2015/03/12

Har Sverige någon framtid?


Nej, i varje fall ingen som vi kan påverka. Vi är djupt beroende av hur andra länder agerar, tänker och tycker. Sverige har inte mycket att sätta emot. Gamla erfarenheter och visdomsord nonchaleras av våra politiker. Den romerske författaren Publius Flavius Vegetius Renatus myntade en gång yttrandet, ”Si vis pacem, para bellum”, fritt översatt: ”Vill man ha fred, rusta för krig”.

Lilla Sverige, med blott 9 miljoner invånare kan givetvis inte besegra en stormakt i en militär konflikt, men med att väl avpassat försvar kan Sverige dock avhålla stormakten från angrepp. Ett sådant kan bli för dyrt, ta för lång tid och försvaga stormaktens positioner på andra fronter. Vi hade en gång Europas tredje största flygvapen och Östersjöns starkaste flotta. Den av oss förda politiken: ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet vid krig i vårt närområde” höll två världskrig utanför våra gränser och bidrog till att vi slapp bli angripna under ”Kalla kriget”.

”Fredsutbrottet” 1919 i Versailles utgjorde startskottet till andra världskriget. Tyskland var aldrig besegrat på slagfältet, men försvagades logistiskt genom brist på livsmedel, drivmedel och andra förnödenheter och tvingades till förhandlingsbordet där segermakterna dikterade förnedrande fredsvillkor och höga krigsskadestånd. Den tyska revanschlusten låg och pyrde i det utblottade landet, och situationen utnyttjades av demagogiska krigsapostlar.

Det krigströtta Europa drog med i en närmast euforisk politik med mottot: ”Aldrig mera krig” och nedrustning blev följden. Adolf Hitlers nationalsocialistiska parti fick tre procent av rösterna i 1928 års val. 1933 kunde de bilda regering. Hitler struntade blankt i fredsvillkoren och i strid mot dessa startade han en upprustning utan like. Slagskepp och ubåtar byggdes, stridsvagnar tillverkades och allmän värnplikt infördes 1935. Omvärlden såg på och teg. Nationernas Förbund uppträdde lika kraftlöst som Förenta Nationerna i våra dagar. Ingen politiker i något annat land bad Hitler förklara vad han skulle göra med sina slagskepp, sin ubåtsflotta, sitt flygvapen och sin pansararmé. I stort sett den ende som protesterade var Winston S. Churchill, men utan märkbart resultat.

Hur ser det ut i dag? Ryssland styrs av f.d. KGB-översten Vladimir Putin, som har omgivit sig med en stab av gamla kollegor inom KGB och kan därmed kontrollera att ingen besvärande opposition eller opinion bildas. Kritiska motståndare som exempelvis journalisten Anna Politkovskaja blir föremål för mord som inte utreds. Fredsvänner gläder sig över Berlinmurens fall men bortser från Putin-Rysslands enorma upprustning som finansieras genom västvärldens köp av gas och petroleumprodukter.

Hitler finansierade Tysklands upprustning genom importköp och ökning av statsskulden. Även i fallet med Ryssland är det inga politiker som frågar Putin vad han ska använda sina nya vapensystem till. Förenta Nationerna tiger, liksom föregångaren Nationernas Förbund. F.N. är handlingsförlamat genom vetorätten som tillerkändes segermakterna, U.S.A., Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och Nationalistkina. Sovjetunionen har ersatts av Ryssland och Nationalistkina av Kommunistkina utan att någon har reagerat.

Vladimir Putin för en aggressiv erövringspolitik. De trupper man erövrat delar av Ukraina med har inte burit uniform med nationalitets- eller gradbeteckningar. Inga krigsförklaringar har förekommit. Omvärlden, inklusive ”världssamfundet” F.N. har inte reagerat mot Putin och hans regim.  Ingen reagerar och Putin tar åt sig mer och mer. Hans planer tycks vara att återskapa ett ”Stor-Ryssland” som går ut på att införliva de före detta satellitstaterna med vad han uppfattar som moderlandet Ryssland.


