De flesta bedömare är idag ense om att
det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde ytterligare försämrats. Världen
har blivit avsevärt farligare än tidigare och ett litet land som Sverige måste
därför överväga hur det bör forma sin säkerhetspolitik för denna nya tid.
Den kan inte längre byggas på
alliansfrihet. Dess syfte var att hålla Sverige utanför krig i närområdet,
oavsett vilka grannländer som drabbades. I dag räknar ingen med att vi kan stå
utanför krig i det nordisk-baltiska området. Det konstaterar också
Försvarsmakten i sin nya perspektivstudie, och det ligger i den
solidaritetsförklaring som riksdagen antog 2009. Den senare anger dessutom att
vi ska ha förmåga att ta emot och ge militär hjälp i händelse av angrepp på EU-
och nordiska länder, inklusive de baltiska staterna. Ett antal händelser det
senaste året bekräftar bilden av att Sverige nu ingår i ett säkerhetssystem
syftande till att möta hot från ett alltmer revisionistiskt och aggressivt
Ryssland.
Svenska Natomotståndare har efter valet
i USA börjat använda Trumpkortet: Natofrågan påstås vara död med Donald Trump
som ”alliansens ledare”. Uttalandena vittnar om stor okunnighet om vad Nato är:
en konsensusbaserad allians av 28 självständiga stater. Genom EU är vi redan
politiskt allierade med 75 procent av dessa länder. USA är förvisso ledande
inom Nato, men alla alliansmedlemmar har vetorätt över Natos beslut. Som
Natomedlem skulle alltså Sveriges säkerhetspolitiska inflytande bli mångfalt
större än i dag. Natokritikerna förtiger också att den svenska politiken för
närvarande, i stället för Natos ömsesidiga säkerhetsgarantier, bygger på
bilateralt samarbete med USA och en försvarsbudget på omkring hälften av Natos
målbild. Hur hållbart blir detta med en amerikansk president som hotar att inte
hjälpa dem som inte betalar för sig?
Hur än den amerikanska linjen kommer
att se ut så kommer säkerheten i Europa i ökad grad att vara beroende av de
europeiska staternas förmåga att inse lägets allvar, hålla samman och öka
försvarssatsningarna. Nato är den enda organisation där detta kan genomföras
effektivt. Särskilt viktigt blir detta i händelse av ett relativt sett minskat
amerikanskt intresse för Europa. Att USA:s engagemang faktiskt skulle minska är
i praktiken mindre sannolikt: oavsett Trump finns det amerikanska geopolitiska
intressen i Europa som kommer att dominera över eventuella isolationistiska
tendenser i Vita Huset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar