Gotland - the Danzig of our time.

Over the past 12 months Russia’s air force has flown a series of aggressive combat patrols over the Baltic Sea, including mock nuclear strikes against Sweden’s capital Stockholm, in order to assess the reaction time and preparedness of Sweden’s air force. Since October 2014, Russia’s Navy has sent submarines into Swedish territorial waters to gauge the capabilities and test the preparedness of Sweden’s Navy. The conclusion: Sweden is defenseless.

Last week Russia’s air force progressed from testing Sweden’s military preparedness to dry runs for a major air assault. A combination of transport planes and fighter jets flew from Russia over the entire Baltic Sea to the Russian exclave of Kaliningrad. While Sweden didn’t even manage to get a plane in the air, Italian air force jets flying out from Šiauliai air base in Lithuania intercepted and identified the Russian jets. The Italian fighters were outnumbered 4 to 1.

The obvious targets of Russian aggression along the Baltic Sea, namely Estonia, Latvia, and Lithuania, all share a land border with Russia, therefore there is no need for Russia to mount a large scale air assault when attacking these tiny states. However, once occupied, Putin must keep the US air force and the US Navy out of the Baltic Sea, if he wants to keep the three Baltic states occupied and oppressed. This is why Russia is preparing to assault, occupy and fortify Sweden’s Gotland Island.

If Russia were to take Gotland and base S-300 or S-400 long range air-defense and K-300P Bastion-P long range anti-ship missile systems on the island, then US air force planes would not be able reach the Baltic States and US Navy ships could not pass the Danish Straits to enter the Baltic Sea. Russia already has S-300 and K-300P, alongside tactical nuclear 9K720 Iskander missiles, stationed in Kaliningrad, but as Poland’s military could destroy Russia’s anti-ship and air-defense systems there, Russia must occupy Gotland a few hours before an attack on Estonia, Latvia and Lithuania begins. And this is how Russia intends to win this war:
The coming field of battle.
The coming field of battle.
Putin orders Russia’s military to perform another round of large scale maneuvers. NATO as usual monitors these maneuvers, but refrains from taking any proactive, such as raising its own state of readiness to avoid “provoking Russia”. Just as in earlier maneuvers the three Ropucha-class landing ships of the Baltic Fleet leave Kronstadt harbor to train “shipping vehicles and material to Kaliningrad”.

During the night, when the people of Gotland are in bed, Special Forces from Russia’s 561st Naval Reconnaissance Spetsnaz Group, dropped off earlier by Russian submarines, attack all communications nodes on the island to sever mobile phone, internet and telephone connections with mainland Sweden, to not only prevent the Swedish government from being alerted, but also to prevent civilians from uploading images and videos of the coming brutal occupation of the island.

As Sweden sold its anti-submarine helicopters its navy is thus completely stuck in its bases with no chance to take to the sea. Swedish air force fighter jets can’t take to the air, as both main bases in Southern Sweden lie within reach of the S-300 batteries on Gotland. And if Sweden decided to mount a serious amphibious landing on Gotland by sending all its 100+ Stridsbåt90 fast assault boats, each carrying 18 troops, Sweden would need days to assemble this force, days during which Russian transport planes could fly a full Russian airborne division with its armored vehicles, tanks and artillery to Gotland.

With all key installations diligently mapped in advance by Russian spies disguised as tourists the men of the 561st Naval Reconnaissance Spetsnaz Group set out to prepare the landing zones for the paratroopers of the Russian Airborne Forces. Meanwhile the Ropucha-class ships leave their course towards Kaliningrad and now head straight for Northern Gotland. A task force consisting of Russian air force transport planes and fighter jets carrying a regiment of paratroopers enters the Northern Baltic Sea and is picked up by Estonian radar operators, which alert NATO’s air policing units at Šiauliai. Two fighter jets are immediately scrambled to intercept the Russian air group, whose size is unknown as Russian radar jamming planes accompany it.

After 15 minutes the NATO planes reach the Russian air group over the Northern Baltic Sea and report its astonishing size back to base. As the two NATO fighters are forbidden to interfere unless the Russians enter NATO airspace, they only observe. At this moment the Russians are only 150km from Gotland, 12 minutes from dropping at least a thousand paratroopers.

By now Russian Special Forces have taken control of Gotland’s airport at Visby: air traffic controllers have been eliminated, communications with Sweden severed and the runway illuminated. As everywhere on Gotland the Russians face no resistance as Sweden has zero active troops on Gotland. Not a single active unit is based on the island: no air defense, no land defense, no naval defense, nothing to at all to stop the Russians. Except for a few armed policemen, no one is on duty during the night. The local Swedish Home Guard unit, the 32nd Gotland Battalion, consisting of about 300 volunteers, isn’t combat ready, as its members are in bed with their weapons stored at the battalion’s base, which Russian Spetsnaz have already taken over.

Back in Sweden the air force finally realizes that the Russian air group is heading for Gotland, but as it is a weekend the Swedish air force does not have fighters on Quick Reaction Alert and as the closest air base is 250km away it is already too late. Russian paratroopers are dropped over key locations, while heavy transport planes carrying S-300 and K-300P batteries land at Visby airport. Within minutes Gotland is in Russian hands. At a beach in Gotland’s North near Fårösund the Ropuchas unload main battle tanks and BTR-82AM wheeled infantry fighting vehicles of the 61st Marine Brigade. Civilian ferries enter Gotland’s harbors and unload additional reinforcements.

As Russian troops round up all people on Gotland considered to be a risk to Russia’s occupation, the Swedish cabinet meets in Stockholm. Russia’s ambassador informs the Swedish government that Russia has taken “temporarily” possession of Gotland to protect Russian speakers in the Baltic States from “fascist NATO aggression”. Sweden is told to acquiesce to the fait accompli.

Now the Swedish government discovers that it has no possibility to resist, as 25 years of destroying its own armed forces have left Sweden defenseless: the Swedish Navy s surface combatants all lack a close-in weapon system (CIWS) capable of destroying incoming anti-ship missiles and there are just nine of them, which will be sunk either by Russian anti-ship missiles fired from Gotland, underwater mines dropped by Russian submarines just outside Swedish naval bases, or Russian submarines lurking outside those very same bases.

Sweden’s excellent submarines can’t leave harbor because of the mines and even if they could would make just easy prey for the lurking Russian submarines. 

But events on Gotland are just a minor blip on this day, as at sunbreak Russian troops have already crossed the borders of Estonia, Latvia and Lithuania to “free the people” of these three nations from their “fascist governments”. NATO’s Šiauliai air base is flattened within minutes by Russian OTR-21 Tochka missiles fired from Kaliningrad and the few NATO planes taking to the skies are quickly shot down by Russia’s S-300 batteries in Kaliningrad, thus giving Russia air supremacy over the Baltic States and sea.

Russian armored columns cut through the three nations with ease, as their militaries are small and have neither tanks nor air-defense systems nor attack helicopters. By Noon NATO ambassadors finally meet in Brussels. The ambassadors of the three Baltic States declare that their nations are under attack and request the activation of article 5. 

Poland, the UK, Denmark, Norway, Canada, France, the US and a few others agree and want to give NATO’s Supreme Allied Commander Europe free reign to beat back the Russians and liberate the Baltic States. But Turkey, Greece, Germany and a few others refuse. 

Especially Germany is most likely to stall, referencing the “need to talk”, the necessity “not to provoke Russia”, the need to give Putin an “off ramp” among other bullcrap. Ultimately Germany might block a decision by stating it must first consult its parliament about invoking article 5.

If this happens then the United States, United Kingdom, Poland, France, Norway, Denmark and Norway will act on their own. Polish fighter jets take to the skies, Danish, British, French jets follow, but Germany could refuse NATO allies the use of its airspace and go so far as to block US jets from leaving American air bases in Germany. 

Thus leaving Poland to go in first and go in alone. As the ordered American AGM-158 JASSM cruise missiles have not yet been delivered, Polish fighters must enter the S-300 system’s range over Kaliningrad and attempt to take them out with shorter range AGM-154 JSOWs. A costly endeavor for Poland’s small air force, even though the Polish Army’s 11th Artillery Regiment continuously shells known Russian air-defense positions in Kaliningrad with its WR-40 Langusta multiple rocket launchers.

By evening Russian forces patrol the three Baltic nation’s capitals and begin rounding up everyone considered hostile to Russia. Communications with the rest of the world are cut and “popular committees” have “suddenly” sprung up to thank Russia “for its timely salvation from NATO fascism”.

Russian TV shows “thankful Baltic citizens”, already known to all from their previous appearances as “thankful Donbas citizens”, who recount the “horrors they suffered from the fascist Baltic-NATO hordes”. Meanwhile, Baltic military and government officials, who had access to top secret NATO information, are flown to Moscow to be interrogated and tortured by the GRU.
America’s great airlift begins.

All night long Allied air forces try to break through to the Baltic States and even though S-300 and other air defense systems in Kaliningrad have been greatly reduced, the ones on Gotland continue to shoot down allied planes. The United States begins an airlift of combat forces to Poland and hundreds of fighter jets and transport planes cross the Atlantic. 

Dozens of heavy Bombers land on English bases and are readied for strikes. The allies ask Sweden for permission to strike Russian position on Gotland. The US even offers to send the II Marine Expeditionary Force to retake Gotland for Sweden, but Russia’s ambassador to Sweden announces that if Sweden were to let allied forces cross its territory Sweden would become a target for nuclear strikes.
The same warning is given by Russian ambassadors to other European nations, especially to Denmark and Poland: if Denmark allows a US maritime task force passage through the Danish straits, said task force would be hit by a nuclear strike just off the coast of Copenhagen, incinerating the city along with the US ships; and if Poland were to allow the US to assemble armored divisions on its territory Russia would strike these staging areas with nuclear armed Iskander missiles fired from Kaliningrad.

Even though all NATO ambassadors present know that the three Baltic ambassadors are acting under Russian threats to execute their captured families, Germany, besides Turkey and Greece the nation most likely to go full treacherous, demands that all sides cease combat operations immediately. The US and its valiant allies refuse to abandon the Baltics and thus NATO is destroyed.

Plans to update NATO’s nuclear weapons doctrine to warn Russia a nuclear strike against a NATO city would be retaliated with a similar strike against a similar Russian city need to be unblocked. If you wonder who blocked them, ask Merkel. Why have plans to preposition material and war stocks in Poland and the Baltics gone nowhere… well, she can give you the answer to that too. Suggestions to exclude defense spending from the German imposed 3% budget deficit limit in the EU – blocked by, yes, you know already who.

While Helmut Kohl’s government actively supported Poland’s bid to become a NATO and EU member, Merkel obstructs the same for Ukraine and other nations. While Helmut Kohl’s government generously provided money to poor European nations to reduce the risk of them becoming failed states, Merkel is actively turning Greece into a failed state. The list goes on, but the gist is clear: Merkel does nothing to unite Europe, nothing to prepare Europe, nothing to strengthen Europe.

You still don’t believe me? Major European armies, when not preparing for intervention in Libya, are war gaming the above scenario, and even bleaker scenarios. All three Baltic nations are adding military capabilities as fast as they can to avoid being overrun before American reinforcements can arrive; and if you think there are no plans on Putin’s and Breedlove’s desk about occupying Gotland, then you don’t know war. 

And if there are still doubts in your mind, watch Russian TV for a day, where Putin’s propaganda for this war is already in full swing. By the next morning Poland’s air force is badly decimated, while its 16th Mechanized Division is engaged in heavy combat with Russian forces along Kaliningrad’s border.

The first reinforcement from Poland’s 11th Armored Cavalry Division and 12th Mechanized Division arrive, but Russian forces arrive at the front in even greater numbers while Russian artillery shells Polish forces from Belarusian territory, preventing Poland from returning fire. Likewise, Russian fighter planes use Belarusian air bases to refuel and rearm, but cross into Polish airspace via Lithuanian airspace preventing Poland from attacking the bases in “neutral” Belarus.

Meanwhile, in the forests of the Baltic States, Russian Special Forces are executing thousands of people to eliminate all possible resistance before it can sprout. High profile politicians are spared (for now) and parliamentarians are threatened with execution if they do not assemble to vote for a new pro-Russian government. By Noon all three Baltic nations have new pro-Russian governments made up of Quislings and other collaborationist scum, which have all been recruited in advance by Russian intelligence agencies.

The next day Germany’s press is full of Russia’s bought sellouts and useful idiots warning that Russia is ready to use nuclear weapons if NATO intervenes. The same happens in Sweden, where hundreds of Russian spies and bought traitors demand that Sweden remain neutral and allow Russia “temporary” possession of Gotland; “Resistance is futile” they say. Meanwhile the three Baltic ambassadors to NATO call for an urgent meeting at which they announce that their nations withdraw the motion to invoke article 5. 

By nightfall of the second day Russia has occupied and fortified Gotland, occupied Estonia, Latvia and Lithuania and destroyed, via its European proxies, NATO. Putin’s main war goal has thus been achieved: NATO is no more. Now Russia must secure its conquests: Sweden, emasculated by having no armed forces, with 57,000 citizens taken hostage on Gotland, and undermined by a plethora of Russian spies, ultimately surrenders to Russian demands and allows Russia to occupy Gotland while denying allied forces to strike Russian positions there, thus closing the Danish Straits for good.

With the allies unable to ship reinforcement to Poland and with Germany closing its territory for allied flights and transports, the only nation Russia must knock out to win this war is Poland. As Russia is hopelessly outgunned by the US military, even more so if NATO would have stuck together, and as Russia cannot hope to blackmail nuclear powers like France, the UK and the US, Russia’s military doctrine demands to threaten non-nuclear nations with nuclear strikes and thus prevent them from resisting Russian aggression. 

The word Russia uses for such strikes is “de-escalation”. That’s Russian thinking: we de-escalate by nuking a city and killing 100,000 people. I kid you not. Russia’s official policy is to nuke nations that resist, which in Russia’s insane, brutal view is a “de-escalation”.

Therefore, on the morning of the third day Russia issues a warning to Poland to cease fire, stating correctly that Russian forces have not entered Polish territory and therefore Poland should stand down and not risk having one or more of its cities struck by a nuclear bomb for helping nations like Estonia, which have “greeted Russian forces as liberators”.

But Poland, brave Poland, keeps fighting as more and more US troops arrive. And so on the afternoon of the third day Russia fires an Iskander missile at a Polish city. Łódź being the most likely target: far enough away from Russia and Germany to reduce the effects of nuclear fallout on these two indirectly allied nations and with enough population to kill 100,000 civilians with ease.

The world is in shock. Poland demands its allies retaliate by nuking a Russian city, but France, the UK and the US refuse. Nuking a Russian city would inevitably lead to a Russian counterstrike and thus nuclear Armageddon. Poland is abandoned. Poland thus must ceases fire and under tears subjugate to Russian demands of a demilitarized zone and elimination of its armored and air forces.

With NATO broken, the EU breaking apart, and nations bordering Russia cowing in fear, Putin will force Finland, Georgia, Ukraine, Azerbaijan, Poland and others to join his Eurasian Economic Union, which is nothing but an euphemism for becoming colonies of the Kremlin once more. Having been betrayed by its former allies and unable to stomach nuclear war, the US will retreat from Europe and fade. While fascist movements, looking to Russia as new leader of the continent, will rise in Europe and voluntarily join their nations to Putin’s Reich.

And exactly this last paragraph is what Putin dreams about. This is his deepest wish. So he will wage this war. He planned to wage it later, around 2020 when the decade long rearmament of Russia’s military will be complete, but events in Ukraine forced him to act earlier. Many people believe this to be fantasy… you wish! Russia ordered Mistral ships from France for the explicit purpose to attack Gotland and Crimea. Right now Russia is deploying the forces it needs for this war to Kaliningrad. Russia is doing dry runs for this war every week. Russia is getting ready.

But Europe isn’t. Sweden plans to send 150 troops to Gotland sometime in the future… 150 men- a company, unlike during the Cold War when an entire armored brigade of 5000 men was garrisoned on Gotland. NATO did not forward deploy ground forces to the Baltic Nations, as I demanded over a year ago (!). 

Germany keeps blocking all sensible NATO preparations and even cut its defense spending in 2014 and in 2015. Merkel and Steinmeier, not content with having actively helped Putin dismember Ukraine, now forcefully push for NATO to be unprepared, by vetoing even planning for key operations in case Russia gears up to attack; like planning for NATO to occupy Gotland at the first whiff of Russian stirred hybrid war in the Baltic States.

Instead of arming Ukraine and thus forcing Russia to deploy large amounts of its troops there, Germany and other EU nations even block attempts by Ukraine to buy weapons, thus allowing Putin to keep 90% of his army free for a strike against the Baltic States. And when that strike comes, Germany is the most likely candidate to balk and wiggle out of its NATO commitments, because for Germans Eastern Europeans are still Untermenschen, as was evidenced by Germany’s nasty, arrogant and disgusting scolding of Poland, when Poland warned that Russia only built the North Stream gas pipeline to bypass Eastern European nations and thus allow it to blackmail and threaten them with its gas-weapon.

No German politician has admitted that the Poles were right then and that they are right again. Germans just don’t do excuses to Eastern Europeans, whose nations Germans devastated twice during the last century. Now Germans will devastate Eastern Europe a third time, by refusing to let NATO plan and prepare for the coming war. 

This war could still be prevented, but the costs have risen exponentially since last spring when much stronger sanctions and a forceful military demonstration would have still gotten through to Putin before he completely went into his alternate universe, as even Merkel had to admit. But even now Merkel and Germany are completely obsessed with the Greek debt crisis, a minor trifle, which, to Putin’s endless joy, distracts the entire German elite from Russia’s war preparations.

War is coming. It has been clear to the few true Russia experts since February 19th 2014, when Putin’s aide Vladislav Surkov arrived in Kyiv to coordinate the bloody attack on Euromaidan that left nearly 100 people dead the very next day. Nobody listened then, and now a further 6000 people are dead. Will somebody listen now? Certainly not in Germany, but here is what must be done, to make the above scenario unfeasible bloody for Putin’s generals:

Sweden must fortify Gotland, and if it can’t, then NATO must take it at the first whiff of Russian aggression. Better even if Sweden and Finland join NATO this minute, but Germany might block this idea, to “not provoke Putin”, just as it did block the deployment of strong deterrent forces to the Baltic States. Plans to ensure the governments of Estonia, Latvia and Lithuania can be evacuated in case of Russian attacks need to be set in motion. If you wonder why they have been stalled so far, ask Merkel. 

Under Merkel, Germany has become the undisputed leader among European nations, but unlikely earlier German governments, who used their power to promote peace in Europe by literally buying it with German Marks, Merkel’s government abuses its leading position to block others from doing the right thing. While Helmut Kohl’s government armed Croatia under attack by Serbia, Merkel blocks others from delivering weapons to Ukraine. 

With allies like this my suggestion is that Poland speedily develops its own nuclear weapons, because the only known unknowns now are, which NATO members, besides Germany, will wiggle out of their commitment to common defense, and what scenario Russia will use to stir up trouble in the Baltic nations, which will then “force Putin” to deploy the Russian Armed Forces “to restore peace and order” and to beat back the “fascist Nazi hordes oppressing Russian speakers in the Baltic nations”. 

Enjoy your life while you can, and curse the moral cowards, who brought us to this.

Thomas Theiner


Finns gräns för när export blir omoraliskt?

Debatten har gått het kring Sveriges vapenavtal med Saudiarabien. Många har frågat sig om svensk export ska villkoras av krav på mänskliga rättigheter. Nu måste vi fråga oss på vilket sätt handel kan vara en del av en samordnad politik för global utveckling,

I debatten om det nu uppsagda vapenavtalet med Saudiarabien kom en fråga av mer övergripande karaktär ofta upp: ska vi villkora svensk handel och export med krav på mänskliga rättigheter?
Frågan är viktig. Svaret på den avgör vilka strategier som är rimliga i arbetet för att öka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i vår omvärld.

Leder handel automatiskt till demokrati?
De näringslivsdirektörer som skrev i DN om Saudiavtalet menar å sin sida att frågan i sig är befängd eftersom de tror sig veta att handel alltid per definition leder till ökad demokrati. Då behöver man inte villkora något alls. Det kommer sig av sig självt.

Problemet är bara att det inte verkar stämma, vilket Saudiarabien är ett bra exempel på. Landet är sedan decennier ett viktigt exportland och en betydande handelspartner för de flesta västliga demokratier utan att för den skull bli mer demokratiskt. Efter politiska påtryckningar från USA infördes för tio år sedan demokratiska lokalval i vissa delar av Saudiarabien, men de har inte fått någon efterföljd, och inte någon praktisk betydelse för hur landet styrs.

Samtidigt är det förstås omöjligt att villkora svensk handel och säga till samarbetsländerna att de minsann måste bli som vi om de vill köpa eller sälja varor med oss som partner. Det skulle i ett slag sänka svensk export utan att för den skull ge oss större möjligheter att påverka omvärlden.

Men varför måste det vara antingen eller? De allra flesta är nog överens om att det finns en gräns för när handel och export blir något omoraliskt. Jag har till exempel inte hört någon från Svenskt näringsliv hävda att vi borde handlat mer med Hitlertyskland under andra världskriget. Och med det sagt ska jag kanske tillägga att många verkligen handlade med Hitlertyskland, inte minst Sverige. Men i dag drar de flesta gränsen där. Eller vid Nordkorea, för att ta ett mer modernt exempel.

Argumenten för att Sverige borde behållit avtalet med saudierna lider stor brist på konsekvens när det jämförs med andra politiska konflikter i världen. När Putin invaderade Krim införde EU sanktioner mot Ryssland utan att våra Vd:ar ställde sig upp som en man och protesterade.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många. Tortyr, godtyckliga fängslanden, bristfälliga rättegångar och undermåliga fängelseförhållanden är några. Yttrande-, religions-, rörelse- och föreningsfrihet saknas. Kvinnor diskrimineras kraftigt. Sedan 1992 finns dock skrivna regler för Saudiarabiens styrelseskick. De är byggda på islamsk lag, sharia, och innehåller vissa individuella rättigheter. Några politiska rättigheter förekommer inte.

Att vilja stoppa ett vapenavtal med ett land som detta betyder inte att man alltid bör koppla handelsavtal till krav på mänskliga rättigheter, men det betyder att det finns tillfällen när det är lämpligt.

Låt det samtal som nu handlat om Saudiavtalet leva vidare. Låt det bidra till att vi får en politik för global utveckling värd namnet.

Hans Zettby


Har Sverige någon framtid?

Nej, i varje fall ingen som vi kan påverka. Vi är djupt beroende av hur andra länder agerar, tänker och tycker. Sverige har inte mycket att sätta emot. Gamla erfarenheter och visdomsord nonchaleras av våra politiker. Den romerske författaren Publius Flavius Vegetius Renatus myntade en gång yttrandet, ”Si vis pacem, para bellum”, fritt översatt: ”Vill man ha fred, rusta för krig”.

Lilla Sverige, med blott 9 miljoner invånare kan givetvis inte besegra en stormakt i en militär konflikt, men med att väl avpassat försvar kan Sverige dock avhålla stormakten från angrepp. Ett sådant kan bli för dyrt, ta för lång tid och försvaga stormaktens positioner på andra fronter. Vi hade en gång Europas tredje största flygvapen och Östersjöns starkaste flotta. Den av oss förda politiken: ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet vid krig i vårt närområde” höll två världskrig utanför våra gränser och bidrog till att vi slapp bli angripna under ”Kalla kriget”.

”Fredsutbrottet” 1919 i Versailles utgjorde startskottet till andra världskriget. Tyskland var aldrig besegrat på slagfältet, men försvagades logistiskt genom brist på livsmedel, drivmedel och andra förnödenheter och tvingades till förhandlingsbordet där segermakterna dikterade förnedrande fredsvillkor och höga krigsskadestånd. Den tyska revanschlusten låg och pyrde i det utblottade landet, och situationen utnyttjades av demagogiska krigsapostlar.

Det krigströtta Europa drog med i en närmast euforisk politik med mottot: ”Aldrig mera krig” och nedrustning blev följden. Adolf Hitlers nationalsocialistiska parti fick tre procent av rösterna i 1928 års val. 1933 kunde de bilda regering. Hitler struntade blankt i fredsvillkoren och i strid mot dessa startade han en upprustning utan like. Slagskepp och ubåtar byggdes, stridsvagnar tillverkades och allmän värnplikt infördes 1935. Omvärlden såg på och teg. Nationernas Förbund uppträdde lika kraftlöst som Förenta Nationerna i våra dagar. Ingen politiker i något annat land bad Hitler förklara vad han skulle göra med sina slagskepp, sin ubåtsflotta, sitt flygvapen och sin pansararmé. I stort sett den ende som protesterade var Winston S. Churchill, men utan märkbart resultat.

Hur ser det ut i dag? Ryssland styrs av f.d. KGB-översten Vladimir Putin, som har omgivit sig med en stab av gamla kollegor inom KGB och kan därmed kontrollera att ingen besvärande opposition eller opinion bildas. Kritiska motståndare som exempelvis journalisten Anna Politkovskaja blir föremål för mord som inte utreds. Fredsvänner gläder sig över Berlinmurens fall men bortser från Putin-Rysslands enorma upprustning som finansieras genom västvärldens köp av gas och petroleumprodukter.

Hitler finansierade Tysklands upprustning genom importköp och ökning av statsskulden. Även i fallet med Ryssland är det inga politiker som frågar Putin vad han ska använda sina nya vapensystem till. Förenta Nationerna tiger, liksom föregångaren Nationernas Förbund. F.N. är handlingsförlamat genom vetorätten som tillerkändes segermakterna, U.S.A., Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och Nationalistkina. Sovjetunionen har ersatts av Ryssland och Nationalistkina av Kommunistkina utan att någon har reagerat.

Vladimir Putin för en aggressiv erövringspolitik. De trupper man erövrat delar av Ukraina med har inte burit uniform med nationalitets- eller gradbeteckningar. Inga krigsförklaringar har förekommit. Omvärlden, inklusive ”världssamfundet” F.N. har inte reagerat mot Putin och hans regim.  Ingen reagerar och Putin tar åt sig mer och mer. Hans planer tycks vara att återskapa ett ”Stor-Ryssland” som går ut på att införliva de före detta satellitstaterna med vad han uppfattar som moderlandet Ryssland.

Näst i tur verkar de baltiska staterna stå. För att behärska Östersjön till sjöss och i luften med robotsystem behöver Putin Gotland. När den utposten är säkrad kan inte Nato undsätta sina baltiska medlemsstater. Gotland är oförsvarat genom Sveriges politiska beslut. 14 förrådsställda stridsvagnar, moderna visserligen, men utan besättningar, reparations- och underhållsfunktioner, ammunitions- och drivmedelsförråd är lika värdelösa som en uppsättning tennsoldater. Ryssland kan vilken dag som helst ta över Gotland utan att lossa ett enda skott. Hamnen i Slite är utbyggd för att kunna ta emot större lastfartyg av ro/ro-typ.

Utåt kan Putin försvara sina handlingar med att Rysslands ekonomiskt och strategiskt viktiga gasledning (som av outgrundlig anledning sveper förbi svenskt territorium och inte ryskt) inte kan lämnas utan försvar, och att Sverige saknar resurser för att kunna ge Ryssland detta eftersträvade skydd. Mot vem, vad eller vilket är ointressant i sammanhanget. F.N. torde bli det första organ som sanktionerar (eller tiger ihjäl) de ryska åtgärderna. Den lilla sommarön kan också svältas ut genom en enkel blockad. Har en stormakt fått fotfäste på Gotland kan ön aldrig återtas av försvarslösa Sverige.

Sveriges tidigare allmänna värnpliktsförsvar 1901 - 2010, som kunde ställa upp med nästan 800 000 man, har avvecklats och ersatts med ett ”insatsförsvar” om c:a 50 000 yrkes- och deltidsanställda soldater och officerare, inklusive 22 000 hemvärnssoldater. Vi samarbetar med Nato i vissa avseenden, till exempel Partnerskap för fred, men är inte medlemmar. Fullt medlemskap skulle Ryssland förklara vara en provokation och därmed sanktionera ”lämpliga åtgärder”.  

Att återskapa Sveriges tidigare värnkraft skulle kräva oöverstigliga investeringar och kostnader. Stora mängder mindre modern, men ändå användbar materiel har skrotats, slumpats eller skänkts bort. Alla decentraliserade mobiliseringsförråd är avvecklade och har ersatts med s.k. ”arsenalsförvaring” i bl.a. Arboga. En missil från Kaliningrad skulle nå Arboga på en halvtimme, PANG! Och vi skulle inte ha en bössa att sätta i händerna på de som skulle vilja försvara Sverige.

Skulle beslut tas om återtagande av försvarsförmågan finns frågor att besvara, bland andra:
Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen äga rum?
Var finns utrustning och materiel?

Värnpliktsverket har avvecklats och ingen kan svara på hur dess register över var utbildade och tjänstbara personer finns. Infrastrukturens yttersta spjutspetsar, Driftvärnen, är avvecklade. De mobila fältlasaretten är avvecklade; hur och var ska skadade medborgare vårdas när de stora sjukhusen bombats sönder och samman? Civilförsvaret finns bara på papperet. Hemskyddet är borta och flerfamiljhusens skyddsrum går till stor del inte att återställa. Inga beredskapslager finns, med undantag för drivmedel som kan räcka i tre månader, om inte krigshandlingar skulle göra dem obrukbara eller oåtkomliga.

Där vi skulle kunna öka vår självförsörjningsgrad har småjordbruken försvunnit och högkvalitativ åkermark tagits i anspråk för vägnät, köpcenter, fabriker, kontorsbyggnader, bostäder, parkeringshus och parkeringsplatser.

Finland då, skulle detta tidigare ryska territorium stå i tur för återtagande? Inte till en början. Finnarna vet vem de har till granne och har inte en andligt förslöande 200-årig fred att se tillbaka på. Finland har inte övergett den allmänna värnplikten och har inte som Sverige nedrustat till närmast noll. Dessutom har Finland, genom sitt motstånd i två krig under andra världskriget visat ryssarna att de inte är att leka med. I slaget 25 juni – 9 juli 1944 stod 50 000 finska soldater mot 150 000 ryssar vid Tali-Ihantala på Karelska Näset, ett nederlag som de ryska historikerna försöker bagatellisera och mörklägga, men som i hög grad påverkade Stalins vidare beslut.

Finnarna fick lära sig att de inte fick någon hjälp utifrån under vinterkriget 30 november 1939 – 13 mars 1940, de skapade en motståndsvilja och förbandsanda utan like och jag tror att Putin skulle tänka sig för mer än en gång än att gå i väpnad strid mot Finland. Finland torde också ha en högre självförsörjningsgrad än Sverige och har inte avvecklat sina beredskapslager. Det skulle ta alltför lång tid för Ryssland att genom importblockader svälta ut Finland. Troligtvis aktar sig Putin för att bränna fingrarna.

Att Sverige strategiskt sett är värdefullt för Ryssland går inte att bortförklara. Genom att erövra Sverige får Ryssland distans mot Nato i Danmark och Norge samt kontroll över den svenska järnmalmen. Genom avsaknad av militära förband mellan Boden-Luleå och Enköping är Sverige öppet för anfallskrig i norr. Man börjar med att i ödemarken slå ut elledningarna från kraftverken i norr och skapar kaos i den svenska infrastrukturen, det el- och elektronikberoende samhället. Betalnings- och bankväsendet kraschar. Det går inte att tanka en bil utan el till pumparna. Livsmedelsdistributionen störs ut. De anställda saknar möjlighet att ta sig till och från sina arbetsplatser. Värmen i bostäderna slås ut. Folket fryser och svälter. Vad gör en regering då?

Småskaliga familjejordbruk har lagts ned, till förmån från större, rationellare brukningsenheter. Sveriges självförsörjningsgrad har tillåtits sjunka till runt 40 procent. Resten ”ska klaras genom import”. När Putin minerar importhamnar och infartsväger mm kommer inga fartyg in till svenska hamnar. Efter ett par dygn är butikshyllorna tomma. Efter 12 dygn är centrallagren tömda och folket svälter. Vad gör en regering då?
Drivmedelsförråden kan räcka under cirka ett kvartal, men kommer inga tankfartyg in och lossar blir det ”soppatorsk” i Svenssons bilar, och Svensson kan inte heller ta sig till jobbet. Drivmedlen blir ransonerade och reserverade för försvarets och övriga statliga behov. Andra världskriget bröt ut 1 september 1939. Den 2 september förbjöds all bilkörning med undantag av den som hade tillstånd. Gengasaggregat började byggas. Ransoneringar och restriktioner infördes. Dåvarande statsminister förklarade för svenska folket: ”Vår beredskap är god”. Med detta menade han det mesta utom vår väpnade värnkraft.

Upprustningen tog tid, cirka 15 år, innan Sverige hade uppnått lägsta godtagbara standard. Vi fick med tiden starka flygvapen och marina enheter. Upprustningen och moderniseringen gick inte snabbt, men före 1996 års försvarsbeslut hade Sverige möjlighet att kunna möta, hejda och slå en angripare på två fronter samtidigt. Efter detta försvarsbeslut räckte resurserna endast till att möta, hejda och slå en angripare på en front. Valde man fel och kraftsamlade i Sydsverige för att där möta ett skenanfall kunde fienden slå mot Nordkalotten och malmfälten i norr. Och vice versa. Från Finlands gräns i norr till Torne älv är det bara 22 mil. I enlighet med den påtvingade Vänskaps- och Biståndspakten hade Finland måst anlägga breda uppmarschvägar utmed den sträckan och därtill bygga stora drivmedelsdepåer i trakten av Rovaniemi. På senare tid var svenskarna korkade nog att bygga bilväg ända fram till Narvik.

Efter 1996 års försvarsbeslut fortsatte den av socialdemokraterna inledda nedrustningen av vårt försvar. Armén blev förloraren. Det skulle satsas på JAS-projektet. Flygindustrin var ju viktig. Och jobben! Den tidigare arméchefen Nils Sköld sade redan på 1970-talet att JAS:en var en gökunge i Försvarets bo som skulle leda till Arméns död. Nils Sköld fick rätt. Många trodde, när den moderatledda Alliansen tog över regeringsmakten 2006, att ”nu blir det ordning och reda, nu återfår vi vårt försvar”.

Men så kom ”de nya Moderaterna”.  Med dem blev det ingen återställning av vår svenska försvarsförmåga, tvärtom. Vi hade en kompetent försvarsminister i Mikael Odenberg. Honom fick vi inte behålla. Han fick indirekt sparken av duon Borg – Reinfeldt.  Det kom ideligen nya förklaringar till varför vi inte behövde ha ett försvar. ”Hotbild saknas”. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” o.s.v. Sedan idiotförklarades det förhatliga och gammalmodiga invasionsförsvaret, som ersattes med ett ”insatsförsvar”, ett begrepp som ingen riktigt trovärdigt kunde förklara.

Politikerna pläderar för vikten av att behålla luftherraväldet. För detta behövs markstridskrafter. Hur skulle annars våra flygplan kunna starta och landa? I Prag angrep Warszawapakten Tjeckoslovakien 1968 och tog över makten där. Invasionen inleddes med att markförband säkrade flygplatsen i Prag och sedan blev det fritt fram att flyga in trupp, stridsfordon och materiel.

Medan Sveriges försvar minskades började länder i omvärlden upprusta sina väpnade styrkor. Främst då Ryssland, som försökt inbilla omvärlden att man övergått till att bli en fredlig demokrati, men som under ledning av KGB-översten Vladimir Putin började återskapa det gamla Stor-Ryssland. 2008 angreps Georgien och senare blev det Ukrainas tur. Omvärlden ingriper inte, precis som 1939, då Finland fick stå ensamt mot Sovjetunionen. Och här står vi nu, ett nedrustat Sverige mot ett betydligt starkare upprustat Ryssland. Här i Sverige är det bara munväder från politikerna, men inga beslut. Det är inte fråga om, utan när Putin övertar svenskt territorium för att säkra sitt Ryssland mot U.S.A. och Nato.

Sverige styrs för närvarande av en rödgrön regering, med kommunisterna i bakgrunden. Socialdemokraternas medregenter, Miljöpartiet, vill inte satsa på försvaret av Sverige. Socialistsidan motsätter sig Sveriges medlemskap i Nato. Frågan är om Natoländerna vill ha med Sverige, som inte tycks vilja försvara sig, i en allians. Sverige har storvulet anslutit sig i Solidaritetsförklaringen, där det utlovas hjälp om t.ex. de baltiska staterna skulle angripas av Ryssland. Därmed är vi inte neutrala om detta skulle inträffa, utan i praktiken med i Nato. Att vi då skulle undgå direkta krigshandlingar från rysk sida är en utopi som ingen vare sig kan eller vågar tro på.

Någon hjälp från Förenta Nationerna kan varken vi eller något annat land påräkna. ”Världssamfundet” är uppknutet av de så kallade segermakternas vetorätt. Segermakterna består av U.S.A., Storbritannien, Frankrike (av någon outgrundlig anledning), Kommunistkina och Ryssland. De två senare nämnda staterna ingick inte bland de stater som slutgiltigt besegrade Nazityskland och Japan. F.N. är inget annat än en korrupt koloss på lerfötter. Funnes det politiker med kurage skulle de kräva att vetorätten inom F.N. avskaffades; om inte skulle det land de representerar lämna ”världssamfundet”.

Sveriges traditionella politik, att låta andra stater sköta vårt försvar, lär ingen längre köpa. Vi har målat in oss i ett hörn och har bara att avvakta Putins kommande beslut. Det är svårt att vara optimist.