Något överraskande har Sverige
beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis
bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar
och kryssnings dito. Det finns, har jag förstått, de som hävdar att köpet skulle
uppfattas som provocerande av Ryssland. Men en liten stat med en av Europas
lägsta försvarsbudgetar kan naturligtvis inte provocera en stormakt. Det är
säkert så att Ryssland inte gillar köpet – det minskar den ryska
handlingsfriheten gentemot oss.
Ryssland uppfattar säkert också att
Sverige härmed ännu tydligare blivit en de
facto allierad till USA. Men i
detta avseende är köpet inte något kvalitativt nytt; Sverige har sedan länge
haft ett nära samarbete med USA. Däremot väcker affären viktiga frågor om hur
anskaffningen gått till. Är det klokt att så binda sig vid det Trumpstyrda USA?
Vilka blir konsekvenserna för
resten av försvaret? Sverige måste i närtid förnya och förstärka sin
ytstridsflotta som är på väg att bli gammal och redan är för liten.
Förstärkningen måste omfatta både fartyg och personal. Luftvärnsrobot måste
också snarast tillföras till Visbykorvetterna.
I vilket fall bör dessa nya fartyg
förses med luftspaningsanläggningar som kan stödja det valda
luftvärnsrobotsystemet. Detta torde ha sin viktigaste roll i en kris och i
samband med ett krigsutbrott. Fartygen kan här spela en viktig roll som rörliga
spaningsplattformar. Robotarnas insatsområden måste sannolikt prioriteras:
huvudstaden, Blekingekusten, Göteborg och Gotland är de viktigaste områdena.
Dessa ligger, helt naturligt, nära kusten. Med fartygsbasering skulle Sverige
få ett mycket rörligare system än ett lastbilsdraget sådant!
Vi är då framme vid det europeiska
problemet. Vissa debattörer ställer ett europaförsvar i motsats till Nato. Det
problemet fanns förvisso i början av 2000-talet; ta Madame Albrights tre D som
exempel: no discrimination (av alliansens medlemmar), no decoupling (av den
transatlantiska länken) och no (unnecessary) duplication (av resurser och strukturer).
Idag är nästan alla EU-medlemmar med i Nato och vice versa. Ingen seriös
debattör förespråkar att EU skulle ersätta Nato.
Nato är den militära alliansen med
stort A. Men ett europeiskt försvarssamarbete bör utgöra ett viktigt
komplement. EU behöver ha möjlighet att fatta och genomföra autonoma beslut. En
rationell europeisk gemensam försvarssatsning vore ett stöd för Nato; inte en
konkurrent. Det är obegripligt att Sverige motsätter sig en sådan utveckling
syftande till gemensam säkerhet och i stället väljer att hänga upp sin säkerhet
på USA.
Det är lätt att tänka sig
situationer där USA inte kan eller vill komma européerna till hjälp. I början
av november hade USA tre hangarfartygsgrupper i området kring Nordkorea, vilket
visar den vikt USA, med all rätt, lägger vid utvecklingen i Ostasien. USA har
globala säkerhetsintressen vilket EU inte har. Å andra sidan – har
Patriot-affären klarat alla amerikanska hinder? Vad kommer Trump att säga?
Sverige är ju just en sådan försvarspolitisk fripassagerare som han fördömt.
Slutligen; om inte Sverige
skrinlägger planerna på att ratificera kärnvapenförbudet så lär vi inte kunna
köpa Patriot och sannolikt inte heller SAMP/T.
Hans Zettby
Hans Zettby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar