Under åren 2013 till 2018 reste över 40 000 män, kvinnor och barn till Irak och Syrien för att ansluta sig till Islamiska staten. Rörelsen uppstod i Irak åren före millennieskiftet och växte sig stark där bland annat genom att exploatera spänningar mellan sunni-och shiamuslimer och politiskt missnöje. IS lyckades inta stora områden i västra Irak samt även i östra Syrien i samband med det pågående inbördeskriget där. Rörelsen kontrollerade som mest 60 % av Syrien och 40 % av Irak, vilket bidrog till att IS på rekordtid blev en maktfaktor i regionen.
Tre fjärdedelar av dem som anslöt sig till IS var män, framför allt från Mellanöstern och Nordafrika. Från Europa kom mellan 5 000 och 6 000 personer, varav cirka 300 från Sverige. IS attraktionskraft bland unga våldsbejakande muslimer var stor och genom global propaganda och effektiva nätverk kunde IS rekrytera och smuggla in anhängare från i stort sett hela världen. Målet var att befästa IS som en egen stat med egna gränser.
I januari 2014 erövrade IS al-Raqqa i Syrien och i juni den irakiska miljonstaden Mosul. Ett globalt kalifat utropades: Islamiska staten. Genom kalifatet skulle en muslimsk stat återupprättas i likhet med den som profeten en gång etablerade. Den tolkning av islamisk lag som kalifatets företrädare använde ansågs vara den enda rätta.
Irak begärde under 2014 stöd för att bekämpa IS. En bred koalition med fler än 60 länder, däribland Sverige, bildades under ledning av USA. Koalitionen inledde omfattande flygbombningar av IS-fästen samtidigt som IS även bekämpades av den syriska regimen, med stöd från Ryssland och Iran. Medan det militära trycket mot IS ökade i Syrien och Irak utfördes under 2015 en rad terrorattentat i Nordafrika, Europa och Mellanöstern som kopplades till organisationen.
2016 förlorade IS viktiga städer som al-Falluja i Irak och Manbij i Syrien. 2017 återtogs Mosul av irakiska styrkor och regeringen i Bagdad meddelade att kalifatet hade fallit. Några månader senare återfick den syriska regimen med hjälp av ryskt stridsflyg kontrollen över floden Eufrat från IS och i oktober intog Syriska demokratiska styrkorna (SDF) al-Raqqa, kalifatets ”huvudstad”. Turkiet hade till en början haft en avvaktande, av vissa bedömare beskriven som positiv, inställning till IS vilket möjliggjorde smuggling av anhängare och förnödenheter till områden som kontrollerades av IS i Syrien. Men efter attetat som IS utförde i Istanbul och Ankara, reagerade Turkiet med kraft och införde hårdare gränsbevakning.
IS sista fäste Baghuz föll i mars 2019 efter sex veckors intensiva angrepp från SDF, den USA-ledda koalitionen och den syriska regimen. Under slutstriderna bröt alla parter om än i olika grad mot folkrätten: IS sköt mot dem som försökte fly och minerade vägarna till och från staden, styrkorna som anföll IS besköt staden i tron att civilbefolkningen bar sprängladdningar. Den brittiska människorättsorganisationen Airwars uppskattar att över 400 civila dödades som följd av koalitionens flygattacker mot Baghuz.
SDF och dess civila administration var den enda struktur som kunde hantera de tusentals människor, IS-stridande och deras familjer som strömmade ut ur Baghuz. Den syriska regimen hade inte närvaro på marken och den skulle knappast ha accepterats av västerländerna som väktare av deras medborgare. Nästan över en natt fick SDF ansvar för uppemot 14 500 IS-krigare och 72 000 kvinnor och barn. Män skiljdes ut och fördes till fängelser medan kvinnor och barn flyttades till läger.
Sveriges agerande.
De så kallade IS-barnens rättigheter har uppmärksammats av framför allt Rädda Barnen och Repatriate the Children Sverige, en organisation som bildades för att försöka få hem de svenska frihetsberövade barnen i självstyret. Båda organisationerna understryker dock att barn inte kan skiljas från sina vårdnadshavare eftersom det strider mot FN:s barnkonvention. Svenska medier har rapporterat om den svåra humanitära situationen i lägren och fängelserna. Mindre fokus har lagts på de juridiska brister som råder.
Den svenska linjen har varit och är att landet inte har några skyldigheter att hjälpa dem som har rest till Syrien och anslutit sig till IS att återvända till Sverige. Däremot säger utrikesdepartementet att man strävar efter att få hem barnen. Sverige repatrierade sju föräldralösa barn i maj 2019. Att Sverige inte tagit hem fler barn beror enligt UD på att självstyret inte vill skilja barn från föräldrar och på att självstyret inte släpper kvinnor, inklusive mammor, då de först ska åtalas. De kurdiska företrädarna säger på direkta frågor att de som är misstänkta för brott helst ska åtalas på plats medan övriga kan släppas.
Dessa kan åka hem så snart deras regeringar ber om dem, säger Nora Abed, ansvarig för Roj. General Maslum, självstyrets överbefälhavare instämmer:
Kvinnor som inte är misstänkta för brott kan släppas. Det som krävs är normalt pappersarbete. Ländernas regeringar behöver dock begära att frihetsberövande medborgare ska släppas, något som Sverige alltså inte gjort.
Fredrik Hallström, operativ chef för kontraterrorism, förklarar att Säpo räknar med att de svenska medborgarna kommer hem förr eller senare men understryker att hans myndighet inte har synpunkter på hur eller när de återvänder.
Utrikesdepartementet har hanterat frågan i två spår, ett konsulärt och ett politiskt, som ansvarar för relationer med det kurdiska självstyret och arbetar för lösningar kring rättsprocesser. Företrädare för den konsulära avdelningen gjorde enligt UD sin första resa till området hösten 2020. Enligt de två svenska kvinnor som flyttades från al-Hol till Roj var det mötet första gången som de fick träffa någon från svenska myndigheter. Den ena var minderårig när hon placerades i al-Hol. Det är oklart om UD har träffat alla svenskar som är frihetsberövade i självstyret eller vet var de befinner sig.
