2017/10/13

Från skymning till natt.

Om nuvarande globala trender fortsätter går världshistoriens tre säkerhetspolitiska dimensioner emot en allt mörkare framtid. I den sociala dimensionen präglas stormaktspolitiken av en allt hotfullare maktpolitik. Auktoritära regimer växer i styrka och antal och de liberala samhällena försvagas. Socialt genomlever alla samhällen, från de fattigaste till de rikaste, omvälvande förändringar, som föder allt starkare sociala spänningar och icke- statliga revolutionära rörelser.

Samtidigt sjunker vår ekologiska dimension mot en allt djupare kris. Extremare väderfenomen samt växande brist på råvaror leder till allt större problem för våra ekonomiska och tekniska fundament. Kopplat till en växande global befolkning och urbanisering utsätter detta världen för våldsam stress.

En ljusglimt är vår funktionella dimension, där mänsklighetens vetenskapliga och teknologiska kraft tilltar. Det innebär en större förståelse för våra problem, samt resurser att tackla dem. Samtidigt är det farligt. För det första därför att våra hypereffektiva ekonomiska och teknologiska system är extremt sårbara. Våra samhällen samt världspolitiken vilar på den globaliserade ekonomin. Om den kollapsar exploderar den mänskliga nöden samt konflikterna. För det andra därför att makt utan visdom är självdestruktivt, och vi saknar visdom att hantera vår vetenskapliga och teknologiska makt.

Närmare Sverige utmanas Europa av fem trender:
  • söder är delar av Nordafrika och Mellanöstern i upplösning, med ett allt större tryck från flyktingströmmar och revolutionära rörelse.
  •  öster återvänder Ryssland som brutal stormakt, med uttalat förakt för våra liberala värden, ett aktivt program för att undergräva våra samhällen och en allt större militär överlägsenhet.
  • norr vaknar Arktis på grund av global uppvärmning och nya teknologier, med ökande ekonomisk och politisk aktivitet. Samtidigt förstärker Ryssland sin militära närvaro i Arktis.
  • väster splittras USA av interna sociala och politiska motsättningar som ifrågasätter USA:s globala engagemang och kan leda till isolationism. Därmed försvagas Europas skyddsmakt och dess stabiliserande engagemang och lämnar oss alltmer sårbara inför rysk maktpolitik.
  • Sist men inte minst förfaller Europa. Vi upplever en växande socioekonomisk kris med politiska följder. Svagare ekonomier och snävare inkomstfördelning krymper medelklassen och sänker levnadsstandarden. Kombinerat med försämrade offentliga tjänster och delvis misslyckad invandringspolitik växer missnöjet bland befolkningen. När det sociala kontrakts bryts och spänningarna växer radikaliseras politiker och oroande och missnöjda väljare vänder sig alltmer mot extrema politiker som lovar guld och gröna skogar men inte kan leverera. Sverige är inte skonat från dessa trender.
Om detta fortsätter kommer Europa att försvagas och nationaliseras. Samtidigt blir Ryssland allt farligare. Flyktingtrycket från sammanfallande samhällen söder om Medelhavet växer och detta i en värld som går allt djupare i en ekologisk kris.

För det svenska samhället är trenden att vi sakta men säkert går emot en av de djupaste sociala kriserna i vår historia.


Hans Zettby (L)

2017/10/03

Vad händer i Burma!

Burma brukar kallas för ett av världens mest slutna länder. Är Burma på väg att bli Sydostasiens hetaste resmål? Sedan Nobelpristagaren och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi öppnade armarna för besökare så har turismen ökat explosionsartat. Ett land sargat av den styrande militärjuntan, men Burma bjuder också på oförglömliga scenerier och ett folk med stort hjärta.

Jag känner efter att utforskat detta vackra och bedårande land en tillfredsställelse att besökt Burma. I dag blåser förändringarnas vindar och nu när det hemlighetsfulla landet är redo att ta emot gäster finns det möjlighet att se en del av det forna Asien som inte kommer att vara bevarad allt för länge till.

