“EU-armé”? Vad gör Europa för att stärka sitt försvar?

Även om det inte finns någon EU-armé och försvar fortsätter vara en nationell angelägenhet, har EU nyligen tagit stora steg för att uppmuntra försvarssamarbete.

Evakueringen av Kabuls flygplats visar att EU behöver en ny, stor snabbinsatsstyrka om 5 000 soldater. 

 

”Som européer kunde vi inte skicka 6 000 soldater till Kabuls flygplats för att säkra området. USA gjorde det, men inte vi.”

Idén om att EU ska ha trupper stående, för att snabbt kunna kallas in när europiska länder vill intervenera utan USA:s hjälp, är inte direkt ny. För mer än 20 år sedan beslöt EU-ledarna att en insatsstyrka på 50 000 man skulle utvecklas, för att stå klar att användas år 2003. Det blev ingenting med det.

Under nollnolltalet skapades i stället mindre stridsgrupper om 1 500 man, som två och två skulle stå redo att skickas ut till oroshärdar med tio dagars varsel. Sverige ställde upp som värd för Nordic Battlegroup (NBG) 2008, 2011 och 2015. De användes aldrig.

 

EU har aldrig kunnat enas om att skicka ut sina stridsgrupper på skarpa uppdrag. Försvarssamarbetet har präglats av ett evigt trätande om vem som ska ställa upp med vad och vem som ska betala.

 

Hultqvist säger att den transatlantiska länken till USA är viktigare än att EU utvecklar förmågan att lösa allt självt: ”Den här länken måste hålla för den är väldigt viktig för balansen i vår del av världen, framför allt med tanke på det som sker i Ryssland. ”Amerikansk medverkan är nödvändig för att europeiska styrkor ska nå framgång.

 

Ett exempel är när EU-länder, anförda av Frankrike, ville ha en internationell insats i Libyen 2011 och USA var motvilligt. Men det visade sig att amerikanernas överlägsna militära förmåga var en förutsättning för att en insats skulle lyckas. Även europeiska länder har förmåga att lufttanka plan, men utan de mycket större amerikanska tankplanen hade det inte gått. Detsamma gällde för satelliter och informationsinhämtning – och tillgången till robotar. En rent europeisk insats hade inte kunnat slå till med samma precision. Det hade knappast gynnat de civila som man åkt för att skydda.

 

Det finns redan en organisation vars syfte och expertis är att skydda Europa. Under Natos blå banér har Europas försvarsmakter både övat och stridit sida vid sida. Där finns förmåga att leda, ta beslut och genomföra operationer när och där det krävs. Så varför drar inte försvarsministern den logiska slutsatsen av sitt eget resonemang och driver på för att ansluta Sverige till försvarsalliansen? Den transatlantiska länken är helt central för norra Europas säkerhet. 

 

Svaret du famlar efter för svensk del, Hultqvist, stavas Nato.

Ett starkare Centralasien.

Talibanernas återkomst till makten i Afghanistan har placerat de fem muslimska tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – i det internationella blickfånget. Centralasiens stater, som i år fyller 30, spelar en allt viktigare roll inte bara för händelseutvecklingen i Afghanistan utan även i den regionala stormaktspolitiken.

 

Alldeles oavsett att händelserna i Afghanistan har skakat om regionen är det viktigt att påminna om att dagens centralasiatiska stater är någonting helt annat än på 1990-talet då talibanerna för första gången stod på regionens tröskel. Vid den tiden genomgick de nyligen självständiga staterna sällsynt svåra prövningar, som att skapa egna identiteter, bygga upp självbärande politiska och ekonomiska institutioner samt försöka finna sina platser i världssamfundet.

 

Deras överlevnad var ingalunda självskriven. Tadzjikistan var upptaget med att en gång för alla göra slut på det blodiga inbördeskrig som bröt ut omedelbart efter Sovjetunionens upplösning. Uzbekistan hade sina egna problem med militanta islamister i form av Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) och var i färd med att etablera en brutal diktatur som så småningom lyckades driva islamisterna ut ur landet. De flesta militanta uzbekerna kunde med talibanernas välsignelse fortsätta den väpnade kampen mot det uzbekiska styret från baser i Afghanistan.

”Tadzjikistan kommer inte att erkänna en talibanledd regering som bildas genom förtryck och inte tar hänsyn till hela det afghanska folket, särskilt alla dess minoriteter.” Med dessa ord bröt Tadzjikistans president Emomalii Rahmon sin inledande tystnad kring talibanernas maktövertagande. Uttalandet pekar på att de centralasiatiska länderna inte kommer att förhålla sig passiva till den pågående händelseutvecklingen i Afghanistan. Sammantaget uppskattas omkring 40 procent av Afghanistans befolkning bestå av etniska tadzjiker, uzbeker och turkmener.  

 

Centralasien befinner sig vanligtvis i medieskugga. Om regionens länder någon gång nämns klumpas de i regel ihop som ”stan-länderna” och framställs som fattiga, korrupta diktaturer: en grogrund för islamistisk extremism. Ibland noteras ländernas läge längs den norra smuggelrutten för afghanska opiater, men annars betraktas regionen som en rysk bakgård eller som en byggarbetsplats för Kinas nya sidenvägar.

 

Statskollaps i Afghanistan och medföljande regionalpolitisk instabilitet, flyktingströmmar och spridning av islamistisk extremism har länge varit mardrömsscenariot för Centralasiens stater. Liksom övriga världen överrumplades de av den afghanska regeringens snabba kapitulation och den panik som utbröt efter det att talibanerna intagit huvudstaden Kabul. Inget av de tre länder som delar landgräns med Afghanistan – Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – är intresserat av att bli tillflyktsort för afghanska flyktingar. De har fullt upp med att hantera en redan ansträngd socioekonomisk situation förvärrad av covid-19-pandemin. Dessutom fruktar regeringarna att flyktingströmmarna skulle föra med sig medlemmar av militanta islamistgrupper.