Natoavtal kräver mer debatt.

Kränkningar av svenskt luftrum, angreppet i Georgien 2008, Rysslands annektering av Krim, intrånget i Ukraina, Daeshs framfart i Mellanöstern och det pågående inbördeskriget i Syrien är några händelser som har präglat de senaste åren ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Kris, krig och terrorism har blivit en del av vår vardag och Sverige står inte förskonat från konsekvenserna av omvärldsläget.

Samförståndsavtalet mellan Sverige och Nato om tillhandahållande av värdlandsstöd vid genomförande av Natos operationer, övningar och annan liknande militär verksamhet som undertecknades den 4 september 2014, är ett övergripande ramavtal. Det innehåller grundläggande principer och förfaranden, inklusive regler av juridisk och finansiell karaktär, beträffande det stöd som Sverige i egenskap av värdland lämnar till Nato när Nato verkar på svenskt territorium i något avseende.

Värdlandsstödsavtalet som sådant ger inte Nato rätt att verka på svenskt territorium. Avtalet bygger på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först fattar ett nationellt beslut om att bjuda in Nato för att genomföra verksamhet i något avseende. Det betyder att Sverige avgör när Natoledd verksamhet får äga rum på svenskt territorium.

Här definieras också värdlandsstöd som det civila och militära stöd som lämnas i fredstid, vid nödlägen, kriser och konflikter av ett värdland till allierade styrkor och organisationer som befinner sig inom, är verksamma inom eller transiteras genom värdlandets territorium, territorialvatten eller luftrum.

För att vara säkra på att vi försvarar vårt land efter bästa förmåga så måste vi också̊ förstå̊ vad det är vi ska försvara. Hur ser vi egentligen på Sverigebilden och stämmer den bild som av det officiella Sverige förmedlas till omvärlden överens med den enskilda individens bild av Sverige?

Om bilden av Sverige och svenska värden är enad är det i sig en faktor som bör bidra till ökad försvarsvilja. Men om den inte är det så är det rimligt att vi ställer oss frågan om hur vi kan enas om en gemensam bild som alla kan känna igen sig i och relatera till.

Att öva med samarbetspartners i en internationell miljö är av stor vikt för att upprätthålla och utveckla interoperabiliteten med andra länder. Det är också centralt för att utveckla svensk förmåga. Vårt försvar är nämligen så anorektiskt att det är oklart om vi kan försvara de baser dit Natostyrkor skulle kunna komma till.

Jag vet att de flesta av oss är överens om en sak, Sverige är värt att försvara. Låt oss därför skapa förutsättningar för att kunna göra det tillsammans.

Värdlandsavtalet föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.

I jämförelse med att ha en egen värnkraft, anpassad enbart för försvar av det egna landet, men ändå så stark att vi inte blev angripna, är givetvis att föredra framför anslutning till en försvarspakt. Vi hade detta, fram till försvarsbeslutet 1996. Innan detta trädde i kraft kunde vi möta, hejda och slå en angripare på TVÅ fronter samtidigt. Vi hade sådana resurser med hjälp av det allmänna värnpliktsförsvaret. Svenska folket har inte fått bestämma, värnplikten avskaffades av riksdagen, med enbart tre rösters övervikt. Nu har vi inte längre en armé med operativ kapacitet. Men på något sätt ska vi väl få försvara oss?

Si vis pacem para bellum

Hans Zettby (L)

Iran is back in business

Förändringens vindar blåser i Iran. Sedan kärnteknik avtalet mellan den islamiska republiken och omvärlden trädde i kraft i början av året har handelsdelegationerna till landet avlöst varandra. Alla vill vara med i den stora kapplöpningen om de lukrativa affärsmöjligheter som har öppnat sig när omvärlden har hävt sina ekonomiska sanktioner mot Iran. Samtidigt gick reformkrafterna fram starkt i valen både till det iranska parlamentet, Majlis, och Expertförsamlingen, det organ som utser landets Högsta ledare, en position som idag innehas av den cancersjuke ayatolla Khamenei.

Med kärnteknikavtalet i hamn har Iran åter fått en plats vid globala och regionala förhandlingsbord, något som är mest uppenbart när det gäller Syrienkonflikten. Detta ses inte med enbart blida ögon av Irans grannländer, av vilka flera – särskilt Saudiarabien – fruktar att Iran ska träda fram som Mellanösterns dominerande stormakt på deras bekostnad.

För att Iran ska kunna uppträda som regional stormakt krävs dock att landet har såväl ekonomiska som strategiska resurser som kan bära upp en sådan roll. Det är uppenbart att varken den ekonomiska strukturen i Iran eller dess säkerhetspolitiska apparat räcker till att skapa ett av Teheran dominerat regionalt nationssystem i Mellanöstern.

Hans Zettby (L)