”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram. Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera
om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå
hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller
mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar
vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.
Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD.
Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan
nu gått i baklås. Det handlar om divergens (skiljaktighet) snarare än konvergens (närmande) Och då syftar han inte bara på
Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och
Frankrike. Därtill kommer den normativa (styrande) erosionen (nedbrytningen) i Centraleuropa, men också i Italien och den
tyska delstaten Bayern.
Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis
vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan
”events, my dear boy, events”.Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten
revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande
skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins
kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati
utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp
gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin.
Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits
ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött
igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet
av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992.
Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir (lågmärke) följde på en gammaldags kolonial straffexpedition
i Suez.
Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag.
Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former.
Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet.
Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning
globalt.
Inför detta dystra scenario, där desintegration (upplösning) framstår som mer sannolik än integration (införlivande) vore det lätt att
gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå
säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka
resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till
europeisk, och därmed svensk, säkerhet?
Hans Zettby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar