I varje historiskt skede tycks världen ha en eller flera
smärtpunkter, geografiskt avgränsade områden som när som helst verkar kunna
störta sig själva och sin omgivning i brand.
Välkända exempel under kalla kriget var Koreahalvön, Taiwan,
Berlin, Indokina och Kuba. Under halvseklet dessförinnan var gränsen mellan
Frankrike och Tyskland samt Balkan tydliga smärtpunkter. Efter Sovjetväldets
fall kring 1990 dök Balkan upp igen som en akut brandhärd. Och under decenniet
efter 11 septemberattentatet i USA 2001 framstod kvartetten Iran, Irak,
Afghanistan och Pakistan som det internationella systemets farligaste och
sköraste komponenter.
Efter den s.k. arabiska våren 2011 utgör en annan omaka
kvartett världspolitikens mest olycksbådande smärtfält: Syrien, Irak, Kurdistan
och Turkiet.
Mitt i denna mosaik av heta konflikter har ett nytt
spektakulärt fenomen dykt upp som hotar att kullkasta såväl staterna Syrien och
Irak som kurdernas nationsdrömmar och stormakten Turkiets stabilitet. Det
handlar om Islamiska staten (IS), en extrem sunni-islamisk organisation med
uttalad målsättning att riva upp hela det system av stater i Mellanöstern som
formades av europeiska kolonialmakter efter första världskriget. Istället vill
IS skapa en ”Gudsstat” innefattande alla muslimer, ett kalifat efter modell av
det muslimska välde som skapades av profeten Muhammed och hans närmaste
efterföljare (kalifer) på 600-talet.
Som ett första led i denna vision har IS under det gångna
året, och särskilt under sommaren 2014, tagit kontroll över östra Syrien samt
den västra sunnimuslimska tredjedelen av Irak. På så vis har IS också rent
fysiskt utplånat den geografiska gränsen mellan Syrien och Irak som först drogs
upp i det brittisk-franska Sykes-Picot avtalet, kolonialmakternas inbördes
uppdelning av Mellanöstern 1916.
Det har skett med brutalitet, förslagenhet och strategisk
planering från Islamska statens sida. I motsvarande grad har de flesta drabbade
aktörer, såväl Assadregimen som övriga rebeller i Syrien, den shiadominerade
regimen i Bagdad, kurdstyrena i norra Irak och norra Syrien, för att inte tala
om stormakterna som Turkiet, Iran, Saudiarabien, USA och Ryssland som tagits på
sängen av IS-krigarnas framfart.
Händelseförloppet liknar i viss mån talibanernas segertåg i
Afghanistan vid mitten av 1990-talet, då andra afghanska gerillagrupperingar
drevs på flykten av mulla Omars fanatiska jihadister som upprättade en
totalitär islamiststat, med grymmaste tänkbara sharialagstiftning. En avgörande
skillnad är att talibanerna nöjde sig med en renodlat afghansk-pashtunsk stat –
IS, däremot, betraktar alla stater i närområdet Levanten, ja hela den muslimska
världen, som kalifatets expansionsyta eller livsrum.
Så Islamiska statens uppdykande är ett politiskt, militärt
och religiöst fenomen av en annan karaktär än tidigare islamistiska försök att
utmana Mellanösterns regimer och blir ett hot mot världsfreden.
Hans Zettby (FP)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar