2017/02/18

Hur jag ser på vården.

En stor del av tjänstesektorn består av offentlig finansierad vård och omsorg. Vården har förbättrats genom en kraftig teknisk utveckling och rationalisering som har gjort att de flesta sjukdomar både kan behandlas bättre och med färre vårdplatser. När de tekniska möjligheterna ökar är det moraliskt oförsvarligt att inte använda dem för att bota människor vilket gör det svårt att få skattepengarna att räcka till allt som kan göras.

Om skatteinkomsterna sjunker kan vi få hemska prioriteringsproblem. Om det blir oreda i världen finns det även en risk att en del behandlingar inte kan genomföras på grund av brist på importerade mediciner eller specialutrustning. Av alla branscher i samhället som kan tvingas att krympa om tiderna blir dåliga tror jag att en försämrad sjukvård blir det som upplevs som värst.

Jag har hittat två vägar att minska problemen. Den ena är att titta tillbaka i historien för att se hur vi hade det på 1960-talet när vi inte var lika rika. Då var både medicinerna och metoderna sämre, men det fanns många vårdplatser och mycket personal. Det är ingen behaglig återblick för dem som arbetar inom vården då lönerna och välståndsnivån var mycket lägre på 1960-talet.

Även om mycket annat skulle fallera borde det vara möjligt att göra ett riktigt bra arbete med omsorgsdelen av vården. Det behövs inga stora fysiska resurser eller avancerad teknisk utrustning för att ta emot patienter på ett bra sätt, behandla dem värdigt, sköta hygienen exemplariskt för att bekämpa resistenta bakterier, laga bra sjukhusmat och förbättra rutiner för att minska antalet misstag som skadar patienter. Många små enkla saker som håller nere dödligheten gör att genomsnittet inte försämras lika mycket av att landstingen till exempel inte har råd att försöka med lika många cancerbehandlingar.

Om det går att öka mängden manuellt arbete trots att ekonomin krymper kommer det att finnas mycket som kan utvecklas positivt inom vården. Personalen behöver kunna göra ett jobb som de är stolta över och patienterna känna att de tas emot som människor även när vi blir fattigare. När sedan ekonomin återhämtar sig och det går att öka de dyra delarna av vården har de andra delarna förbättrats och vi kan få en bättre vård efter krisen än den vi hade före krisen. Jämförelsen med 1960-talet som en fattig period går tvärt emot den gängse uppfattningen att det var en rik och blomstrande period. Då utveckladessamhället snabbt och människor fick det hela tiden bättre och de hade aldrig tidigare haft det så bra. Många av de byråkratier som i dag är stela var då fulla med vitala människor som kunde få sina idéer genomförda. Om vi nu skulle hamna på samma absoluta välståndsnivå är det en tillbakagång.

Det är inte den absoluta ekonomiska nivån som ger känsla av välstånd utan den kommer från att saker blir bättre. Vi behöver leta fram sådant som kan ta sig och gå bra under dåliga tider för att hitta den positiva känslan även när det går dåligt inom många områden.

Den andra vägen för att förbättra vården är att ändra flödet av pengar till att gå via patienterna i stället för landstingsbyråkratin. Finessen är att få sjukvårdspersonalen att organisera verksamheten runt patienternas behov i stället för gamla traditioner och revirgränser. Med färre ansvarsbyten och köer mellan första besöket och en behandling går mindre arbetstid åt till att hantera patienten och mer tid kan användas till att behandla patienten.

Utöver att det är en möjlighet att höja kvaliteten kan ett system där pengar tillförs när patienter behandlas förnya gamla och stela byråkratier. Även om det inte går att skatta fram mer pengar för att ge högre lön eller köpa bättre utrustning kan de som gör jobbet ändå få friheten att göra arbetet efter eget huvud.

Inga kommentarer: