna och sjömännen som tjänstgör däri, men jag är djupt besviken på kraften och viljan att ta strid för det försvar som borde finnas. 
P J Anders Linder.

Bistra fakta, inte att förakta!

Hans Zettby