Därför har jag nu lämnat Liberalerna.

Var det för att vi liberaler saknar självförtroende som vi aldrig vågade köra det realpolitiska spåret med en borgerlig regering i botten? Liberalerna uppfattas nu tyvärr på goda grunder som en del av Stefan Löfvens stödtrupper.

Höstens politiska läge med långa och tuffa förhandlingar mellan samtliga riksdagspartier har varit mycket svåra och krävt mycket mod och styrka hos alla partier. Det ställningstagande L slutligen landade i kan jag dessvärre inte ställa mig bakom.

Erfarenheten har lärt mig att alltid med respekt lyssna och resonera med människor som har olika åsikter och därmed försöka bidra till att lösa åsiktsskillnader. Ibland kan det dock vara allt för stora skillnader för att det ska löna sig att reparera dem. Då är det ofta bättre att bryta relationen än att gå vidare i ett samarbete som bygger på djupa meningsskiljaktigheter. Skadorna som uppstått är då ofta irreparabla och relationen kan inte utvecklas vidare på ett adekvat sätt.

I politiken finns på samma sätt både värderings- och åsiktsskillnader. Det är uppenbart att det finns stora värderingsskillnader för L visavi både S och SD. För oss liberaler finns dock en grundläggande värderingslikhet med de borgerliga partier som bildat Alliansen. Det är svårt för L att bilda regering eller vara del av ett regeringsunderlag med partier som står för radikalt annorlunda värderingar. L:s och S värderingsgrund är allt för olik varandra, både historiskt och i dag. I kombination med marknadsekonomi och en generell välfärd, tror L på människans inneboende förmåga att själv göra sina val utifrån det som är bäst för den enskilde. Liberaler hyllar civilsamhället. Denna syn har för mig alltid varit oerhört attraktiv och en ledstjärna då jag själv gjort mitt politiska val.

Socialdemokratisk politik, i sin tur, bygger på ett "von oben"-perspektiv där människorna i samhället styrs av en oförmåga att förstå vad som är bäst för dem. Utgångspunkten för socialdemokratisk politik är att styra mänskligt beteende utifrån det S bedömer vara bäst för samhällets medborgare. Utifrån detta synsätt skapas till exempel bidragssystem som ytterst leder till hjälplösa medborgare och den sunda och nödvändiga samhällsutvecklingen avstannar. Dessa olika synsätt baserar sig på olika utgångspunkter och förhållningssätt i svensk politik som är svårförenliga i regeringsställning eller som del av ett regeringsunderlag. Detta gäller i vart fall om man inte tydligt gått till val på att för väljarna tydligt presentera den historiska positionsförflyttningen i dess fulla konsekvens. L har visserligen talat om blocköverskridande lösningar före valet (med ett visst givet valresultat). Att detta skulle kunna innefatta att Alliansen skulle spricka och L därefter, utan att vara en del av Alliansen, skulle ge stöd åt en S-ledd regering har inte varit tydligt kommunicerat och därmed svårsmält för mig, många andra medlemmar och väljare.

Uttrycket "i nöden provas vännen" är också en viktig aspekt som jag menar negligerats av Liberalerna. Under de närmaste 3,5 åren före nästa riksdagsval, kommer givetvis (liksom alltid) olika händelser att ske i vår omvärld; i vårt eget land Sverige, Europa, Asien, USA och andra länder. Händelser i omvärlden kommer att utsätta samarbetet med S och MP för svåra påfrestningar och riskerar att sätta de 73 punkterna/överenskommelserna på spel. Jag menar att partier med liknande värderingsgrund (läs Alliansen), har betydligt lättare att arbeta fram fruktbara och positiva lösningar. Att i dessa utsatta kommande lägen se lösningar med S ter sig skrämmande. Eventuella lösningar blir inte lika konstruktiva och frammanas via en negativ kamp utifrån helt olika värderingsgrunder och dessa tror jag inte på.

Min uppfattning är att L (liksom samtliga partier, möjligen med undantag för KD) uppvisat en feghet och beröringsskräck gentemot SD. Min absoluta uppfattning är att ett parti som har självförtroende, fattar sina beslut och uppfattningar utifrån en stabil värdegrund, också vågar ta diskussionen med SD och stå emot galenskapen SD uppvisar i många frågor. En borgerlig regering med alla allianspartier ledd av Ulf Kristersson hade inte, med rådande valresultat, varit en "walk in the park". S vägrade ju att under några omständigheter släppa fram en borgerlig regering. Av den anledningen hade det krävts, för att en sådan regering skulle kunna tillträda, att SD:s krav och ingångsvärden hade synats på ett påtagligt sätt vilket hade varit mycket klargörande för både väljare och övriga partier. Genom att L bidrog till att Alliansen avstod från att ta reda på SD:s krav så kan vi aldrig veta vad priset hade blivit. Sannolikt av vad Jimmie Åkesson sagt, hade inte priset blivit särskilt högt med liberala mått mätt, men det kommer vi aldrig få veta eftersom det alternativet aldrig prövades.

Att man inte ville pröva detta (utan sätta SD i default-läge direkt genom den beröringsskräck som uppvisas mot partiet) var synnerligen oklokt. Man gav aldrig en borgerlig regering chansen att bildas och därmed svek man det som var de flesta liberala väljares förstaval.

Om SD:s krav hade varit uppåt väggarna galna hade det dels synts och då varit mycket lättare att agera och förhålla sig till (inklusive öppna upp för en mer "naturlig" orientering mot antingen att släppa fram en ren M-regering eller en orientering mot samarbete med socialdemokratin).

Det mest troliga är att en sådan alliansregering hade kunnat tillträda utan orimliga eftergifter. Hade den då kunnat regera? Ja, med samarbete med hoppande majoriteter och ett grundintresse för blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska frågor.

Var det för att vi liberaler saknar självförtroende som vi aldrig vågade köra det realpolitiska spåret med en borgerlig regering i botten? Om en sådan borgerlig regering hade kunnat tillkomma utan liberalt betungande eftergifter får vi nu aldrig veta. Om den sedan hade överlevt mandatperioden får vi heller aldrig veta. L hade kunnat vara garanten för att en sådan regering i så fall förankrade sig sakpolitiskt i många frågor över blockgränserna. Jag kan inte förstå att vi inte tog den möjligheten.

Även på lite längre sikt är agerandet oerhört besvärande. Hur länge kan till exempel ett liberalt parti med en mycket stolt tradition av att tillåta olika uppfattningar i ett samhälle – och som bryts i en öppen debatt och förhandlande i ett parlament – sätta vissa partier helt utanför detta? Att bekämpa extremism och sätta tyngdpunkten i den politiska mitten ifrågasätter jag inte. Den uppfattningen delas säkerligen också av många andra. Metoden att åsidosätta vissa partier som representerar en stor del av väljarna helt ifrån inflytande är något helt annat och sänder – i förlängningen – farliga signaler för demokratin och riskerar att den känslan av utanförskap och etablissemangsförakt som delvis driver dessa partiers framväxt snarast får ökad näring.

Min uppfattning är glasklar. Som L-väljare hade jag absolut velat att L skulle ha uppvisat mod och självförtroende i den första statsministerröstningen i kammaren då Ulf Kristersson röstades ner som statsministerkandidat. Enligt min uppfattning skulle vi givetvis ha tryckt på grön knapp men jag kunde (utifrån debatten om olika åsikter som finns bland L-väljare) haft en förståelse för om L:s riksdagsledamöter skulle ha tryckt på gul knapp. Det skulle ha inneburit att Sverige fått en borgerlig statsminister som ansvarat för att ge Sverige en borgerlig politik utifrån en liknande liberal värderingsgrund. Att rösta gult hade heller inte varit ett svek mot de L-väljare som (av något skäl) inte kan tänka sig att samtala och eventuellt samarbeta med SD, ett demokratiskt valt parti i riksdagen som fått över en miljon röster i valet 2018. Vi har nu, indirekt, gett SD en väldigt gynnsam position i svensk politik och en grund att växa ytterligare. L har också intagit en position (beröringsskräck) som kommer bli långsiktigt svår att upprätthålla och motivera för väljarna.

Den regeringskoalition som nu bildats och som har stöd av L förenas av en enda sak – att man är emot SD – oavsett i vilka frågor det gäller och oavsett vad SD tycker. Att detta är den enda skälet till att denna regering tillkommit visar på en stor svaghet. Att socialdemokrater skall kunna driva liberal reformpolitik mer kraftfullt än vad en borgerlig regering skulle kunna är naivt att tro, oavsett den sakpolitiska uppgörelsen.

L har nu brutit en tradition och position i svensk politik som partiet haft i många, många decennier. Vår röst som trovärdig opposition till socialdemokratin är nu tystad. Vi uppfattas tyvärr på goda grunder som en del av Stefan Löfvens stödtrupper. Skälet till denna enorma förflyttning är inte behovet av nationell samling inför en stundande nationell katastrof eller liknande, något som hade kunnat motivera en sådan förändring. Skälet är i stället SD och endast SD. Snacka om att ge detta parti inflytande om det nu är det man ville undvika! Och skälet till att S åtminstone i teorin gått med på vissa eftergifter, är att de vet att det finns en stark icke-socialistisk majoritet i riksdagen (inklusive SD) – annars skulle man förstås aldrig varit beredd att acceptera dessa kompromisser.

Med detta sagt är det med stor vånda och sorg jag slutligen tog beslutet att lämna Liberalerna där jag varit medlem sedan 2012. Jag har funderat fram och tillbaka men slutligen landat i att sprickan mellan min uppfattning och den riktning partiet tagit, är allt för djup.

Hans Zettby

före detta medlem i Liberalerna Linköping

Björklund lämnar ett vilset parti som sjunker i väljarmätningarna.

När den socialistliberala falangen inte förstår den övertydliga signalen att stödet bland väljarna har halverats på grund av samarbetet med S+Mp så är det sannolikt kört för partiet. Den (tyvärr dominerande) falangen har helt enkelt fångats av interna och verklighetsfrånvända markeringar, de kan (eller vill) inte längre leverera politik som liberala väljare efterfrågar. De liberala väljarna efterfrågar uppenbarligen icke- (eller anti-) socialistisk politik. De accepterar inte den falska bilden att S innehåller liberalism också. 

Även om man avslutar samarbetet med S+Mp och väljer Sabuni kommer det vara mycket svårt att vinna tillbaks borgerliga väljare nu. Allt pekar på att man väljer någon av typen Ullenhag, Olsson, Edholm och sedan tynar bort i nästa val. Kombinationen av en sådan person och fortsatt S-samarbete är att sätta den största spiken i kistan. Det vore synd för ett icke/anti-socialistiskt liberalt parti har en viktig roll att spela.

Även om ett parti har en genomarbetad politik på många områden, vilket Liberalerna utan tvivel har, så är det som väljarna hör och ser något helt annat. Liberalerna har fastnat, på gott och ont, med skolpolitiken, EU och Nato- medlemskapet som främsta kännetecken. Det är viktiga frågor alla tre. Men få väljare avgör hur de röstar i riksdagsvalet enkom på grund av dessa. I synnerhet inte när partiet inte är ensamt om åsikterna i någon av de tre frågorna.

Partiets profil, eller avsaknaden därav, är något som Björklund inte lyckats lösa under sina tolv år som partiordförande. Efter att ha gått in helhjärtat i Alliansen under så lång tid gjorde partiet det ödesmättade valet att understödja en socialdemokratisk regering. Ett beslut som snarast bidragit till otydligheten, även om Björklund stolt hävdar att han varit ”tydligast av alla”.

Eftersom all politik idag kretsar kring migrationspolitiken och dess konsekvenser för samhället, borde kanske Liberalerna lyssna lite på sina liberala motsvarigheter i Danmark och inte liknande positioner för att återfå förtroende hos svenska folket. Nyamko Sabuni ligger väl närmast till för en sådan omvändelse om hon blir ny ledare.

Hans Zettby