Näst i tur verkar de baltiska staterna stå. För att behärska Östersjön till sjöss och i luften med robotsystem behöver Putin Gotland. När den utposten är säkrad kan inte Nato undsätta sina baltiska medlemsstater. Gotland är oförsvarat genom Sveriges politiska beslut. 14 förrådsställda stridsvagnar, moderna visserligen, men utan besättningar, reparations- och underhållsfunktioner, ammunitions- och drivmedelsförråd är lika värdelösa som en uppsättning tennsoldater. Ryssland kan vilken dag som helst ta över Gotland utan att lossa ett enda skott. Hamnen i Slite är utbyggd för att kunna ta emot större lastfartyg av ro/ro-typ.

Utåt kan Putin försvara sina handlingar med att Rysslands ekonomiskt och strategiskt viktiga gasledning (som av outgrundlig anledning sveper förbi svenskt territorium och inte ryskt) inte kan lämnas utan försvar, och att Sverige saknar resurser för att kunna ge Ryssland detta eftersträvade skydd. Mot vem, vad eller vilket är ointressant i sammanhanget. F.N. torde bli det första organ som sanktionerar (eller tiger ihjäl) de ryska åtgärderna. Den lilla sommarön kan också svältas ut genom en enkel blockad. Har en stormakt fått fotfäste på Gotland kan ön aldrig återtas av försvarslösa Sverige.

Sveriges tidigare allmänna värnpliktsförsvar 1901 - 2010, som kunde ställa upp med nästan 800 000 man, har avvecklats och ersatts med ett ”insatsförsvar” om c:a 50 000 yrkes- och deltidsanställda soldater och officerare, inklusive 22 000 hemvärnssoldater. Vi samarbetar med Nato i vissa avseenden, till exempel Partnerskap för fred, men är inte medlemmar. Fullt medlemskap skulle Ryssland förklara vara en provokation och därmed sanktionera ”lämpliga åtgärder”.  

Att återskapa Sveriges tidigare värnkraft skulle kräva oöverstigliga investeringar och kostnader. Stora mängder mindre modern, men ändå användbar materiel har skrotats, slumpats eller skänkts bort. Alla decentraliserade mobiliseringsförråd är avvecklade och har ersatts med s.k. ”arsenalsförvaring” i bl.a. Arboga. En missil från Kaliningrad skulle nå Arboga på en halvtimme, PANG! Och vi skulle inte ha en bössa att sätta i händerna på de som skulle vilja försvara Sverige.

Skulle beslut tas om återtagande av försvarsförmågan finns frågor att besvara, bland andra:
Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen äga rum?
Var finns utrustning och materiel?

Värnpliktsverket har avvecklats och ingen kan svara på hur dess register över var utbildade och tjänstbara personer finns. Infrastrukturens yttersta spjutspetsar, Driftvärnen, är avvecklade. De mobila fältlasaretten är avvecklade; hur och var ska skadade medborgare vårdas när de stora sjukhusen bombats sönder och samman? Civilförsvaret finns bara på papperet. Hemskyddet är borta och flerfamiljhusens skyddsrum går till stor del inte att återställa. Inga beredskapslager finns, med undantag för drivmedel som kan räcka i tre månader, om inte krigshandlingar skulle göra dem obrukbara eller oåtkomliga.

Där vi skulle kunna öka vår självförsörjningsgrad har småjordbruken försvunnit och högkvalitativ åkermark tagits i anspråk för vägnät, köpcenter, fabriker, kontorsbyggnader, bostäder, parkeringshus och parkeringsplatser.

Finland då, skulle detta tidigare ryska territorium stå i tur för återtagande? Inte till en början. Finnarna vet vem de har till granne och har inte en andligt förslöande 200-årig fred att se tillbaka på. Finland har inte övergett den allmänna värnplikten och har inte som Sverige nedrustat till närmast noll. Dessutom har Finland, genom sitt motstånd i två krig under andra världskriget visat ryssarna att de inte är att leka med. I slaget 25 juni – 9 juli 1944 stod 50 000 finska soldater mot 150 000 ryssar vid Tali-Ihantala på Karelska Näset, ett nederlag som de ryska historikerna försöker bagatellisera och mörklägga, men som i hög grad påverkade Stalins vidare beslut.

