Samtidigt som den ”transatlantiska länken” ifrågasätts
upplever EU sin värsta kris sedan grundandet 1957. Eurokrisen och flyktingvågen
har blottat grundläggande sprickor i samhällssyn bland EU:s medlemsländer. För
första gången har ett medlemsland, Storbritannien, valt att lämna unionen.
Idag knakar den konstitutionella demokratin som i hundra år
varit den politiska ramen för västerlandets samhällen under trycket från
populistiska rörelser. Risken att Frankrike den 7 maj väljer den högerextrema
Nationella Frontens ledare Marine Le Pen till president kan inte avskrivas. Två
händelser som sågs som omöjliga-valet av Trump till USA:s president och det
brittiska beslutet att lämna EU har redan inträffat.
Österrike kom den 4 december 2016 en hårsmån från att välja
en president ur det högerextrema Frihetliga Partiet (FPÖ). I Polen och Ungern
hotas yttrandefriheten och rättsstaten av nationalistiska partier som nått
regeringsmakten.
En dragkamp mellan den verkställande makten och den
lagstiftande respektive dömande pågår också i andra länder. I Storbritannien
krävdes domstolsbeslut för att parlamentet skulle få rösta om beslutet att
inleda förhandlingar om utträde ur EU. I USA pågår en tvist mellan Trump och
det amerikanska rättsväsendet om lagligheten i det inreseförbud presidenten
införde i januari för medborgare från sju länder med övervägande muslimsk
befolkning. Det är sannolikt inte den sista konflikten av detta slag under
Trumps presidentperiod.
EU-skeptiska och främlingsfientliga partier växer i en rad
europeiska länder. Nationalismen har återkommit som en politiskt mobiliserande
kraft på bägge sidor om Atlanten. Terrordåden i Paris, Nice, Berlin och London
skrämmer och spär på den rädsla för radikal islamism som varit en strömning i
västerlandet sedan attentaten mot World Trade Center och Pentagon den 11
september 2001. Samtidigt ökar oron för Ryssland som under president Putin
blivit alltmer nationalistiskt och auktoritärt. Moskva har med annekteringen av
Krim och agerandet i Ukraina visat att man inte längre accepterar den
säkerhetspolitiska samarbetsordningen som byggde upp Europa 1989 till 1991
efter sovjetsystemets fall, vilket man gjorde då, om än under protest, eftersom
landet befann sig i ett svaghetstillstånd.
Hans Zettby (L)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar