2018/12/03

Kan det bli nyval trots allt?

Maktspelet i regeringsförhandlingarna har satt logik och löften på undantag. Möjligen vore trots allt det bästa om väljarna fick ta ställning igen, när partierna visat vad de går för.

Fri hyressättning på nyproduktion av hyresrätter. Höjd brytpunkt för statlig skatt. Reformer för enkla jobb till nyanlända med lägre startlöner. Avskaffad värnskatt. Obligatoriskt språktest för nyanlända. Modernisering av anställningsskyddet. Återställning av LSS. Stärkt försvar. Sverige skulle bli ett mycket bättre, mycket liberalare och mer frihetligt land om Centerpartiet och Liberalerna fick igenom sina krav på Socialdemokraterna. Men det kommer de inte att få. Och det vet de.

De segdragna turerna efter riksdagsvalet, som alltså pågått i snart tre månader, lär oss något trivialt: alla som engagerar sig politiskt gör det för att öka sin egen makt, ibland på lång men allt oftare på kort sikt. Det är därför som S och M inte bildar regering eller släpper fram varandra till statsministerposten, därför som C och L försöker spela ut blocken mot varandra (i förhoppning om att Lööf ska kunna bli statsminister), därför som SD tar varje tillfälle i akt att tala om ett nytt konservativt block, därför som MP meddelar att de kommer att rösta nej till varje regering som de själva inte ingår i, därför som Jonas Sjöstedt (V) inte kommer att släppa igenom en Löfven-regering som genomför den högersväng som C och L kräver.

Slutsatsen är enkel: Snacket om att SD skulle vara det största hotet mot den svenska demokratin är just bara snack - annars hade vi haft en regering i dag. Men makten har visat sig vara viktigare, kanske för att makten har den påverkan på människor, kanske för att ingen av de berörda politikerna riktigt tror på de skräckscenarier som de själva målat upp.

Det är problemet med den fars i alltför många akter som vi bevittnat under hösten: glappet mellan ord och handling. Bristen på logik. De enda logiska partiföreträdarna är, ironiskt nog, Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD). De säger vad de menar och menar vad de säger. Det är befriande på något vis.

För vari består logiken i att rösta ner Stefan Löfven (S) i september för att sedan tänka sig att släppa igenom honom i november? Att rösta emot Löfven (S) med SD men inte att rösta för Kristersson (M) med SD? Att tvinga Löfven (S) att driva igenom Alliansens politik men förvägra Alliansen att göra detsamma?

När Annie Lööf (C) fick sonderingsuppdraget för en tid sedan sade hon att hon skulle fokusera på det sakpolitiska innehållet. Ändå är det inte möjligheten att få genomslag för sakpolitiken som tycks avgöra hur Lööf lägger sin röst, trots att de krav hon ställt på Löfven (S) sagts vara så viktiga att de inte ska bli föremål för förhandling. Det hänger helt enkelt inte ihop, vilket öppnar för frågan om det finns faktorer i ekvationen som lämnas utanför? Frågan är i sådant fall varför?

I veckan har det mullrats från flera håll kring de krav som C och L har lämnat. Det har blivit tydligt att de partier som utmålats som ”mittenpartier” i flera frågor står till höger om Moderaterna. Det är bra att dessa fakta kommer på bordet så att det blir uppenbart att de politiska konflikterna i svensk politik i grunden ändå handlar om höger och vänster, om synen på ekonomi, individen och staten och deras inbördes förhållande.

Även om det omöjliga skulle inträffa och S skulle gå C och L till mötes, eller ens låtsas göra det för att senare backa och skylla på yttre omständigheter, kommer S att lida stor skada av konstellationen. Partiet riskerar att tappa till Vänsterpartiet liksom till Sverigedemokraterna. Borde inte jag som alliansförespråkare tycka att en sådan utveckling, med en kraftigt försvagad socialdemokrati, är önskvärd? Nej, Socialdemokraterna är den naturliga antagonisten, en potentiellt stark borgerlighet behöver en stark socialdemokrati. En regering behöver sin opposition och denna opposition måste ha reell möjlighet att kunna erövra makten. Det är i konkurrens mellan två jämnstarka, ansvarsfulla krafter som den bästa politiken kan mejslas fram, med det bästa från dem bägge. Om både S och M marginaliseras och V och SD växer kommer politiken att radikaliseras och polariseringen öka.

Det bär emot att skriva dessa slutord, för in i det sista har jag hoppats på att borgerligheten ska samla sig och ta sitt ansvar gentemot alla de väljare som lade sin röst på en samlad Allians, men det bästa vore kanske ett nyval trots allt? En möjlighet för väljarna att ta ställning utifrån den information som partierna förvägrade dem i valrörelsen; nämligen svaret på frågan om vad som sker om drömscenariot brister. Är en röst på C och L en röst på S? I nästa vecka vet vi. Kanske.

Inga kommentarer: