Ukraina och Taiwan, ”De farligaste platserna på jorden”. Stor risk för krig.

Taiwans egen försvarsminister Chiu Kuo-cheng, varnade i oktober för att Kina från år 2025 kommer att kunna erövra ön utan större problem.

Amerikanska amiraler har också inför den amerikanska kongressen vittnat om att sannolikheten för en kinesisk aktion mot Taiwan antagligen är större än vi tror och kan komma förr än vi anar. 

Kommunistledarna i Peking har alltid sett Taiwan som en del av Kina, även om kommunisterna aldrig haft makten där. Xi Jinping har sagt att en återförening med Taiwan är ”ett oundvikligt krav för en vitalisering av den kinesiska nationen”.

 

Det är inte så svårt att måla upp scenarier där Kina skulle besluta att gå till attack. Kina har flera röda linjer. En sådan är om politikerna på Taiwan skulle utropa öns självständighet. En annan är om USA skulle börja sända trupp till Taiwan som hjälp inför ett eventuellt kinesiskt anfall. Wall Street Journal avslöjade i oktober att ett drygt 20-tal amerikanska elitsoldater hjälper och utbildar den taiwanesiska armén.

President Joe Biden och Xi Jinping möttes i ett digitalt toppmöte i veckan och Taiwan var ett av ämnena som diskuterades. Tonen var artigare än på länge, men Xi varnade också USA för att ”leka med elden” vad gäller Taiwan.

 

100 000 ryska soldater finns nu vid gränsen mot Ukraina. Joe Biden har inte militärt hotat Ryssland om de anfaller Ukraina, men däremot med hårda ekonomiska sanktioner. Det är uppenbart att Biden inte vill att USA ska bli indraget i en militär konflikt.

Åtskilligt tyder på att ekonomiska sanktioner inte är något förvånande för Putin och risken för att Ryssland erövrar Ukraina är ganska stort.

Om USA inte går i krig för Ukraina är det osäkert om man kommer att göra det om Kina anfaller Taiwan. Och skulle Ryssland gå i krig mot Ukraina ökar risken för ett kinesiskt krig mot demokratiska Taiwan eftersom omvärldens uppmärksamhet kommer att ligga i Europa.

Men den situation världen nu befinner sig i ökar risken för ett nytt världskrig:

 

Med den nya säkerhetslagen i Hongkong går de små chanser som fanns till uppgörelse mellan Taiwan och Kinas kommunistregim upp i rök. Risken för ett militärt angrepp rycker närmare när spänningarna över Taiwansundet ökar, enligt bedömare. NU hänger mycket på USA.

 

Flera experter gör nu analysen att risken ökat för att Peking med våld ska gå framåt i Taiwan-frågan.

 

För Xi Jinping är Taiwan av högsta vikt, inte minst för att visa att Kina inte är ett land som viker ner sig eller kliver av ambitionerna att bli en världsmakt. 2017 gjorde Xi klart att Taiwans återförening med Kina ingår i hans stora plan – hans "kinesiska dröm". Nyligen varnade högt uppsatta medlemmar kommunistpartiet för att Kina kan komma att agera militärt om det inte finns andra sätt att stoppa ett självständigt Taiwan.

 

Parallellt har Peking ökat sin militära press på ön, genom övningar och intrång på taiwanesiskt luftrum.

 

Peking kommer till slut att använda våld mot Taiwan. Det antas ta 10 till 15 år enligt vissa bedömare.

Frankrike är splittrat och på sina håll som en tryckkokare.

Den unge tidigare bankmannen och ekonomiministern Emmanuel Macron vann överraskande presidentvalet 2017 Han sågs till en början som en ny frisk fläkt i fransk politik och förväntningarna var höga på att han skulle kunna driva igenom reformer som skulle ge fler jobb och få fart på ekonomin. Men efterhand har Macrons popularitet bland många fransmän sjunkit och hans politik kritiserats för att öka klyftorna i landet.
 
I april 2022 håller Frankrike presidentval med ett påföljande parlamentsval i juni. Kommer de missnöjda att ta till storsläggan och satsa på extrempolitikerna för att markera? Frankrike är splittrat och på sina håll som en tryckkokare. I en opinionsundersökning i september i år svarade 61 procent av de tillfrågade fransmännen att de inte längre ”känner sig som hemma i sitt land”, något som ytterkantspolitikerna understryker i sin politik och retorik.
 
Det blir Coronapandemins utbrott i mars 2020 som får missnöjesyttringarna att tystna. De Gula västarna tvingas helt sonika att stanna hemma. Ungefär tre miljoner fransmän har då deltagit i demonstrationerna. Frankrikes ledning hoppas att det hela ska dö ut, men när vardagen sakta återvänder efter stängda covid-19-restrektioner syns nya tidningsrubriker som ”Ilskan är densamma” och ”Vi släpper inte taget”. Snabbt stigande energipriset på världsmarknaden spär åter på ilskan. 
 
I vår avgörs det om Emmanuel Macron kan sitta kvar som Frankrikes president under ännu en mandatperiod. Den elitutbildade 38 åringen med rötter i finansvärlden har stöd bland många fransmän men saknar inte utmanare i presidentvalet i april, särskilt på yttersta högerkanten.
 
