Mellanösterns maktstrukturer bromsar förändring!

Mellanösterns stater föddes ur europeiska koloniala projekt som lämnade starka maktstrukturer närländerna blev självständiga. Trots uppror och internationell intervention har dessa maktstrukturer kvarstått. Detta komplicerar omvärldens reaktioner till pågående konflikter i området.

För över tre år sedan, under hela våren 2011, rådde ett slags demokratisk eufori i stora delar av Mellanöstern och dess omvärld. Två genomkorrumperade och maktberusade arabregenter, Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, hade störtas på i stort sett fredlig väg av frihetstörstande demonstranter. En verklig monsterhärskare, Gaddafi i Libyen, skulle snart möta ett ännu bittrare öde, påskyndat av militär assistans utifrån efter ett unikt interventionsbeslut i FN:s säkerhetsråd.

Sedan länge förskansade diktaturer i Jemen, Syrien och Bahrain utmanades dessa i spontana gräsrotsuppror. Till och med Jordaniens och Marockos relativt modernistiska monarkier skakades av folkliga demokratiyttringar. Äntligen hette det lite varstans i världen hade även Mellanöstern nåtts av den globala demokratirevolutionen. De brokiga folkmassorna på Tahrirtorget i Kairo, både före och efter Mubaraks fall, blev själva symbolen för detta nya Mellanöstern.

Dessvärre vet vi i dag att det inte blivit så. Ingenstans där den så kallade arabiska våren lyste så starkt för tre år sedan har en demokratisk utveckling slagit rot. Tvärtom har nästan samtliga av arabvårens lovande länder återfallit i gamla onda mönster. Tunisien möjligen undantaget – eller, ännu värre, drabbats av inbördeskrig och anarki som i Syrien och Libyen.

Än så länge existerar knappast någon demokratiforskning vare sig i Sverige eller internationellt som på ett övertygande sätt kan förklara varför just Mellanösterns muslimska arabländer till skillnad från Östeuropa, Östasien och Latinamerika har visat sig vara så motståndskraftiga mot alla demokrateringsförsök.

Ett avgörande, om än indirekt skäl till dessa stabila politiska maktstrukturer är att samtliga Mellanösterns länder föddes ur europeiska koloniala projekt, och ur dessa projekts avskaffade under ett halvsekel efter första världskriget. Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och Palestina utformades i princip genom det brittisk – franska Sykes-Picotavtalet 1916, utan hänsyn till etniska, religiösa och andra traditionella gränslinjer. Lika lite som kolonialmakterna lyckades lämna efter sig regeringsdugliga stater, lika lite lyckas dagens stormakter nå avsedd framgång med sina militära interventioner.

Den som ingriper med militär styrka mot Mellanösterns maktmissbrukare riskerar uppenbarligen att göra ont värre. Den som eggar demokratiivrare och fredsälskare att resa sig mot förtryckarna, de må gälla egyptiska Tahrirdemonstranter, syriska upprorsbönder, saudiska kvinnorättskämpar, intifadapalestinier eller iranska grönrörelseaktivister riskerar att med stor sannolikhet få se just dessa modiga människor råka värst ut i slutändan.

Kanske rullar ett och annat makthavarhuvud i tillfälliga eller längre tumult. Men låsningarna hos Mellanösterns stabila maktstrukturer måste nog dyrkas upp på annat sätt.

Hans Zettby (FP)