2018/09/26

USA ser en långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland.

USA har i sin försvarspolitik återgått från den inriktning på att kunna föra lågintensiva krig på marken som rådde under Barack Obama till att delta i en offentligen deklarerad militär konkurrens mellan stormakter.

Utan att det sägs uttryckligen i strategin ”National Defense Strategy” finns det fog för misstanken att Rysslands svaga ekonomiska utveckling och Kinas fortsatt snabba tillväxt gör att Kina på sikt kommer att bli den viktigaste medtävlaren ifråga om militär styrka, i synnerhet som det är med Kina som USA har mest akuta militära motsättningar. Donald Trump´s regering har begärt successiva ökningar av försvarsanslagen – från 767 miljarder dollar år 2016 till 886 miljarder dollar år 2019 – trots en ofta uttalad strävan att skära ned de övriga federala utgifterna.

I Kina talar man om ett nytt kallt krig.
I Kina har man också på sin sida dragit slutsatsen att det råder början till ett nytt kallt krig, man har dragit slutsatsen att USA under Donald Trump har som målsättning att hålla tillbaka Kina och att det nyligen inledda handelskriget är ett försök av USA att stoppa Kinas tillväxt och framför allt dess ansträngningar att bli en ledande nation ifråga om teknisk utveckling.

Det skall i sin tur ses mot bakgrund av Kinas syn på förhållandet mellan USA och Kina. Det beskrivs i Kina ofta som en ”hundraårskapplöpning”. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare. 

Sedan Donald Trump kom till makten har utvecklingen tyvärr gått i fel riktning, och kineserna intar nu en kompromisslös attityd i handelsfrågorna. Det tyder i sin tur på att de militära frågorna kan bli svårare att hantera och att det lättare kan uppstå en tändande gnista, som kan resultera i väpnade konflikter.

Möjliga tändande gnistor.
Mellan USA och Kina finns framför allt tre risker för att en tändande gnista kan utlösa vapenhandlingar. De ligger i det Sydkinesiska havet, Nordkorea och Taiwan. Allvarligast är förmodligen Taiwan, därför att den frågan representerar den sista av de föresatser som Trump förkunnade före valet och som han ännu inte har försökt att förverkliga. 

I Europa är de flesta länderna sammanbundna med USA i någon form av försvarssamarbete, de flesta i NATO. Ett angrepp på ett av medlemsländerna i NATO skall enligt traktatens artikel 5 betraktas som ett angrepp på samtliga övriga medlemsstater. USA har rätt enligt stadgan att kräva stöd från övriga medlemmar i händelse av en väpnad konflikt med Kina om konflikten berör Europa eller Nordamerika.

Perspektivet bör vidgas.
En konflikt i Asien lämnar större utrymme för Ryssland att flytta fram sina positioner i Europa, när USA är engagerat på den andra sidan av den eurasiska kontinenten. Hur kommer då USA under Trump att agera i Europa?  Risk för hot mot Sverige kan uppstå i en sådan situation. Sammanhållningen mellan NATO-länderna blir allt lösligare under Trump och den ömsesidiga tilliten minskar. Tanken på försvarspolitiskt samarbete inom EU fortsätter att vara mera dröm än verklighet. Kina och Ryssland går däremot samman i ett allt närmare strategiskt samarbete. 

Hans Zettby

2018/08/31

EU, Trump och Europas säkerhet.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. 

Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitiska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. 

Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.
Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. 

”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med. Men få förbiser man de allvarliga politiska effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal. 

Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexit-processen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Hans Zettby

2018/08/29

Hur ska vi skapa och behålla de officerare vi behöver för vårt försvar?

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än vad den var med tidigare officersutbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officersrekrytering, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket. Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna på officersutbildningen? 

Hur kan officersutbildningen bättre förbereda för yrkesutövningen som officer och chef vid våra förband? En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigsbefattningar och ”leverera” i sina förband. 

Innan åter en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. 
Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt. Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar?

Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning. Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket i olika officersbefattningar kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna 
leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. 

Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa fler officerare än vad som nyutbildas. Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige. Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. 

Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvarsmakten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete.

Hans Zettby 

2018/07/23

”Medan gräset växer dör kon”

Vi lär få leva med den varma klimattyp som utvecklats under de senaste åren. Långvarig hetta gör att grundvattnet sinar och marken torkar ut. Riskerna för bränder i skog och mark gör oss sårbarare än någonsin. Vad vi lärde oss av bränderna i Västmanland 2014 är att vi lärde oss ingenting av dessa. Vi har haft fyra år på oss att planera och stärka vår framtida beredskap. Resultat = noll.

I annat fall hade vi haft egna brandbekämpningsflygplan i stället för att behöva beställa sådan hjälp från Frankrike och Italien, där man varit mer förutseende och haft handlingskraft hos sina beslutsfattare. Helikoptrar i all ära, men en helikopter kan ta 1 kubikmeter vatten, medan ett amfibieflygplan tar sex kubikmeter per last. Lastingen av dessa tar mindre än 12 sekunder i anspråk. Dessutom är helikoptrarna anskaffade och utrustade för att förstärka vårt närmast obefintliga försvar och inget annat.

Till och med en dagisklass kan räkna ut vilka hjälpmedel som är effektivast. Politikerna har valt den svenska modellen: ”Vad ska jag med brandsläckare och brandförsäkring till? Det brukar ju aldrig brinna”. Skulle till äventyrs politikerna råka komma på att 52 % av Sveriges yta består av skog och att skogsprodukter inte bara behövs i Sverige utan även är en viktig exportvara så tror jag att politikernas handlingsförmåga sinar ut i och med att man tillsätter en utredning och låter sedan frågan falla i glömska. Skulle en ny brandkatastrof uppstå blir väl reaktionen ett knappt hörbart: ”Oj då…”

Jag ställer frågan till politikerna: ska halva Sverige tillåtas brinna upp för att ni inte skaffar landet de bästa tillgängliga resurserna för att bevara skogarna, vår finaste nationella tillgång?


Jag är inte bekant med anskaffningskostnaderna, men att anskaffa ett vattenbombplan i stället för en ny JAS 39 Gripen E går nog med plus, till brandflygets fördel. Vårt lilla flygvapen blir ändå bortsopat av robotsystemet Iskander inom en halvtimme efter dess uppskjutning från Kaliningrad.

2018/07/19

Värre och värre!!!

Efter att ha hört herr Eliasson, chef för MSB, i Aktuellt uttala sig om alla skogsbränder, är det väl fullständigt klart att vi medborgare är i händerna på ett antal personer som fullständigt verkar sakna insikt om vad som pågår. 

Man vet inte vilka regler som gäller! Man vet inte hur man skall samordna mellan myndigheter! Helikoptrar som tillhör Kustbevakningen saknar lastkrok, dvs de kan inte vinscha upp nödställda ur vattnet eller ta med vattenbehållare för att hjälpa till vid skogsbränder! Försvarsmaktens helikopterpersonal kan inte användas för det igår inte i deras KRIGSUPPGIFT.! 


Det börjar bli dags att vi får fram någon vettig person, politiker eller annan som tar grepp på situationen. Sverige är inte fantastiskt, Sverige är utopisk och sjunker allt djupare ner i träsket. Inför personval i höst så vi får möjlighet att rädda landet!

2018/06/01

Är det försent för två stater?

Drygt 130 länder har erkänt staten Palestina, bland dem Sverige 2014. De flesta EU-länder vill se ett slutgiltigt fredsavtal först. Erkännandena utgår från kartan innan Israel intog Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza 1967. ”Gröna linjen”, en gammal stilleståndslinje mellan Israel och Jordanien, har internationellt kommit att betraktas som gräns.

I alla sammanhang upprepas att Sveriges officiella ståndpunkt bygger på folkrätten. På samma sätt som delningsbeslutet 1947 gav den judiska delen av Palestinas befolkning den folkrättsliga kraften att 1948 utropa den självständiga staten Israel, finner den palestinska staten sin folkrättsliga grund i samma delningsbeslut 1947.

Man kan invända att arabstaterna inte godtog delningsbeslutet, resolution 181 i FN:s generalförsamling, och att det rycker undan grunden för en palestinsk stat. Men den delningen FN:s medlemsstater stödde 1947 gav hur som helst inte Israel hela det territorium som staten kontrollerar idag.

En stat bör ha säkra och erkända gränser, och Palestina har allt annat än klara gränser. Men internationellt erkända gränser har inte heller Israel. Genom bosättningarna och den barriär som på 2000-talet byggts runt Västbanken, till stor del på arabisk mark, har Israel dessutom utvidgat sina anspråk utanför ”gröna linjen”.

I brist på alternativ vill omvärlden likafullt inte dödförklara tvåstatslösningen. Storbritannien gör en markering i år då prins William besöker president Mahmud Abbas. Det är första gången en medlem av brittiska kungahuset gör ett officiellt besök hos palestinierna. Prinsens turné går också till Israel och Jordanien. Jordanien, som styrde palestinska områden före 1967, har gett upp sina egna territoriella anspråk och stöder palestiniernas statsträvanden. Kung Abdullah har dessutom kvar en officiell roll som högste beskyddare av de heliga platserna i Jerusalem.

Trumps Jerusalembeslut, som stärker Israels makt över islams tredje heligaste plats, försvårar knappast rekryteringen för jihadiströrelser som spelar på stadens symbolvärde för muslimer. Den amerikanske presidenten Donald Trumps Israelvänliga politik, med flytten av ambassaden till Jerusalem, har fått redan uppgivna palestinierna att tappa förtroendet för USA som medlare i konflikten med israelerna. Situationen underlättas inte av att Israel fortsätter att låta judar bosätta sig på det ockuperade Västbanken.


Hans Zettby

2018/05/24

MSB och krisberedskapen.

När vi betraktar dagens struktur som skall genomföra en återuppbyggnad av totalförsvaret kan vi konstatera att den statliga 
organisationen på den högsta nivån knappast utmärker sig för klarhet vad avser rollfördelning och uppgifter. Vi har en ordning 
i Regeringskansliet som innebär att uppgifter som rör den militära delen har lagts på Försvarsdepartementet och den civila delen 
på Justitiedepartementet, ett departement som inte har vana eller tillräckliga resurser att hantera totalförsvarsfrågor. 
I ett totalförsvarsperspektiv är det dessutom inte alltid lätt att skilja på militära och civila frågor. Denna rollfördelning har gjorts trots 
att regeringen i olika sammanhang betonat vikten av en sammanhållen planering. På regeringsnivån är alltså rollfördelningen högst 
bekymmersam.

Man kan också hysa farhågor om hur frågorna kommer att hanteras på central myndighetsnivå. Myndigheten för samhällsskydd 
och beredskap, MSB, sorterar under Justitiedepartementet. MSB skall, enligt sin instruktion, ansvara för frågor om civilt försvar. 
MSB har dock under många år underlåtit att genomföra en planering för civilt försvar bla med hänvisning till att uppdraget inte varit 
tillräckligt tydligt och att krisberedskapen bedömts utgöra en tillräcklig grund.

Nu har Försvarsberedningen föreslagit att MSB ska leda arbetet på central nivå med att bygga upp ett nytt totalförsvar på civil sida. 
Beredningen har också pekat ut MSB att vara ”en myndighet för civil ledning och samordning”. Vi får hoppas att myndigheten nu tar 
denna roll på stort allvar. Om så inte sker kommer den politiska ambitionen om ett nytt totalförsvar inte att kunna förverkligas.

Mot denna bakgrund vore det välgörande om den politiska nivån idag – i likhet med Oxenstierna – funderade extra noga över 
problematiken kring strukturer och ansvarsfördelning.  Även mycket goda politiska ambitioner riskerar att haverera i byråkratier 
som präglas av otydlighet, revirstrider eller bråk om uppgifter och mandat.

Försvarsberedningen, som är ett rådgivande parlamentariskt tillsatt organ, 
lämnar förslag. Dessa förslag omsätts i regeringspropositioner och riksdagsbeslut. Regeringen kan dock dra benen efter sig om det 
är förslag som inte faller regeringen på läppen trots parlamentarisk enighet. En vanlig metod är att begrava förslag i utredningar eller 
långa beredningstider. Statsmakternas beslut skall sedan omsättas i regleringsbrev till myndigheterna, helst med åtföljande penningpåse 
efter det att myndigheterna äskat medel. I den svenska förvaltningskulturen tar det alltså mycket lång tid att omsätta politisk vilja till 
konkreta åtgärder.


När beslutade den politiska nivån att totalförsvaret skulle återuppbyggas? 

Jo, tydliga signaler kunde avläsas redan år 2013 i direktiven till den förra försvarsberedningen. Och de förslag som den nuvarande 
försvarsberedningen lämnar syftar på åtgärder som skall genomföras under perioden 2021-2025. 
Det innebär att när de viktigaste åtgärderna är vidtagna har det gått tolv år!

Hans Zettby