Syriska flyktingkrisen gör Libanon särskilt sårbart.

I Libanon, ett litet Medelhavsland som är mindre än Skåne till ytan, är mer än var fjärde invånare flykting från Syrien. Enligt FN har Libanon en befolkning på knappt sex miljoner.  Därav är drygt en miljon syriska flyktingar som registrerats av FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Men enligt tillförlitliga källor är dessa siffror tagna i underkant. I landet finns i själva verket hela två miljoner syrier.

Libaneser talar bittert om att deras land har tagit emot fler syrier än hela Europa – och pekar på Storbritannien som bara har öppnat dörrarna för 30 000 syrier, medan Tyskland och Sverige klarar sig något bättre i jämförelsen.

I maj i år upphörde UNHCR med att registrera syriska flyktingar. Det följde på ett krav från Libanons regering. Uppdaterade siffror kan sticka i ögonen på libaneserna.

Det sker mot bakgrund av att Libanon under de första fem åren av kriget i Syrien haft en befolkningsökning på ofattbara 30 procent. Samtidigt växer antalet utsatta libaneser i antal. Men denna lilla republik med sin dysfunktionella statsförvaltning har också en inhemsk medelklass som lever på små marginaler, ofta på kredit. Utöver dem finns ett skikt mycket rika libaneser som kan flyta ovanför allt elände.

Enligt FN är 1,5 miljoner libaneser särskilt sårbara. Till den siffran ska läggas lika många syrier och drygt 300 000 palestinska flyktingar. Det innebär att drygt hälften av invånarna är i behov av hjälp på något sätt.

Om vi överför Libanons situation till svenska förhållanden skulle det betyda att vi i Sverige hade tagit emot 64 miljoner flyktingar och fördubblat vår befolkning varje år under fem års tid.

Libaneser har i många fall generöst delat med sig. Skolor går i tvåskift; syriska lärare undervisar flyktingbarn på eftermiddagarna sedan de libanesiska skolbarnen gått för dagen. Många libaneser visar solidaritet med syrierna.

Vanliga libaneser känner sig övergivna av sin egen stat och av världen. Ickesunniterna i Libanon (kristna och shiamuslimer) lever med rädslan för att inflödet av syriska sunnimuslimer ska påverka Libanons sekteristiska maktfördelning, där presidentposten är förbehållen en kristen maronit, talmannen är shiamuslim och premiärministern sunnimuslim. I detta sekteritiska och bräckliga Libanon har landets parlament inte lyckats välja en president på mer än två år – vilket bidrar till ett politikerförakt i landet. Därför väntar både vanliga medborgare och politiker intensivt på att Syrien ska få ett varaktigt eldupphör, så att de syriska flyktingarna kan återvända till relativt säkra zoner.

Av de syrier i Libanon, som inte är registrerade som flyktingar, har somliga arbetstillstånd sedan gammalt, ibland på byggen, ibland som säsongsarbetare i jordbruket, medan andra hankar sig fram som papperslösa. Många libaneser klagar på att FN-stödda syrier dumpat lönerna medan de själva får klara sig utan hjälp från. Men sanningen är snarare att alla syrier inte får bidrag från UNHCR och att det bistånd som ges är magert. 

Hans Zettby