Utmanarna.
Den politiska kartan ritades om när Macron och hans parti, Republiken på väg, kom till makten 2017. Men hans storstilade planer på en pensionsreform och en ekonomisk nystart punkterades av de Gula västarnas protester och Coronapandemin. Vaccinkrav och restriktioner har lett till nya protester medan skillnader i inkomst och välfärd skapar fortsatt missnöje, något som extremhögerns Marine Le Pen och uppstickaren och debattören Eric Zemmour inte är sena att fånga upp.
 
Vänsterns hetaste man.
Den tidigare socialisten Jean-Luc Mélenchon håller eldfängda valtal i Marseille inför många låginkomsttagare, han rör sig bland demonstranter och fackförbundet CGT:s röda flaggor och är idag vänsterns främsta ansikte med sitt parti Okuvade Frankrike. Presidentvalet 2022 blir hans tredje. Men opinionssiffrorna placerar honom betydligt sämre än förra gången.
 
Under våren 2022 är Frankrike ordförandeland i EU och har lagt upp ett ambitiöst schema. President Macron vill stärka EU som geopolitisk kraft gentemot stormakterna och han vill helst att Frankrike kan leda mer. Koldioxidskatt, en EU-gemensam minimilön och enighet kring migrationen är några punkter för våren. Frankrikes president har också kallat Nato för ”hjärndött” och inte att lita på och sätter försvarssamarbetet inom unionen högt på dagordningen. EU ska även förhålla sig till USA, Ryssland och Kina och dessutom Belarus.

Militärt anfall på Taiwan skulle stå Kina dyrt.

Kinas ökade militära tryck mot Taiwan får omvärlden att hålla andan. Pekings krav på återförening krockar med taiwanesisk demokrati och amerikanska säkerhetsgarantier. Men trots Kinas växande styrka är Pekings makt begränsad, De kinesiska ledarna skulle få betala ett mycket högt pris för en militär lösning på Taiwan frågan.

 

Bland Östasiens olösta konflikter är Taiwan den allvarligaste. Det är Taiwan och USA:s enskilt känsligaste fråga, utan lösning bortom status quo. Vid en skärpning av läget skulle relationerna mellan USA och Kina sättas på mycket svåra prov. USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och det amerikanska stödets trovärdighet är och förblir en huvudfråga. 

 

Det amerikanska engagemanget är en hörnsten i landets Östasienpolitik. Då USA 1979 normaliserade relationerna till Peking, förband man sig genom The Taiwan Relations Act att försvara ön, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element. USA har samtidigt vidmakthållit ”strategisk ambivalens”, en oklarhet avsedd att hålla tillbaka såväl Peking som taiwanesiska självständighetambitioner.

 

Efter den senaste händelseutvecklingen deklarerade Xi att “den historiska uppgiften att helt återförena moderlandet definitivt kommer att förverkligas”. På 110-årsdagen av Republiken Kinas grundande, den 10 oktober, deklarerade samtidigt Taiwans president Tsai Ing-wen att varken Taiwan eller Fastlandskina skulle vara underordnat den andre, att Taiwans styrka byggde på det internationella stödet och den vitala demokratin, och att Taiwan var berett att försvara sig.

 

Kinas militära aktiviteter kring Taiwan har tilltagit. I anslutning till nationaldagsfirandet den 1 oktober genomförde kinesiska stridsflygplan och bombplan ett större antal flygningar in i Taiwans luftförsvarszon än någonsin tidigare. På fyra dagar genomfördes 150 inflygningar. I flera fall överskreds också den så kallade medianlinjen i sundet mellan fastlandet och Taiwan.

 

Upptrappningen måste ses i ljuset av att USA manifesterat sin säkerhetspolitiska närvaro i regionen. I mitten av september blev det känt att USA inlett ett försvarssamarbete) med Storbritannien och Australien (Aukus) enligt vilket Australien ska ges tillgång till tekniken för atomdrivna ubåtar, en framflyttning av positionerna med klart fokus på Kinas växande styrka. Vidare genomförde USA och fem allierade (Japan, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Nya Zeeland) alldeles i början av oktober en omfattande flottmanöver i Stilla havet öster om Taiwan. Bidenadministrationen har samtidigt bekräftat ambitionen att fördjupa samarbetet inom alliansen Quad (Quadrilateral Security Dialogue) som omfattar USA, Indien, Japan och Australien.

Taiwans legendariske ledare Chiang Kai-Shek stred mot kommunisterna om makten över fastlandet. Här får han en amerikansk medalj å president Franklin Roosevelts vägnar. 

Biden och Demokraterna ligger illa till!

Joe Biden, ligger illa till i opinionsundersökningarna och har fallit månad för månad ända sedan han tillträdde. Han har naturligtvis stöd av demokrater, men inte av republikanerna eller av den stora grupp som är ”independent”. Han ligger sämre till under sitt första år än nästan alla presidenter under  hela efterkrigstiden.
https://nypost.com/2021/10/22/biden-support-has-dropped-sharply-among-independent-voters-poll-finds/

Till detta kommer att Demokraterna är tämligen splittrade, främst kring den ekonomiska politiken. Åtskilliga demokrater i Senaten och Representanthuset vill inte stödja höjda skatter och ökade statliga lån. I praktiken innebär det mindre reformer inom bl a familjepolitik, gratis sjukvård och klimataktiviteter. I motsats till i Sverige är det en självklarhet för parlamentariker att markera sina egna uppfattningar också när det strider mot partiledningen. Det innebär att Demokraterna uppfattas som splittrade och den som är liberal i Sverige har ju märkt att ett partis splittring starkt drabbar partiet.

Risken är mycket stor att Demokraterna förlorar majoriteten i Representanthuset och Senaten i nästa år mellanval. Trump kommer att ta åt sig äran av det, men om valet uppfattas som ett val kring Trump kommer sannolikt en hel del republikaner att avstå från att rösta, vilket är positivt för Demokraterna. Det mest sannolika verkar just nu vara att det går dåligt för Demokraterna, vilket gör amerikansk politik tämligen förlamad.

“EU-armé”? Vad gör Europa för att stärka sitt försvar?

Även om det inte finns någon EU-armé och försvar fortsätter vara en nationell angelägenhet, har EU nyligen tagit stora steg för att uppmuntra försvarssamarbete.

Evakueringen av Kabuls flygplats visar att EU behöver en ny, stor snabbinsatsstyrka om 5 000 soldater. 

 

”Som européer kunde vi inte skicka 6 000 soldater till Kabuls flygplats för att säkra området. USA gjorde det, men inte vi.”

Idén om att EU ska ha trupper stående, för att snabbt kunna kallas in när europiska länder vill intervenera utan USA:s hjälp, är inte direkt ny. För mer än 20 år sedan beslöt EU-ledarna att en insatsstyrka på 50 000 man skulle utvecklas, för att stå klar att användas år 2003. Det blev ingenting med det.

Under nollnolltalet skapades i stället mindre stridsgrupper om 1 500 man, som två och två skulle stå redo att skickas ut till oroshärdar med tio dagars varsel. Sverige ställde upp som värd för Nordic Battlegroup (NBG) 2008, 2011 och 2015. De användes aldrig.

 

EU har aldrig kunnat enas om att skicka ut sina stridsgrupper på skarpa uppdrag. Försvarssamarbetet har präglats av ett evigt trätande om vem som ska ställa upp med vad och vem som ska betala.

 

Hultqvist säger att den transatlantiska länken till USA är viktigare än att EU utvecklar förmågan att lösa allt självt: ”Den här länken måste hålla för den är väldigt viktig för balansen i vår del av världen, framför allt med tanke på det som sker i Ryssland. ”Amerikansk medverkan är nödvändig för att europeiska styrkor ska nå framgång.

 

Ett exempel är när EU-länder, anförda av Frankrike, ville ha en internationell insats i Libyen 2011 och USA var motvilligt. Men det visade sig att amerikanernas överlägsna militära förmåga var en förutsättning för att en insats skulle lyckas. Även europeiska länder har förmåga att lufttanka plan, men utan de mycket större amerikanska tankplanen hade det inte gått. Detsamma gällde för satelliter och informationsinhämtning – och tillgången till robotar. En rent europeisk insats hade inte kunnat slå till med samma precision. Det hade knappast gynnat de civila som man åkt för att skydda.

 

Det finns redan en organisation vars syfte och expertis är att skydda Europa. Under Natos blå banér har Europas försvarsmakter både övat och stridit sida vid sida. Där finns förmåga att leda, ta beslut och genomföra operationer när och där det krävs. Så varför drar inte försvarsministern den logiska slutsatsen av sitt eget resonemang och driver på för att ansluta Sverige till försvarsalliansen? Den transatlantiska länken är helt central för norra Europas säkerhet. 

 

Svaret du famlar efter för svensk del, Hultqvist, stavas Nato.

Ett starkare Centralasien.

Talibanernas återkomst till makten i Afghanistan har placerat de fem muslimska tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – i det internationella blickfånget. Centralasiens stater, som i år fyller 30, spelar en allt viktigare roll inte bara för händelseutvecklingen i Afghanistan utan även i den regionala stormaktspolitiken.

 

Alldeles oavsett att händelserna i Afghanistan har skakat om regionen är det viktigt att påminna om att dagens centralasiatiska stater är någonting helt annat än på 1990-talet då talibanerna för första gången stod på regionens tröskel. Vid den tiden genomgick de nyligen självständiga staterna sällsynt svåra prövningar, som att skapa egna identiteter, bygga upp självbärande politiska och ekonomiska institutioner samt försöka finna sina platser i världssamfundet.

 

Deras överlevnad var ingalunda självskriven. Tadzjikistan var upptaget med att en gång för alla göra slut på det blodiga inbördeskrig som bröt ut omedelbart efter Sovjetunionens upplösning. Uzbekistan hade sina egna problem med militanta islamister i form av Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) och var i färd med att etablera en brutal diktatur som så småningom lyckades driva islamisterna ut ur landet. De flesta militanta uzbekerna kunde med talibanernas välsignelse fortsätta den väpnade kampen mot det uzbekiska styret från baser i Afghanistan.

”Tadzjikistan kommer inte att erkänna en talibanledd regering som bildas genom förtryck och inte tar hänsyn till hela det afghanska folket, särskilt alla dess minoriteter.” Med dessa ord bröt Tadzjikistans president Emomalii Rahmon sin inledande tystnad kring talibanernas maktövertagande. Uttalandet pekar på att de centralasiatiska länderna inte kommer att förhålla sig passiva till den pågående händelseutvecklingen i Afghanistan. Sammantaget uppskattas omkring 40 procent av Afghanistans befolkning bestå av etniska tadzjiker, uzbeker och turkmener.  

 

Centralasien befinner sig vanligtvis i medieskugga. Om regionens länder någon gång nämns klumpas de i regel ihop som ”stan-länderna” och framställs som fattiga, korrupta diktaturer: en grogrund för islamistisk extremism. Ibland noteras ländernas läge längs den norra smuggelrutten för afghanska opiater, men annars betraktas regionen som en rysk bakgård eller som en byggarbetsplats för Kinas nya sidenvägar.

 

Statskollaps i Afghanistan och medföljande regionalpolitisk instabilitet, flyktingströmmar och spridning av islamistisk extremism har länge varit mardrömsscenariot för Centralasiens stater. Liksom övriga världen överrumplades de av den afghanska regeringens snabba kapitulation och den panik som utbröt efter det att talibanerna intagit huvudstaden Kabul. Inget av de tre länder som delar landgräns med Afghanistan – Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – är intresserat av att bli tillflyktsort för afghanska flyktingar. De har fullt upp med att hantera en redan ansträngd socioekonomisk situation förvärrad av covid-19-pandemin. Dessutom fruktar regeringarna att flyktingströmmarna skulle föra med sig medlemmar av militanta islamistgrupper.

USA:s Afghanistan-agerande drabbar Joe Biden

Taliban fighters display their flag on patrol in Kabul, Afghanistan, on Aug. 19.

Joe Bidens beslut att USA militärt lämnar Afghanistan har ju lett till en allvarlig förändring i Afghanistan. I och för sig var det Donald Trump som beslöt detta. Han stod för att USA inte skulle ställa upp för frihet och demokrati internationellt. Han antydde bl a att USA skulle lämna NATO. Och när det gäller Afghanistan hävdade han att USA fått garanti för att al-Qaida - som låg bakom terrorattacken den 11 september för 20 år sedan – skulle vara utestängt.

Joe Biden har blivit mycket hårt kritiserad – av såväl demokrater, republikaner som de flesta medier för reträtten från Afghanistan. 

 

Att Joe Biden blev president innebar en ny utrikespolitik för USA. Ingen nyvald president har haft större utrikespolitisk erfarenhet än Joe Biden. Han började redan 1973 med utrikespolitik i Senaten och blev ordförande i utrikesutskottet. Det är därför märkligt att han fullföljde Trumps avtal om att lämna Afghanistan.

Det har också bidragit till att hans förtroendesiffror sjunkit ytterligare. Nästan alla presidenter får mindre förtroende efter en tid. Också den ökade inflationen och den ökade illegala invandringen har spelat en roll för att förtroendet för Biden sjunkit. 

ÄNTLIGEN BEGRIPER MAN. Så klarnade allt till slut. Eller vad man nu ska säga!

Centern tänker rösta för Stefan Löfven, men sluta samarbeta med Stefan Löfven. För att göra det har de fått löfte av regeringen att de ska få som de vill vad gäller arbetsrätt, strandskydd och skogspolitik, fast Miljöpartiet, som är ett av regeringspartierna, lovar att det inte blir så. Men hur som helst: i fortsättningen ska Centern vara ”konstruktiv opposition”, förutsatt att deras hjärtefrågor också är regeringspolitik.

CENTERN KAN också tänka sig samarbeta med alla partier, utom de två som är nödvändiga för att samla en majoritet till vänster eller till höger och på så sätt skapa ett regeringsalternativ. 

Centern representerar istället ”den breda mitten”, som består av sex av riksdagens partier inklusive Centern, men eftersom två av de andra fem partierna är beredda att tala med Vänsterpartiet och de kvarvarande tre är beredda att tala med Sverigedemokraterna kan Centerpartiet just nu inte samarbeta med något parti, utom sitt eget. Förutom regeringen, förstås, som Centern nu slutar stödja, utom i själva valet av statsminister, förutsatt att regeringen fortsätter driva centerpolitik enligt januariavtalet, som Annie Lööf konstaterar har fallit.

NU SKA STEFAN Löfven bilda regering, som lovar att avgå om den inte får igenom sin budget, som den ska se till att Centern, Vänsterpartiet och Amineh Kakabaveh alla accepterar, fast utan att förhandla med Vänsterpartiet, för det har Stefan Löfven lovat Centerpartiet som regeringen nu slutar samarbeta med.

Så nu är allt glasklart. Skönt!

Sommarspelen i Tokyo 2021 sker i skuggan av pandemin.

Den 23 juli är det tänkt att de olympiska sommarspelen ska inledas i Tokyo i Japan. De skulle egentligen ha hållits förra året men sköts upp på grund av Corona pandemin.

 

Det blir andra gången som Japan anordnar sommarspelen. Första gången var 1964 i samma stad. Spelen sågs då som en symbol för Japans ekonomiska och politiska återhämtning efter andra världskriget. Ett nytt Japan visades upp, demokratiskt och ekonomiskt starkt.

 

När det beslutades att Tokyo skulle få arrangera sommar-OS 2020 var det många som hoppades på en liknande effekt. Efter flera decennier av ekonomisk stagnation har Japan under 2010-talet präglats av en försiktigt gryende optimism. Ekonomin har börjat återhämta sig och allt fler människor ser positivt på framtiden. OS skulle bli en del i Japans återkomst på världsarenan. Men förhoppningarna grusades när Corona pandemin fick fäste i landet i början av 2020.

 

Trots att smittspridningen har ökat under våren 2021 tyder det mesta på att OS kommer att gå av stapeln som planerat. Tokyos konservativa guvernör Yuriko Koike har stöd i sitt beslut både från Japans olympiska kommitté och från regeringen. Det folkliga stödet för spelen minskar dock stadigt.

 

I skuggan av Corona pandemin ska Japan också hålla val till parlamentets underhus. Senast i oktober måste premiärminister Yoshihide Suga upplösa kammaren och därigenom utlysa val. 

 

Hanteringen av pandemin får stort utrymme i valrörelsen. Missnöjet med regeringens agerande är utbrett. Andra viktiga valfrågor är bekymren med Japans åldrande befolkning och sjunkande invånarantal samt utrikespolitiken, i synnerhet relationerna till grannländerna. Som så ofta ses dock den ekonomiska politiken av många väljare som allra viktigast.

 

Ekonomisk återhämtning är en nyckelfråga för det statsbärande Liberaldemokratiska partiet liksom frågan om att skriva om konstitutionen.

 

Det är också tio år sedan Fukushima katastrofen, den värsta kärnkraftsolyckan i världen sedan Tjernobyl 1986. Ännu idag hålls de flesta japanska kärnkraftverk stängda och frågan om när och hur de ska startas på nytt är en politisk vattendelare.

 

Omständigheterna kring årets val är ovanliga, men ändå är utgången förhållandevis förutsägbar. Trots att premiärminister Sugas regering har lågt stöd i opinionen tyder det mesta på att hans parti LDP kommer att behålla regeringsmakten.

Kapning och gisslan – tålamodet tryter med Belarus och Iran.

Hur tar man politiska ledare i örat när de beter sig illa i utbytet mellan stater? Två självsvåldiga statsmakter får nu världen att lägga pannan i djupa veck:

Belarus, som tvingat ned ett flygplan för att fånga en regimkritiker.

Iran, som använder fångar med dubbla medborgarskap som politiska förhandlingsbrickor.

 

Belarus agerande mot Ryanairplanet mellan Grekland och Litauen, som tvingades ned den 23 maj så att den regimkritiske journalisten Roman Protasevitj kunde gripas, fick den polske EU-parlamentarikern Radek Sikorski att twittra mot presidenten Aleksandr Lukasjenko:

“Lukasjenko kapade ett EU-ägt, EU-registrerat plan fullt med EU-medborgare på resa mellan EU-huvudstäder för att gripa en person som erkänts som politisk flykting av EU. Om vi inte lyckas få den här stöddiga diktatorn att ångra sig, vad har vi då för hopp om att lägga band på större skurkar?”

Det finns gott om kända tillfällen då statsmakter tagit sig friheter. I jakten på enskilda personer har åtskilliga också satt sig över andra staters suveränitet.

 

Inga jämförelser med Belarus, men indignationen var måttlig över att Israel efter andra världskriget utomlands spårade upp grövsta tänkbara brottslingar, nazister med ansvar för Förintelsen, och förde dem till rättegång. Adolf Eichmann dömdes på det sättet till döden och avrättades 1962. Men Israel har fortsatt använda sig av metoden, och den har blivit mer ifrågasatt. På senare tid skriver medier och historiker, även i Israel, att landet för att stoppa utveckling av kärnvapen i Iran ligger bakom en serie mord på kärnfysiker där.

 

Israel är inte ensamt: Storbritannien håller den ryska statsmakten ansvarig för mord och mordförsök på ryska ex agenter på brittisk mark (fallet Litvinenko i London 2006 och Skripalfallet i Salisbury 2018). Regimen i Tjetjenien har också pekats ut för attentat i Europa mot dissidenter, såsom mordförsöket på videobloggaren Tumsu Abdurrachmanov i Gävle 2020.

 

Den svenskkinesiske förläggaren Gui Minhai hamnade 2015 på okända vägar i kinesiskt fängelse, från att ha befunnit sig i Thailand. Turkisk säkerhetstjänst kidnappade 1999 kurdledaren Abdullah Öcalan från Kenya.

 

Fängslas och utväxlas.

Fallen där Iran agerat på marken i andra länder är flera. Ett attentat mot exiliranier, som skulle ha ägt rum i Frankrike 2018, utreds av belgisk polis eftersom belgiska medborgare är inblandade och komplotten spräcktes där.

 

I annat ett fall, där Danmark anklagat Irans säkerhetstjänster för att ha planerat att mörda exiliranier på dansk mark, blev också de tänkta mordoffren själva misstänkta för brott.

 

Listan är samtidigt lång på personer med anknytning till andra länder som hållits eller hålls fängslade i Iran på oklara grunder. Det handlar då framför allt om personer med dubbelt medborgarskap som Iran inte accepterar, men på detta sätt kan dra nytta av. En är Ahmadreza Djalali, forskare vid Karolinska institutet. Han dömdes 2017 till döden anklagad för spioneri.

 

Rapporter om hur Iran utväxlat fångar med andra länder kommer varje år: USA, Frankrike och Australien det senaste året.

Iransk-brittiska Nazanin Zaghari-Ratcliffe har flera gånger dömts till fängelsestraff på anklagelser om att ha medverkat till att sprida Iranfientlig propaganda. Under vintern har det rapporterats att förhandlingar pågått. I vågskålen ligger en gammal tvist med Storbritannien: före revolutionen 1979 beställde shahen brittiska pansarfordon, men när shahen tvingats bort och den islamiska republiken inrättats vägrade britterna att leverera fordonen, trots att de var betalda.

 

Långt från ord till handling.

EU:s permanente ordförande Charles Michel skrädde inte orden i ett möte med unionens stats- och regeringschefer när han kommenterade det belarusiska tilltaget. Han kallade det “rysk roulette med oskyldiga civilas liv”.

 

EU, liksom omvärlden i övrigt, kan i sådana här sammanhang framstå som tandlöst, med klent utrustad verktygslåda. Både Belarus och Iran är redan tidigare föremål för sanktioner, också den belarusiske presidenten själv. Vilka fler åtgärder som kan och ska vidtas blir ämne för utredning och diskussioner.

 

EU håller inne stöd som skulle ha gått till Belarus som partnerskapsland, och belarusiskt flyg har stoppats i EU-länder. Andra länders bolag flyger tills vidare runt Belarus istället för genom dess luftrum. Belarus går miste om överflygningsavgifter, men det blir också dyrare för utländska bolag med förlängda flygsträckor.

NATO om framtiden.

Även om välkomnandet av president Biden är varmt i de flesta Natoländerna är alla medvetna om att kritiken mot låga försvarsanslag blir fortsatt hård.

 

Nästa år ska Nato presentera sitt nya strategiska koncept. Behovet av ett militärt starkt Nato är stort, enligt dess ledning. Försvarsalliansen måste idag inte bara hantera ett allt mer aggressivt Ryssland utan även förhålla sig till Kinas växande globala inflytande. Konflikter i Medelhavsområdet och Mellanöstern fortsätter att pocka på uppmärksamhet liksom maktkampen i Arktis.

 

Samtidigt ställer nya hot som klimatförändringar, cyberattacker och pandemier krav på samverkan med andra organisationer. Särskilt viktigt, och omdebatterat, är samspelet med EU på olika områden. En annan utmaning för Nato är de nya och gamla spänningarna mellan medlemsländerna som fortsätter att prägla alliansen.

 

Framtiden och vilka yttre utmaningar ser du?

 

Hasse Zettby

Republikanerna föreslår minskade röstmöjligheter

Bland det mest centrala i den amerikanska politiska debatten just nu är förslag om förändring i rätten att rösta.
Demokraterna har lagt förslag till en federal lag som ska införa en rätt att förhandsrösta och poströsta i alla delstater. Republikaner har lagt totalt 250 propositioner i 43 delstater i syfte att införa restriktioner i röstandet.

En del okontroversiellt i förslagen är att papperslösa invandrare och kriminella medborgare inte ska kunna rösta. Men de flesta av alla förslagen från republikanerna går ut på att hindra förhandsröstning och poströstning. Det speglar Donald Trumps påståenden om valfusk och innebär att republikanerna skulle gynnas. Det är i hög grad demokrater som inte kan ha ledigt från jobbet och gå till vallokalen för att rösta under den tisdag som är valdag. Det var främst Bidens väljare som förhandsröstade eller poströstade och som annars skulle stannat hemma p g a pandemin.

USA har ingen folkbokföring så att väljarna måste själva registrera sig. Det måste enligt republikanerna göras i god tid innan valet, men ska inte få göras på valdagen. Det missgynnar de som har låg utbildning och inte hänger med.

I Georgia, som var den avgörande staten i förra valet, har man beslutat att förbjuda att någon delar ut mat och vatten till väljare som står i kö i flera timmar utanför vallokalen. Där vill republikanerna inte tillåta förhandsröstning på söndagen innan valet, vilket beror på att många afroamerikaner går till kristna kyrkor på söndagen och där blir uppmanade att förhandsrösta direkt.

Hur det här utvecklas kommer att påverka det viktiga mellanvalet nästa år. Det går att hitta en del fakta kring rösträtten här:
https://vote.gov

Riksdagen godkänner EU:s skuldpaket på 750 miljarder euro.

 

Under dagen fattas ett beslut i Sveriges riksdag med historiska proportioner: EU:s kontroversiella återhämtningsfond. Enligt förslaget ska EU låna upp 750 miljarder euro och i praktiken få en statsskuld. Hälften av pengarna delas ut som bidrag till främst länder i Sydeuropa, men alla står gemensamt betalningsansvariga. EU förbehåller sig rätten att kräva mer pengar från medlemsländerna, för att betala av på skulden och räntorna.

 

Riksdagen godkänner nu att Sverige går i borgen för lånet och därmed kan tvingas betala andra länders del av skulden, om dessa länder lämnar EU eller av andra orsaker inte betalar.

 

Detta kommer innebära att kommande generationer i bl.a. Sverige får betala för den här upplåningen som huvudsakligen betalas ut som bidrag till andra medlemsstater.

 

Den offentliga debatten i frågan har lyst med sin frånvaro, trots att EU genom fonden mer än dubblar sin budget och därmed makt. Dessutom kommer för första gången EU att börja ta ut egen skatt. 

 

Det ekonomiska räddningspaket för ”Corona återhämtning” som Stefan Löfven sade ja till i Bryssel innebär att Sverige över en natt tar stora steg mot gemensam finanspolitik och överstatliga skatter. För att inte tala om att svenskar skuldsätts för lång tid framöver för att rädda andra länder. Man kan inte smyga igenom en sådan stor förändring utan att folket får säga sitt i en folkomröstning.

ÖB vinner inga slag!

Micael Bydén deklarerade nyligen i en Tv-intervju att det var viktigt för honom och försvaret att delta i Prideparaden.

 

”Vi är könsneutrala och det är viktigt att ha den rätta värdegrunden här inne”, sade generalen samtidigt som han slog sig för bröstet. Bydén är en typisk byråkrat som använder klichéer om och om igen som är tillåtna av det svenska politiska etablissemanget.

Vid ett annat tillfälle deklarerade han att ”Nu genomför försvaret den största upprustningen sedan 50-talet”.

Bydén påminner mig om gamla kommunistiska propagandister som när man det ena året tillverkade en traktor och nästa år två stycken, kunde man sedan stolt deklarera att produktionen av traktorer hade ökat med 100 %.

 

Bydén gör precis samma sak. Det är inte svårt att skryta när man utgår från nästan noll för att öka till ett. I statistiken är det alltid viktigt från vilken nivå och år man utgår ifrån. 

 

Denne general kommer inte att vinna några slag, och absolut inte krig. Man vinner nämligen varken slag eller krig med käften. Svenska försvaret var sannolikt som störst omkring år 1955. Cirka 800 000 man. Världens tredje största flygvapen (efter USA och Sovjet), femte största flottan (efter USA, Sovjet, Storbritannien och Frankrike). Det fanns 37 armébrigader varav 6 pansarbrigader och en på Gotland. Vad har man idag efter den största upprustningen enligt Bydén.

 

Demokrati på riktigt!

Om man tar sig tid att tänka efter vad för styrelseskick Sverige har, är det lätt att inse att vårt land har en diktatur. Yttrandefriheten beskärs och sanningar som är obekväma för PK-samhället presenteras inte.

 (Politisk korrekthet är globalism, antirasism, feminism, klimatångest och mångkultur. Det är kampen för invandrares, de sexuella minoriteternas och djurens rättigheter. I PK-samhället har jämlikhet, jämställdhet och en gemensam värdegrund högsta prioritet. Muslimer, transpersoner, tiggande romer, så kallade papperslösa och andra minoritetsgrupper anses förtryckta och måste få sina rättigheter tillgodosedda. 

Mera tveksamt är om det gäller för svenskar, i synnerhet om dessa är män, medelålders och vita. I offentligheten är politisk korrekthet den viktigaste status- och identitetsmarkören. De som har invändningar skändas, tystas och motas ner från scenen. PK-isterna klarar inte att diskutera med sina kritiker och väljer därför att döma ut dem som onda och moraliskt defekta.)

 

Flera av våra politiker erkänner detta, men de är omedvetna om erkännandet på grund av att de saknar förmåga att tänka logiskt.

 

Om man frågar många av våra politiker vad som menas med demokrati blir svaret ”folkstyre”. Påpekar man då att i verkligheten är det politikerna och inte folket som styr, blir alltid svaret ”Sverige har en representativ demokrati.” Hur kan man representera något som inte existerar?

 

Det finns bara ett sätt att införa demokrati i Sverige, och det är genom personval och folkomröstningar, där sakfrågorna i sig har större betydelse för folket än i vilka politiska ideologier sakfrågorna hör hemma.

 

Man föreslår där ett valsätt där väljarna inte ska rösta på partier utan i stället personkryssa en kandidat (att det handlar om riksdagsvalen är tydligt, men resonemanget gäller rimligen också lokala och regionala val).

Islamiska staten i Irak och Syrien.

Under åren 2013 till 2018 reste över 40 000 män, kvinnor och barn till Irak och Syrien för att ansluta sig till Islamiska staten. Rörelsen uppstod i Irak åren före millennieskiftet och växte sig stark där bland annat genom att exploatera spänningar mellan sunni-och shiamuslimer och politiskt missnöje. IS lyckades inta stora områden i västra Irak samt även i östra Syrien i samband med det pågående inbördeskriget där. Rörelsen kontrollerade som mest 60 % av Syrien och 40 % av Irak, vilket bidrog till att IS på rekordtid blev en maktfaktor i regionen.

 

Tre fjärdedelar av dem som anslöt sig till IS var män, framför allt från Mellanöstern och Nordafrika. Från Europa kom mellan 5 000 och 6 000 personer, varav cirka 300 från Sverige. IS attraktionskraft bland unga våldsbejakande muslimer var stor och genom global propaganda och effektiva nätverk kunde IS rekrytera och smuggla in anhängare från i stort sett hela världen. Målet var att befästa IS som en egen stat med egna gränser.

