Under kommuniståren hävdades från officiellt håll att det
inte fanns någon korruption i Sovjetunionen. I själva verket var den utbredd
redan då och det dåvarande systemet har på många sätt lagt grunden för de stora
problem med korruption som finns i de flesta av de 15 stater som bildades efter
Sovjetunionens sönderfall.
Korruptionen genomsyrar hela samhällen och blir till det
kitt som binder samman den statliga maktapparaten. Alla som ingår i den, från
presidenter till statstjänstemännen som kräver pengar under bordet, tjänar på
att systemet består, men för samhällena i stort får det svåra konsekvenser, när
pengar som skulle gått till vård, skola och välfärd försvinner.
I början av april 2016 avslöjade medier runt om i världen
hur ett stort antal kända personer, företag och banker lyckats undanhålla stora
ekonomiska tillgångar från de egna ländernas myndigheter genom att placera
pengarna i s k brevlådeföretag i skatteparadis. Uppgifterna kom från en
sammanställning av miljontals dokument som tidigare hade läckt ut från
advokatbyrån Mossack Fonseca i Panama.
Panamadokumenten avslöjade bl. a. att flera tongivande
personer från Rysslands president Vladimir Putins närmaste vänskapskrets har
gömt undan stora summor i brevlådeföretag. Även om inte Putins namn finns med i
de läckta dokumenten kan, enligt granskningar gjorda av den brittiska tidningen
The Guardian och den tyska tidningen Suddeutsche Zeitung, sammanlagt drygt 2,6
miljarder dollar, som hade förts över till skatteparadisen, spårats till Putins
vänner.
För att förstå varför korruptionen brett ut sig i länderna
som tidigare var en del av Sovjetunionen behöver vi förstå vad det
kommunistiska arvet har betytt för hur samhällena ser ut idag. Enligt den
officiella retoriken fanns det ingen korruption i det sovjetiska
samhällssystemet, utan den förekom bara i kapitalistiska och feodala system. De
korruptionsfall som trots allt uppdagades avfärdades som kvardröjande rester
från historien som skulle försvinna efterhand bara den socialistiska utopin förverkligades.
I praktiken var situationen den motsatta. Som utförligt
dokumenterats av såväl framstående inhemska kritiker som västerländska forskare
utgjorde Sovjetsystemet en utmärkt jordmån för korruption.
Under Chrusjtjov och framför allt under Brezjnev gav ledarna
i Kreml de lokala partibossarna, i synnerhet i unionsrepublikerna i
Centralasien och Kaukasien, fria tyglar så länge de uppfyllde de produktionsmål
och den sociala kontroll som kommunistpartiet krävde från alla republiker.
Resultatet var ett kvarts sekel där korruptionen grasserade.
Korruption på den högsta politiska nivån handlar om mer än
ren girighet; den fungerar som en metod för att säkra stöd från de politiska
och ekonomiska eliterna och den omfattande byråkratin. För att nå dit måste
makthavarna ge så många som möjligt tillfälle att tjäna på systemet. Vissa
politiker, som Putin eller Kazakstans president Nazarbajev, har visat betydande
fallenhet för detta medan andra, som före detta presidenterna Janukovitj i
Ukraina och Bakijev i Kirgizistan, istället samlade så stora förmögenheter som
möjligt inom de egna familjerna.
Hans Zettby (L)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar