Framtidsförhoppningarna har nått en bottennotering efter de
förändringarna som Ryssland genomgått både inåt och utåt sedan Vladimir Putin
kom till makten år 2000. Ryssland har under de senaste åren gått från samarbete
med utlandet till att stänga portarna och istället tala om att bli
självförsörjande. Putins nuvarande politik lider av ett ”enormt”
mindervärdeskomplex vilket märktes tydligt när Putin
debatterar Ryssland och landets roll i världen. I hans olika tal handlar det i
stort sett bara om hur Ryssland ska klara att avvärja olika hot från väst.
När det gäller förhållandet till EU har de långvariga och
täta banden mellan EU och Ryssland förändrats. EU har alltid sett Ryssland som
en livsviktig strategisk partner, men när EU försökte hjälpa Ryssland på
1990-talet ville byråkraterna i Bryssel stöpa om Ryssland till att bli som EU:s
medlemsländer vilket uppfattades negativt av ryssarna. Medan EU ville att
Ryssland skulle bli ett demokratiskt land med öppen marknadsekonomi önskade
Ryssland återhämta sig som stormakt globalt och regionalt.
Tidigare såg Ryssland EU som en ekonomisk och ”vänligare”
aktör än USA, men nu har även EU dragits in i motsats- och
konkurrensförhållandet mellan Ryssland och USA. Det handlar inte bara om det
som hänt under Ukrainakrisen. EU:s utvidgning i Östeuropa har också bidragit
till denna syn. I Moskva ses EU som en regional aktör som motverkar Rysslands
inflytande i de gamla sovjetrepublikerna.
När Putin kom till makten 2000 var det inte tal om någon
konservatism. Efter den ukrainska revolutionen 2004 som gav landet en
västvänlig president stärktes Putins rädsla att något liknande skulle ske i
Ryssland. Han intensifierade sina ansträngningar att formulera ett
opolitiskt-ideologiskt koncept som en ny rysk identitet.
De radikalkonservativa personerna trädde till Putins hjälp
inför valet 2012. De drog upp en politisk strategi för ett samhälle som var
emot liberalism och mot väst och dessa företeelser kopplades ihop med den inre
fienden.
En del av dessa personer kom in i regeringen eller som
rådgivare till Putin när han kom tillbaka som president. Duman antog en rad
lagar för att strypa proteströrelsen, demonstrationsrätten begränsades och
frivilligorganisationernas verksamhet kringskars. Via lagstiftning ville duman
få till stånd en moralisk upprustning. Patriotiska aktivister, t ex kosacker,
fungerade som regeringens stormtrupper.
Det är mot denna bakgrund som Ukrainakrisen ska ses. För
personer med detta konservativa offensiva perspektiv framför ögonen framstod
det som nödvändigt ta Krim och att destabilisera östra Ukraina.
Det otäcka är att det är som en sten som är satt i rullning.
Den auktoritära konservatismens egen logik driver på och styr. Här finns
krafter som kräver att man går vidare, inte nödvändigtvis genom att erövra mer
mark, men i den meningen att man inte släpper greppet om östra Ukraina. Pendeln
har därmed svängt maximalt åt ett konservativt håll.
Även om ekonomin går mycket dåligt säger detta inget om hur
politiken utvecklas. Tack vare den konservativa konsolideringen kan regeringen
hävda att det är väst som ligger bakom alla umbäranden. På detta sätt kan Putin
förmå ryssarna att hanka sig fram ett ganska bra tag, kanske ett antal år.
För tillfället ser det väldigt mörkt ut för dem som vill ha
reformer och modernisering, men det är klart att pendeln kommer att svänga tillbaka.
Vi vet bara inte när och hur.
Hans Zettby