Finnarna fick lära sig att de inte fick någon hjälp utifrån under vinterkriget 30 november 1939 – 13 mars 1940, de skapade en motståndsvilja och förbandsanda utan like och jag tror att Putin skulle tänka sig för mer än en gång än att gå i väpnad strid mot Finland. Finland torde också ha en högre självförsörjningsgrad än Sverige och har inte avvecklat sina beredskapslager. Det skulle ta alltför lång tid för Ryssland att genom importblockader svälta ut Finland. Troligtvis aktar sig Putin för att bränna fingrarna.

Att Sverige strategiskt sett är värdefullt för Ryssland går inte att bortförklara. Genom att erövra Sverige får Ryssland distans mot Nato i Danmark och Norge samt kontroll över den svenska järnmalmen. Genom avsaknad av militära förband mellan Boden-Luleå och Enköping är Sverige öppet för anfallskrig i norr. Man börjar med att i ödemarken slå ut elledningarna från kraftverken i norr och skapar kaos i den svenska infrastrukturen, det el- och elektronikberoende samhället. Betalnings- och bankväsendet kraschar. Det går inte att tanka en bil utan el till pumparna. Livsmedelsdistributionen störs ut. De anställda saknar möjlighet att ta sig till och från sina arbetsplatser. Värmen i bostäderna slås ut. Folket fryser och svälter. Vad gör en regering då?

Småskaliga familjejordbruk har lagts ned, till förmån från större, rationellare brukningsenheter. Sveriges självförsörjningsgrad har tillåtits sjunka till runt 40 procent. Resten ”ska klaras genom import”. När Putin minerar importhamnar och infartsväger mm kommer inga fartyg in till svenska hamnar. Efter ett par dygn är butikshyllorna tomma. Efter 12 dygn är centrallagren tömda och folket svälter. Vad gör en regering då?
Drivmedelsförråden kan räcka under cirka ett kvartal, men kommer inga tankfartyg in och lossar blir det ”soppatorsk” i Svenssons bilar, och Svensson kan inte heller ta sig till jobbet. Drivmedlen blir ransonerade och reserverade för försvarets och övriga statliga behov. Andra världskriget bröt ut 1 september 1939. Den 2 september förbjöds all bilkörning med undantag av den som hade tillstånd. Gengasaggregat började byggas. Ransoneringar och restriktioner infördes. Dåvarande statsminister förklarade för svenska folket: ”Vår beredskap är god”. Med detta menade han det mesta utom vår väpnade värnkraft.

Upprustningen tog tid, cirka 15 år, innan Sverige hade uppnått lägsta godtagbara standard. Vi fick med tiden starka flygvapen och marina enheter. Upprustningen och moderniseringen gick inte snabbt, men före 1996 års försvarsbeslut hade Sverige möjlighet att kunna möta, hejda och slå en angripare på två fronter samtidigt. Efter detta försvarsbeslut räckte resurserna endast till att möta, hejda och slå en angripare på en front. Valde man fel och kraftsamlade i Sydsverige för att där möta ett skenanfall kunde fienden slå mot Nordkalotten och malmfälten i norr. Och vice versa. Från Finlands gräns i norr till Torne älv är det bara 22 mil. I enlighet med den påtvingade Vänskaps- och Biståndspakten hade Finland måst anlägga breda uppmarschvägar utmed den sträckan och därtill bygga stora drivmedelsdepåer i trakten av Rovaniemi. På senare tid var svenskarna korkade nog att bygga bilväg ända fram till Narvik.

Efter 1996 års försvarsbeslut fortsatte den av socialdemokraterna inledda nedrustningen av vårt försvar. Armén blev förloraren. Det skulle satsas på JAS-projektet. Flygindustrin var ju viktig. Och jobben! Den tidigare arméchefen Nils Sköld sade redan på 1970-talet att JAS:en var en gökunge i Försvarets bo som skulle leda till Arméns död. Nils Sköld fick rätt. Många trodde, när den moderatledda Alliansen tog över regeringsmakten 2006, att ”nu blir det ordning och reda, nu återfår vi vårt försvar”.

Men så kom ”de nya Moderaterna”.  Med dem blev det ingen återställning av vår svenska försvarsförmåga, tvärtom. Vi hade en kompetent försvarsminister i Mikael Odenberg. Honom fick vi inte behålla. Han fick indirekt sparken av duon Borg – Reinfeldt.  Det kom ideligen nya förklaringar till varför vi inte behövde ha ett försvar. ”Hotbild saknas”. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” o.s.v. Sedan idiotförklarades det förhatliga och gammalmodiga invasionsförsvaret, som ersattes med ett ”insatsförsvar”, ett begrepp som ingen riktigt trovärdigt kunde förklara.

Politikerna pläderar för vikten av att behålla luftherraväldet. För detta behövs markstridskrafter. Hur skulle annars våra flygplan kunna starta och landa? I Prag angrep Warszawapakten Tjeckoslovakien 1968 och tog över makten där. Invasionen inleddes med att markförband säkrade flygplatsen i Prag och sedan blev det fritt fram att flyga in trupp, stridsfordon och materiel.

Medan Sveriges försvar minskades började länder i omvärlden upprusta sina väpnade styrkor. Främst då Ryssland, som försökt inbilla omvärlden att man övergått till att bli en fredlig demokrati, men som under ledning av KGB-översten Vladimir Putin började återskapa det gamla Stor-Ryssland. 2008 angreps Georgien och senare blev det Ukrainas tur. Omvärlden ingriper inte, precis som 1939, då Finland fick stå ensamt mot Sovjetunionen. Och här står vi nu, ett nedrustat Sverige mot ett betydligt starkare upprustat Ryssland. Här i Sverige är det bara munväder från politikerna, men inga beslut. Det är inte fråga om, utan när Putin övertar svenskt territorium för att säkra sitt Ryssland mot U.S.A. och Nato.

Sverige styrs för närvarande av en rödgrön regering, med kommunisterna i bakgrunden. Socialdemokraternas medregenter, Miljöpartiet, vill inte satsa på försvaret av Sverige. Socialistsidan motsätter sig Sveriges medlemskap i Nato. Frågan är om Natoländerna vill ha med Sverige, som inte tycks vilja försvara sig, i en allians. Sverige har storvulet anslutit sig i Solidaritetsförklaringen, där det utlovas hjälp om t.ex. de baltiska staterna skulle angripas av Ryssland. Därmed är vi inte neutrala om detta skulle inträffa, utan i praktiken med i Nato. Att vi då skulle undgå direkta krigshandlingar från rysk sida är en utopi som ingen vare sig kan eller vågar tro på.

Någon hjälp från Förenta Nationerna kan varken vi eller något annat land påräkna. ”Världssamfundet” är uppknutet av de så kallade segermakternas vetorätt. Segermakterna består av U.S.A., Storbritannien, Frankrike (av någon outgrundlig anledning), Kommunistkina och Ryssland. De två senare nämnda staterna ingick inte bland de stater som slutgiltigt besegrade Nazityskland och Japan. F.N. är inget annat än en korrupt koloss på lerfötter. Funnes det politiker med kurage skulle de kräva att vetorätten inom F.N. avskaffades; om inte skulle det land de representerar lämna ”världssamfundet”.

Sveriges traditionella politik, att låta andra stater sköta vårt försvar, lär ingen längre köpa. Vi har målat in oss i ett hörn och har bara att avvakta Putins kommande beslut. Det är svårt att vara optimist.

3 kommentarer:

Roger Klang sa...

Jag vet inte om jag ska kalla dig defaitist eller patriot efter att ha läst din text.

Finlands och Sveriges försörjningssituation idag är inte identisk med den 1939. Några saker som kan vara värda att tänka på:

1) Men först vill jag rätta dig lite. I riksdagsvalet den 20 maj 1928 fick Hitler 1 procent av väljarsympatierna av 80 000 000 röstande (0,8 miljoner röster).

2) "Finland torde också ha en högre självförsörjningsgrad än Sverige och har inte avvecklat sina beredskapslager. Det skulle ta alltför lång tid för Ryssland att genom importblockader svälta ut Finland." Citat; Hans Zettby


Det kördes under en tid 1940-41 mycket lastbilstrafik Haparanda-Petsamo. Petsamotrafiken kallade man i Sverige denna handel som skedde på den sandiga ”kostigen” via den finska hamnen Liinahamari vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941 och det tyska anfallet på Sovjetunionen. (Perioden för Moskvafreden.) Fram till september 1940 var trafiken ej närmare reglerad av dem krigförande, därefter stoppades den av Tyskland. Varför? Därför att Hitler ville ha ett beroende Sverige knutet till Tyskland, och för att han kunde det. Handeln krävde därefter såväl Tysklands som Storbritanniens godkännande. De Allierades expeditionskår landsteg vid den norska kusten drygt en månad efter den finsk-ryska Moskvafreden. Sovjeterna var antingen välvilliga eller hade inte förmåga att effektivt ingripa mot in- och utförseln av last till och från den finska hamnen Liinahamari i Petsamo fjord i norra Petsamo vid den här tiden.
Definitivt så hade tyskarna från sensommaren 1940 efter ockupationen av Norge, en förmåga att kontrollera in- och utförseln av varor den vägen. Det var då som Hitler på allvar började jävlas med Sverige för att göra oss mer beroende av Tysklands välvilja. Det är i alla fall min självklara teori även om den är svårstyrkt. Hitler var dock mild mot Sverige som inte totalförbjöd all import till Sverige via Liinahamari hamn därför att han förväntade sig att vi skulle förhindra engelskinspirerat sabotage mot dem norrbottniska hamnarna och fortsatta oavbrutna malmleveranser enligt kraven han ställde den 9 april vid starten för den tyska ockuperingen av Danmark och Norge.

Roger Klang sa...

Britterna var under hela kriget överlägsna till sjöss och hade hangarfartyg, så de hade alla möjligheter att angripa malmutskeppningsorten Narvik och Norrbottenshamnarna samt Liinahamari hamn i Petsamo genom air raids. Liinahamari hamn försvarades förvisso med tyskt flyg vilket försvårade det för britterna vars bombplan inte hade den nödvändiga räckvidden vid den här tiden, samt för att de brittiska plattformarna - hangarfartygen - använde sig av biplan, som behövde kortare startsträcka och snabbare kom upp i luften tack vare sina dubbla vingar, men var långsamma och därför underlägsna vid möte med tyska plan.

En stor del av den utrustning och ammunition som general Eduard Dietls styrkor behövde för att marschera mot Murmansk fraktades med små kustbåtar från Norge till Liinahamari hamn. Ryssarna gjorde upprepade försök att bomba Liinahamari hamn i finska Petsamo, fast de hade alltför små flygstyrkor i området vid den här tiden.

De finska förhållandena till utlandet förvärrades med dem finländska framryckningarna i östra Karelen och Aunus. På kvällen den 1 augusti 1941 avbröt Finland de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien, då Finlands minister Gripenberg förklarade finnarnas agerande för britterna under sitt besök i Foreign Office. Storbritannien hotade den 22 september med att förklara krig om inte finländarna avbröt sin framryckning. När Finland anslöt sig till det så kallade Antikominternfördraget (pakten mellan Tyskland och Japan från 1940) den 25 november lämnade britterna ett ultimatum där man krävde att stridshandlingarna skulle upphöra före den 5 december. När man inte erhöll något godtagbart svar förklarade London krig mot Finland den 6 december, samma dag som den finska riksdagen beslöt att dem under Vinterkriget ryskockuperade områdena skulle återföras till Finland, och samma dag som Finlands självständighetsdag. Krigsförklaringen varade fram till september 1944 och Finlands Lapplandskrig mot tyskarna. Några egentliga stridshandlingar mellan Storbritannien och Finland kom dock aldrig att utspelas – i alla fall inte efter krigsförklaringen. Ett brittiskt bombuppdrag med start från hangarfartyg mot Liinahamari hamn ägde rum den 30 juli 1941 sex månader innan den brittiska krigsförklaringen.

Narviks hamn sprängdes för övrigt tidigt nästan till oanvändbarhet av tyskarna själva.

Hans Zettby sa...

Hej Roger!
Vill tacka dig för ditt intressant inlägg i min blogg "Har Sverige någon framtid". Förstår att du är påläst och kan historien väldigt bra. Får nu bättre möjlighet att kunna studera och undersöka mer om detta.