 

I januari 2014 erövrade IS al-Raqqa i Syrien och i juni den irakiska miljonstaden Mosul. Ett globalt kalifat utropades: Islamiska staten. Genom kalifatet skulle en muslimsk stat återupprättas i likhet med den som profeten en gång etablerade. Den tolkning av islamisk lag som kalifatets företrädare använde ansågs vara den enda rätta.

 

Irak begärde under 2014 stöd för att bekämpa IS. En bred koalition med fler än 60 länder, däribland Sverige, bildades under ledning av USA. Koalitionen inledde omfattande flygbombningar av IS-fästen samtidigt som IS även bekämpades av den syriska regimen, med stöd från Ryssland och Iran. Medan det militära trycket mot IS ökade i Syrien och Irak utfördes under 2015 en rad terrorattentat i Nordafrika, Europa och Mellanöstern som kopplades till organisationen.

 

2016 förlorade IS viktiga städer som al-Falluja i Irak och Manbij i Syrien. 2017 återtogs Mosul av irakiska styrkor och regeringen i Bagdad meddelade att kalifatet hade fallit. Några månader senare återfick den syriska regimen med hjälp av ryskt stridsflyg kontrollen över floden Eufrat från IS och i oktober intog Syriska demokratiska styrkorna (SDF) al-Raqqa, kalifatets ”huvudstad”. Turkiet hade till en början haft en avvaktande, av vissa bedömare beskriven som positiv, inställning till IS vilket möjliggjorde smuggling av anhängare och förnödenheter till områden som kontrollerades av IS i Syrien. Men efter attetat som IS utförde i Istanbul och Ankara, reagerade Turkiet med kraft och införde hårdare gränsbevakning.

 

IS sista fäste Baghuz föll i mars 2019 efter sex veckors intensiva angrepp från SDF, den USA-ledda koalitionen och den syriska regimen. Under slutstriderna bröt alla parter om än i olika grad mot folkrätten: IS sköt mot dem som försökte fly och minerade vägarna till och från staden, styrkorna som anföll IS besköt staden i tron att civilbefolkningen bar sprängladdningar. Den brittiska människorättsorganisationen Airwars uppskattar att över 400 civila dödades som följd av koalitionens flygattacker mot Baghuz.

 

SDF och dess civila administration var den enda struktur som kunde hantera de tusentals människor, IS-stridande och deras familjer som strömmade ut ur Baghuz. Den syriska regimen hade inte närvaro på marken och den skulle knappast ha accepterats av västerländerna som väktare av deras medborgare. Nästan över en natt fick SDF ansvar för uppemot 14 500 IS-krigare och 72 000 kvinnor och barn. Män skiljdes ut och fördes till fängelser medan kvinnor och barn flyttades till läger. 

 

Sveriges agerande.

De så kallade IS-barnens rättigheter har uppmärksammats av framför allt Rädda Barnen och Repatriate the Children Sverige, en organisation som bildades för att försöka få hem de svenska frihetsberövade barnen i självstyret. Båda organisationerna understryker dock att barn inte kan skiljas från sina vårdnadshavare eftersom det strider mot FN:s barnkonvention. Svenska medier har rapporterat om den svåra humanitära situationen i lägren och fängelserna. Mindre fokus har lagts på de juridiska brister som råder.

 

Den svenska linjen har varit och är att landet inte har några skyldigheter att hjälpa dem som har rest till Syrien och anslutit sig till IS att återvända till Sverige. Däremot säger utrikesdepartementet att man strävar efter att få hem barnen. Sverige repatrierade sju föräldralösa barn i maj 2019. Att Sverige inte tagit hem fler barn beror enligt UD på att självstyret inte vill skilja barn från föräldrar och på att självstyret inte släpper kvinnor, inklusive mammor, då de först ska åtalas. De kurdiska företrädarna säger på direkta frågor att de som är misstänkta för brott helst ska åtalas på plats medan övriga kan släppas. 

 

Dessa kan åka hem så snart deras regeringar ber om dem, säger Nora Abed, ansvarig för Roj. General Maslum, självstyrets överbefälhavare instämmer:

Kvinnor som inte är misstänkta för brott kan släppas. Det som krävs är normalt pappersarbete. Ländernas regeringar behöver dock begära att frihetsberövande medborgare ska släppas, något som Sverige alltså inte gjort.

 

Fredrik Hallström, operativ chef för kontraterrorism, förklarar att Säpo räknar med att de svenska medborgarna kommer hem förr eller senare men understryker att hans myndighet inte har synpunkter på hur eller när de återvänder.

 

Utrikesdepartementet har  hanterat frågan i två spår, ett konsulärt och ett politiskt, som ansvarar för relationer med det kurdiska självstyret och arbetar för lösningar kring rättsprocesser. Företrädare för den konsulära avdelningen gjorde enligt UD sin första resa till området hösten 2020. Enligt de två svenska kvinnor som flyttades från al-Hol till Roj var det mötet första gången som de fick träffa någon från svenska myndigheter. Den ena var minderårig när hon placerades i al-Hol. Det är oklart om UD har träffat alla svenskar som är frihetsberövade i självstyret eller vet var de befinner sig.