Det är uppenbart att varje europeisk lösning av
säkerhetsproblematiken måste involvera Storbritannien, oavsett om Brexit blir
verklighet eller inte. London var ju med i det första säkerhetspolitiska
projektet i Europa, Västeuropeiska unionen (WEU), som dock efter NATO:s
bildande 1949 miste det mesta av sin specifika vikt. Men inte förrän 1998
lyckades det britterna att begrava WEU och tillsammans med fransmännen i den
s.k. St Malo-överenskommelsen, som också gav
upphov till ett utökat bilateralt
brittiskt-franskt försvarssamarbete, slå fast att Europas territoriella försvar
skulle hanteras av Nato.
I Paris hade man länge velat behålla WEU som ett
slags säkerhetspolitisk reservorganisation, om USA på grund av nya strategiska
orienteringar eller absorption i andra världsdelar som under Vietnamkriget,
inte längre skulle ses som en trovärdig garant för (Väst)Europas säkerhet.
Donald Trumps ”America First”-linje och skilda uttalanden
under valkampanjen har genererat misstanken om att man inte i Washington
längre under alla förhållanden skulle vilja stå vid Nato-fördragets artikel 5.
Det är då föga att undra över att somliga krafter inom EU
överväger att blåsa
liv i WEU-traditionen. Själva EU kan knappast komma ifråga som bas för hårda
europeiska säkerhetsåtaganden,
om inte annat för att Storbritannien, som vid
sidan av Frankrike förblir Europas ledande militärmakt, måste vara med för att
hela
konceptet skall kunna få någon trovärdighet.
Att återuppliva tanken från 1950-talet på ett gemensamt
europeiskt försvar ter sig nog under nuvarande förhållanden som en ganska
omöjlig idé. EU idag är ganska annorlunda än den embryonala sex
statsorganisation som existerade 1954. De 27 medlemsländerna har mycket mera
diversifierade hotbilder än de sex. Att de nya medlemmarna i Öst- och
Centraleuropa skulle vilja byta ut Nato mot
en europeisk allians förefaller
mycket osannolikt.
Det är inte särskilt sannolikt att Nato-fördraget, utan att
direkt sägas upp, i praktiken förvisas till arkivet och att något slags WEU
återuppstår. Däremot är det ganska klart att kostnaderna för artikel 5 kommer
att öka för medlemsländer och att detta i praktiken
också kommer att gälla
partnerskapsländer som Sverige. Detta betonades av de europeiska deltagarna i
seminariet den 7 mars.
Här upprepar Donald Trump åsikter som länge vädrats i
Washington, senast mycket tydligt av Barack Obamas försvarsminister
Robert
Gates 2011: rustningsbördan måste fördelas jämnare. Det betyder ju inte, som
sades av flera av panellisterna under seminariet,
att just två procent måste
vara ett absolut tal, men att riktningen när det gäller försvarsutgifterna
måste vara klar.
Det är ganska klart att den nyvalde presidenten sänt ut en
varningssignal genom sina slarviga uttalanden om att Nato skulle vara
obsolet
eller att man finge överväga i vilken utsträckning artikel 5 skulle tillämpas
om Ryssland skulle intervenera i något medlemsland. Till sist bör man inte
glömma bort att Nato naturligtvis är ett för USA kostsamt åtagande, men att det
knappast är en slump att alliansen
blivit så långvarig. Isolationistiska
tendenser finns i USA men Nato förblir ett helt centralt instrument i
stormakten USA:s säkerhetspolitik
och förmåga att projicera makt över hela
världen. Sannolikt kan Peter Hultqvist, trots Trumps fataliteter, sova ganska
hyggligt om nätterna.
Men att vårt försvar måste stärkas rejält är klart.
Hans Zettby (L)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar