Även om det inte finns någon EU-armé och försvar fortsätter vara en nationell angelägenhet, har EU nyligen tagit stora steg för att uppmuntra försvarssamarbete.
Evakueringen av Kabuls flygplats visar att EU behöver en ny, stor snabbinsatsstyrka om 5 000 soldater.
”Som européer kunde vi inte skicka 6 000 soldater till Kabuls flygplats för att säkra området. USA gjorde det, men inte vi.”
Idén om att EU ska ha trupper stående, för att snabbt kunna kallas in när europiska länder vill intervenera utan USA:s hjälp, är inte direkt ny. För mer än 20 år sedan beslöt EU-ledarna att en insatsstyrka på 50 000 man skulle utvecklas, för att stå klar att användas år 2003. Det blev ingenting med det.
Under nollnolltalet skapades i stället mindre stridsgrupper om 1 500 man, som två och två skulle stå redo att skickas ut till oroshärdar med tio dagars varsel. Sverige ställde upp som värd för Nordic Battlegroup (NBG) 2008, 2011 och 2015. De användes aldrig.
EU har aldrig kunnat enas om att skicka ut sina stridsgrupper på skarpa uppdrag. Försvarssamarbetet har präglats av ett evigt trätande om vem som ska ställa upp med vad och vem som ska betala.
Hultqvist säger att den transatlantiska länken till USA är viktigare än att EU utvecklar förmågan att lösa allt självt: ”Den här länken måste hålla för den är väldigt viktig för balansen i vår del av världen, framför allt med tanke på det som sker i Ryssland. ”Amerikansk medverkan är nödvändig för att europeiska styrkor ska nå framgång.
Ett exempel är när EU-länder, anförda av Frankrike, ville ha en internationell insats i Libyen 2011 och USA var motvilligt. Men det visade sig att amerikanernas överlägsna militära förmåga var en förutsättning för att en insats skulle lyckas. Även europeiska länder har förmåga att lufttanka plan, men utan de mycket större amerikanska tankplanen hade det inte gått. Detsamma gällde för satelliter och informationsinhämtning – och tillgången till robotar. En rent europeisk insats hade inte kunnat slå till med samma precision. Det hade knappast gynnat de civila som man åkt för att skydda.
Det finns redan en organisation vars syfte och expertis är att skydda Europa. Under Natos blå banér har Europas försvarsmakter både övat och stridit sida vid sida. Där finns förmåga att leda, ta beslut och genomföra operationer när och där det krävs. Så varför drar inte försvarsministern den logiska slutsatsen av sitt eget resonemang och driver på för att ansluta Sverige till försvarsalliansen? Den transatlantiska länken är helt central för norra Europas säkerhet.
Svaret du famlar efter för svensk del, Hultqvist, stavas Nato.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar