2019/06/25

Kan inte Socialdemokraterna läsa innantill?

Det är uppenbart att S inte hade för avsikt att genomföra vad Försvarsberedningen kom fram till från första början. Rapporten “Värnkraft” som presenterade den 14 maj, ville se en höjning av försvarsanslagen till 84 miljarder kronor fram till 2025. Och enligt S lät allt bra, det var bara det där lilla med finansieringen.

Nu avslöjas två nya förslag som Socialdemokraterna har tagit fram, där anslagsnivåerna är minskade från 20 miljarder kronor till fem respektive tio miljarder kronor. I stället för de 84 miljarder kronorna landar slutnotan, enligt Socialdemokraternas förslag, på 69 respektive 74 miljarder kronor.
Vid 74 miljarder kronor skulle försvaret vara tvunget att dra ner på en mängd satsningar. Och skulle notan landa på 69 miljarder kronor så skulle det sannolikt bli neddragningar i den nuvarande verksamheten, enligt försvarspolitiker Mikael Oscarsson (KD). Vill vi ha ett krigsdugligt försvar är de socialdemokratiska förslagen inte realistiska. Anslagen räcker inte. Ledamoten Allan Widman (L) påpekar att det ju inte ens är säkert att de här budgetnivåerna är de som till sist kommer att genomföras.
Frågan är varför S inte tillkännagjort detta tidigare? Samtliga åtta partier var tidigare eniga om förslaget. Men när S inte ville ge ett tydligt besked om budgeten hoppade de fyra borgerlig partierna av Försvarsberedningen. Finns det ingen finansiering går det inte heller att genomföra förslagen. Och oron som man då kände, tycks ha varit befogad.
Än märkligare är varför regeringen tillsätter en utredning, när man sedan väljer att inte acceptera dess slutsatser. Det var trots allt regeringen som genomförde utredningen och placerade socialdemokraten Björn von Sydow på ordförandeposten. Och nu förkastar de sina egna slutsatser!
Säkerhetsläget är kritiskt. Vårt försvar klarar i dagsläget inte av ett väpnat angrepp. Anledningen till rapporten var just att analysera vilka resurser som krävs för att Sverige ska få ett krigsdugligt försvar. Varvid S säger nej, det behövs inte, vi accepterar inte slutsatserna. S underkänner ju således både myndigheten och deras kompetens på området.
I rapporten står att “Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige“ och fortsätter: “Totalförsvaret måste därför ytterst ha en trovärdig krigföringsförmåga med ett militärt och civilt försvar. Det uppnås genom att totalförsvaret har en sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet att det avhåller från försök att anfalla, besätta eller på annat sätt utnyttja vårt land. Ett starkt svenskt totalförsvar med både motståndskraft och värnkraft är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande.”
Vad de nya socialdemokratiska förslagen tyder på är att de helt enkelt inte prioriterar detta. Men försvaret borde ha en särställning i svenskt politik. Det är trots allt en förutsättning för vår välfärd, för vår yttrandefrihet och för vår demokrati. För jo, det handlar om prioriteringar. Det finns pengar. Det är bara det att S inte vill lägga dem på försvaret. Så säg som det är, ni vill inte försvara Sverige!

2019/06/20

Underlag för försvarsdebatt

Inom tjugo år kan i västra Ryssland finnas ett tiotal landbaserade lättrörliga fjärrstridsenheter 
med tillsammans tusentals målsökande missilrobotar mot mark-, sjö- och luftmål som effektivt 
kan bekämpa fasta och rörliga mål ner till fordonsstorlek. Det med konventionella och 
mini kärnladdningar. Liknande förmåga får USA/Nato.

En militär konflikt i nordvästra Europa mellan parterna kan då starta med ett kuppartat militärt 
angrepp mot oss då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter på svenskt territorium 
vinner tunga fördelar som ökar möjligheterna att vinna konflikten. Ett militärt angrepp mot 
oss i det syftet kallas här deloperation då den är del av anfallande parts huvudoperationer 
mot motparten i ett vidsträckt område omfattande nordvästra Europa från Uralbergen till 
mitten av norra Atlanten, västra Arktis och haven runt detta. Mitt i området ligger Sverige.

Blir Ryssland först med baser på svenskt territorium kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa 
Nato stridskrafter längre in på av Nato kontrollerat område och med sitt nya antirobotluftvärn 
effektivare skydda egna stridsstridskrafter mot Nato robotattacker än vad som är möjligt från 
eget territorium. Motsvarande fördelar får USA/Nato med baser här.  

Syftet med en deloperation är att inom en vecka säkra fem till sex baser. Operationen börjar 
med överraskande intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets – och marinens 
flottiljer baser samt arméns anfallsbrigader. Dessa mål nås inom femton minuter efter avskjutning 
från ryskt område. Mer än hälften av målen slås ut i attackerna om vi då som i dag, saknar 
ett effektivt antirobotluftvärn. Enskilda baser tas med en till två luftburna lätt mekaniserade 
elitenheter understödda av fjärrstridsenheter.

Dagens försvarsstruktur- insatsförsvaret - saknar förmåga att söka upp angriparens elitenheter 
och i duellstrider slå dessa. För att kunna det måste armén förstärkas med ytterligare fem till sex anfallsbrigader och flygets och marinens flottiljer spridas över ett stort antal krigsbaser. 
Dessutom måste ett antirobotluftvärn med fem till sex bataljoner anskaffas. En extremt 
dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett insatsförsvar är sannolikt 
ett värnpliktsbaserat defensivt ytförsvar med hundratals små enheter som är för små att 
kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsenheter. Små enheter som ständigt ”svärmar” 
runt och mellan angriparens baser och utför jägarliknande överfall med lätta korträckviddiga 
målsökande mark- och luftmålsrobotar och utskjutbara minor. 

Syftet med striden är inte, 
som med ett insatsförsvar, att i duellstrider slå fienden utan att trovärdigt kunna visa att 
deloperationer kostar mer i tid och bindningar av resurser än de fördelar den väntas ge 
gentemot huvudmotståndaren och att angriparen därför avstår från deloperationer mot oss.


Det är hög tid för försvarspolitiker och försvarsledning att inse och acceptera, att 
fjärrstridsenheter är ett nytt reellt och snabbt växande vapentekniskt och operativt hot som 
ytterligare ökar både Rysslands och USA/Nato operativa intressen för delar av vårt 
markterritorium. Det väcker frågan om vi fortsatt ska satsa på ett gradvis förstärkt 
insatsförsvar eller på en ny försvarsstruktur till exempel ett ytförsvar.  

Debatt om dessa alternativs för- och nackdelar måste snabbt startas i allmän media. 
Det då försvarspolitiker och militärledning syns sitta fast i ett insatsförsvarstänk och blundar för de det nya hotet.

Hans Zettby

2019/06/06

Framtida hot och försvar.

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025, 
1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga.

Beträffande Hemvärnets ökade betydelse framgår satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybrid hot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. 

Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  

Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. 

Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Det totala antalet befattningar i krigsorganisationen skall öka från dagens 60 000 personer till 90 000 inklusive hemvärn och civilanställda. Det utökade personalbehovet kräver att upp till 8000 totalförsvarspliktiga grundutbildas årligen från 2024.

Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Hans Zettby