2022/01/26

Vackra ord räddar inte europeisk säkerhetsordning















Rysslands militära och diplomatiska upptrappning har blottlagt en besvärande oordning inom den europeiska säkerhetsordningen. Att Moskvas agerande underminerar denna är uppenbart. Vem som bör göra vad för att upprätthålla ordningen och vad det får kosta är mindre klart. Ryssland kommer inte att avskräckas av att Europas länder retoriskt står upp för vackra principer, utan av att de är beredda att bekosta och använda den makt som kan upprätthålla principerna.

 

En ordning är en samling normer, regler och institutioner som formar beteenden och relationerna mellan stater. Inom europeisk säkerhet har en ordning etablerats sedan det kalla krigets slutskede som till exempel innebär varje stats rätt att självständigt göra egna säkerhetspolitiska vägval.

 

Rysslands militära och diplomatiska hot riktar sig mot Ukraina som stat, mot Nato som allians men kanske främst mot idén om staters frihet och självständighet, det vill säga mot den europeiska säkerhetsordningen. Ryssland erbjuder inte en alternativ ordning i betydelsen gemensamma regler och normer. Snarare föreskriver de ryska förslagen en brist på ordning där en sorts balans i stället upprätthålls mellan militärt dominerande stormakter medan andra vackert får anpassa sig och sin utrikespolitik. En sådan realpolitisk oordning skulle inte bara påverka små stater i Rysslands närområde utan hela det europeiska samarbetsprojektet som i grunden bygger på principer om rättstatlighet, öppenhet och självständighet.

 

Det finns med andra ord all anledning att försvara den nuvarande ordningen, inte bara i retoriken utan även i praktiken. Men vad skulle stabilisera en ordning som för tillfället verkar vara i gungning?

 

Tre faktorer som upprätthåller en ordning. 
För det första behövs en maktbas, det vill säga tillräckligt starka stater måste backa upp en ordning. För det andra måste ordningens regler och institutioner åtnjuta legitimitet. För det tredje måste ordningen skapa nytta, det vill säga kunna hantera de kollektiva problem som skapar behovet av en öppen, samarbetsinriktad och regelbaserad ordning.

Maktaspekten är här central, även alltså från ett liberalt perspektiv på internationell politik: en ordning återspeglar i grunden de intressen, normer och principer som omhuldas av de aktörer som har makt att etablera och upprätthålla ordningen. Om ordningens maktbas förändras kommer den på sikt att revideras eller misslyckas i att forma staters relationer.

Denna maktdimension förbigås gärna i politikers och diplomaters tal som hellre betonar ordningens legitimitet, nytta eller själva innehåll, det vill säga de principer som ordningen ska främja.

Europa måste investera.

I dag befinner vi oss i en situation där Vladimir Putin anser att den nuvarande ordningen saknar såväl nytta som legitimitet. Som Rysslandsforskaren Michael Kofman uttrycker det ser Moskva ordningen som exkluderande, skapad och utökad under en tid av rysk svaghet. Dessutom ifrågasätts själva maktbasen: Är andra länder beredda att backa upp ordningen, särskilt då reaktionerna på tidigare ryska brott mot ordningen på vissa håll varit milda och övergående?

 

Nu har Ryssland rustat upp, sparat ihop till en ansenlig valutareserv och med tiden gjort sig mindre sårbart för ekonomiska tvångsmedel. Samtidigt har USA, som står för grundbulten i den maktbas som garanterar ordningen, uppenbara behov av att fokusera resurser på kraftmätningen med Kina. Från rysk sida är tiden med andra ord mogen för att revidera eller kullkasta den europeiska ordningen.

 

 












Säkerhet inte gratis.

Legitimiteten för ordningen måste stärkas. Den europeiska säkerhetsordningen har som en bärande idé att rättigheter och rättsstatlighet inom länder är kopplade till säkerhet mellan stater. När politiska ledare i Europa flirtar med auktoritära idéer på hemmaplan eller torgför idéer om legitima intressesfärer undergrävs legitimiteten för den gemensamma ordningen. 

 

Men till sist måste även maktbasen för den rådande ordningen säkras. Såväl EU som Nato befinner sig i processen av att formulera nya säkerhetspolitiska doktriner – en strategisk kompass för EU och ett strategiskt koncept för Nato. Kanske är det lika bra att verkligheten knackade på mitt under denna seminarieövning. Utfallen för båda organisationerna måste med tydlighet hantera det faktum att den europeiska säkerhetsordningen kräver uppbackning för att bestå. Även enskilda länder måste vara beredda att betala för den maktbas som krävs för ordningens fortlevnad. Oavsett om det handlar om militärt stöd till Ukraina, egna försvarsutgifter, nationella industriella särintressen som får ge vika för kollektiv tyngd, eller strategier för att göra sig mindre beroende av till exempel rysk energi, kommer alla att behöva ta en kostnad.     

 

Europa har mest att vinna på att dagens ordning består. Man måste därmed vara beredd att investera i det som underbygger den. Vladimir Putin gör kalkylen att väst varken är enat, kapabelt eller villigt att backa upp den europeiska säkerhetsordningen. Det långsiktiga sättet att återställa ordningen är för Europa att öppna plånboken samt nyttja de verktyg som finns för att visa att denna kalkyl är felaktig. Principer är gratis, makten att se till att de efterlevs är det inte.

Inga kommentarer: