Syrien har blivit en arena
där regionala, och även globala, stormakter utkämpar en inbördes kamp.Den islamiska
republiken Iran har tillsammans med sina allierade inom Iraks regering och den
shiamuslimska rörelsen Hizbollah i Libanon gett generöst bistånd till
Assadregimen i form av pengar, vapen och direkt militär assistans. I
motsvarande mån har Saudiarabien och flera andra rika oljestater vid Persiska
viken gett omfattande ekonomisk hjälp till framför att sunniislamistiska
rebellgrupper, vilka också har tillåtits utnyttja Turkiets gränsområden för
transporter av krigare och vapen in i och ut ur Syrien.
Samtidigt har det pågått en
storpolitisk dragkamp mellan öst och väst. Putins Ryssland har upprätthållit
vapenleveranser till den syriska regimen samt med sitt stormaktsveto stoppat
alla försök att FN:s säkerhetsråd vidta militära eller andra internationella
sanktioner mot Assadregimen. USA och vissa Natoländer har å sin sida försökt
uppbåda politisk och materiellt stöd till sekulära rebellgrupper och även
bistått med begränsad militär hjälp.
Kriget har drivit hälften av
Syriens invånare från sina hem, men många syriska flyktingar hoppas kunna
återvända när striderna är över. De flesta av dem som flytt är kvar i hemlandet
som internflyktingar. Många har givit upp hoppet om fred, men är för fattiga
för att klara sig i grannländerna eller för att betala de flyktingsmugglare som
hjälper syrier över gränsen till EU.
Beroende på var man som
syrier befinner sig och vilken folkgrupp man tillhör finns platser som kan vara
relativt säkra inne i Syrien, men fronterna i kriget är många och varje gång de
flyttas drivs människor på flykt.
Trots kriget fungerar
statsapparaten fortfarande hjälpligt i delar av Syrien. Det gäller främst de
områden som kontrolleras av Bashar al-Assads regering, längs kusten och i
storstäder som Damaskus. Dessa delar av Syrien har aldrig flygbombats och
våldsnivåerna är betydligt lägre. Biståndsgrupper har lättare att arbeta här
och staten fortsätter att tillhandahålla utbildning, hälsovård och nödvändiga
dokument, som id-handlingar. Många internflyktingar har därför sökt skydd bakom
arméns linjer, oavsett vad de tycker om Assads politik, och en majoritet av
Syriens befolkning tros befinna sig i dessa områden.
Även i andra delar av landet
råder ett slags bräckligt normalitet, mitt i kriget, åtminstonde för den som
inte motsätter sig de lokala makthavarna. Det gäller särskilt de kurdiska
områdena i norr som kontrolleras av YPG-milisen, vilken har bevarat vissa
kontakter med regeringen. De har därför undgått flygvapnets bombningar och den
lokala förvaltningen finns kvar.
De IS-kontrollerade områdena
i nordöstra Syrien kan också fungera som tillflyktsort för den som inte tillhör
någon religiös minoritet. Gruppen har trängt ut alla rivaliserade miliser,
vilket skapat ett visst lugn. Mest instabilt är läget i de områden som
behärskas av andra sunnimuslimska rebeller, där regeringen bombar och lag och
ordning brutit samman. Föga förvånande är det från dessa områden som flest
människor flyr.
Hans Zettby (L)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar