Ett kuppförsök som gynnade presidenten.

Kuppförsöket tjänade utan tvivel som en förevändning för Erdoğan att göra det han länge har planerat, att driva igenom ett envälde och rensa ut alla misshagliga element som står i hans väg.

I de första efterdyningarna av kuppförsöket har minst 2 745 domare och åklagare stängts av från sina tjänster, medan häktningsorder har utfärdats för 188 högt uppsatta domare. Kuppförsöket har gett Erdoğan grönt ljus att ta kontroll inte bara över medierna utan också att genomföra utrensningar inom rättsväsendet och militären.

Det är detta som gör situationen så traumatisk för en nation som hoppats på en anständig demokratisk ordning. Dessa förhoppningar är i det närmaste begravda efter det dåraktiga kuppförsöket den 15 juli 2016. Och det i sin tur är kanske bara början till något ännu värre. 

Det går knappt att föreställa sig hur svårt traumatiserat Turkiet är efter det blodiga kuppförsöket. Kuppmakarna har genom sitt illa förberedda agerande gett republikens redan sargade demokratiska system ett dödligt knivhugg. Detta, om något, skulle kunna kallas för en ”självmordskupp”.

Denna blodsutgjutelse kommer tveklöst att skapa mer vrede och våld. Många oroar sig för att AKP:ares ihållande maningar till fortsatta demonstrationer till stöd för president Erdoğan kommer att skruva åt spänningarna ytterligare. De lynchförsök som skedde under kuppnatten ger en illavarslande påminnelse om det.

Konflikten mellan AKP och Gülenrörelsen är en komplicerad, delvis dunkel historia. Islamismen har två huvudsakliga representanter i Turkiet, den rörelse som AKP själv härstammar från och som sedan slutet av 1960-talet har varit partipolitiskt inriktad, och Gülenrörelsen, som haft civilsamhället som huvudsakligt verksamhetsfält.

AKP, som en gång började som en civil rörelse för demokratisering, har med tiden förvandlats till ännu en “partistat” – där islamister smält samman med det gamla garde som tidigare vakade över Turkiets “förmyndarstat”. Denna sammansmältning fullbordades i slutet av 2015.

Förhållandet mellan dessa två rörelser var länge avvaktande och ambivalent. Men efter att AKP kom till makten 2002 skedde ett närmande, företrädare för Gülenrörelsen valdes in på AKP:s parlamentslistor, medan rörelsen och dess ledare gav sitt stöd-materiellt och moraliskt- till AKP.

Erdoğan och AKP-ledningen gör sig skyldiga till rättsliga övergrepp, något som inte bara drabbar offren, utan hela rättssystemet och i slutändan också AKP.

Hans Zettby (L)

Korruption i det forna Sovjetområdet.

Under kommuniståren hävdades från officiellt håll att det inte fanns någon korruption i Sovjetunionen. I själva verket var den utbredd redan då och det dåvarande systemet har på många sätt lagt grunden för de stora problem med korruption som finns i de flesta av de 15 stater som bildades efter Sovjetunionens sönderfall.

Korruptionen genomsyrar hela samhällen och blir till det kitt som binder samman den statliga maktapparaten. Alla som ingår i den, från presidenter till statstjänstemännen som kräver pengar under bordet, tjänar på att systemet består, men för samhällena i stort får det svåra konsekvenser, när pengar som skulle gått till vård, skola och välfärd försvinner.

I början av april 2016 avslöjade medier runt om i världen hur ett stort antal kända personer, företag och banker lyckats undanhålla stora ekonomiska tillgångar från de egna ländernas myndigheter genom att placera pengarna i s k brevlådeföretag i skatteparadis. Uppgifterna kom från en sammanställning av miljontals dokument som tidigare hade läckt ut från advokatbyrån Mossack Fonseca i Panama.

Panamadokumenten avslöjade bl. a. att flera tongivande personer från Rysslands president Vladimir Putins närmaste vänskapskrets har gömt undan stora summor i brevlådeföretag. Även om inte Putins namn finns med i de läckta dokumenten kan, enligt granskningar gjorda av den brittiska tidningen The Guardian och den tyska tidningen Suddeutsche Zeitung, sammanlagt drygt 2,6 miljarder dollar, som hade förts över till skatteparadisen, spårats till Putins vänner.

För att förstå varför korruptionen brett ut sig i länderna som tidigare var en del av Sovjetunionen behöver vi förstå vad det kommunistiska arvet har betytt för hur samhällena ser ut idag. Enligt den officiella retoriken fanns det ingen korruption i det sovjetiska samhällssystemet, utan den förekom bara i kapitalistiska och feodala system. De korruptionsfall som trots allt uppdagades avfärdades som kvardröjande rester från historien som skulle försvinna efterhand bara den socialistiska utopin förverkligades.

I praktiken var situationen den motsatta. Som utförligt dokumenterats av såväl framstående inhemska kritiker som västerländska forskare utgjorde Sovjetsystemet en utmärkt jordmån för korruption.

Under Chrusjtjov och framför allt under Brezjnev gav ledarna i Kreml de lokala partibossarna, i synnerhet i unionsrepublikerna i Centralasien och Kaukasien, fria tyglar så länge de uppfyllde de produktionsmål och den sociala kontroll som kommunistpartiet krävde från alla republiker. Resultatet var ett kvarts sekel där korruptionen grasserade.

Korruption på den högsta politiska nivån handlar om mer än ren girighet; den fungerar som en metod för att säkra stöd från de politiska och ekonomiska eliterna och den omfattande byråkratin. För att nå dit måste makthavarna ge så många som möjligt tillfälle att tjäna på systemet. Vissa politiker, som Putin eller Kazakstans president Nazarbajev, har visat betydande fallenhet för detta medan andra, som före detta presidenterna Janukovitj i Ukraina och Bakijev i Kirgizistan, istället samlade så stora förmögenheter som möjligt inom de egna familjerna.

Hans Zettby (L)