Burma bjuder på en ytterst färgstark och fascinerande gatubild, munkar med rakade hjässor och orange klädsel, beteltuggande män och kvinnor, oxkärror, cykeltaxi och livliga lokala marknader. Buddhism och ålderdomliga traditioner samsas med kolonial arkitektur, tehus och en gryende modernisering i städerna. Trots landets strama politiska styrning kom jag snabbt att upptäcka att det inte finns någon måtta på vänligheten i detta ännu nästan oupptäckta sydostasiatiska land!

Den utbredda fattigdomen och den begränsade tillgången på läkare, medicin, skolor märks överallt på de platser jag besökte. Befolkningen hoppas att demokrati, frihet och yttrandefrihet kommer att återvända. Sedan finns det skönheten i ansiktet på folket, konsten, pagoder och det fantastiska landskapet. Det är fattigdom överallt. Men folk tigger inte pengar. De är snälla. De ler. De poserar gärna för ett foto och de tar inte heller betalt för detta.

Människor i Burma lever ett mycket enkelt liv med ett starkt engagemang för att praktisera sin religiösa övertygelse. De kommer att spendera sina pengar på ett bladguld för att sätta på en Buddha eller en pagoda snarare än att köpa mat eller andra materiella objekt för sig själva.

Så när man kommer från ett utvecklat land och ser Burmas undermåliga vägar och transporter är det upplevelser som är mer intressanta att se på landsbygden än i städerna. Buddhister väljer att se positivt på tillvaron. De säger inte att vägarna är dåliga, de säger att det är bra transportsträckor. Som långväga besökare kan man inte annat än att känna både ödmjukhet och beundran inför denna fundamentala och självklara generositet.

Fortfarande finns vissa moraliska betänkligheter för den som reser till Burma. Landets nya ledning som till största delen består av den gamla militärjuntan har vinstintressen i både flyg, tåg, vissa hotell och sevärdheter.

I Burma finns en rad väpnade grupper som har stort stöd från befolkningen i de områden de verkar. Vana vid juntans förtryck har de sett som enda utväg att ta till vapen för att skydda sig. Kamp om territorium, naturresurser och strategiska positioner är några av de saker konflikterna gäller.

De etniska väpnade grupperna känner en stor misstänksamhet och ilska över hur regeringen agerar. Som en hungrig kålmask tuggar sig generalerna fram över landet utan att respektera överenskommelserna. Kort sagt, regeringen försöker sälja in sig som progressiv och nyskapande och har delvis lyckats med detta, men i sett till hur de agerar i Burma syns inte många tecken på att en förändring skulle vara på gång.

Nära 500 000 människor från den muslimska folkgruppen rohingya har de senaste veckorna lämnat sina hem i Burma och flytt över gränsen till Bangladesh. FN talar om etnisk rensning och omvärlden kräver att fredspristagaren Aung San Suu Kyi stoppar militärens framfart. Men Suu Kyi är bara en maktlös frontfigur i ett land där militären fortfarande styr.

Omvärlden har skakats av bilder på tiotusentals muslimska rohingyer på flykt undan massmord, bränder och våldtäkter i Burma. Svältande har tagit sig över gränsen till Bangladesh med Burmas armé nästan hack i häl. Aung San Suu Kyi, som i praktiken leder Burmas regering, har utpekats som ett monster som låter detta ske. En del menar att hon är ansvarig för något som liknar etnisk rensning och att Nobels fredspris hon fick 1991 för hennes fredliga kamp mot landets dåvarande militärdiktatur borde tas ifrån henne. Världspressen är full av artiklar om den fallna demokratiikonen som för bara några år sedan liknades vid Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Nu har hon tydligen blivit en tyrann och våldsverkare.

Dessvärre grundar sig den kritiken i en missuppfattning om hur Burma styrs och vem som verkligen skickat in trupper för att driva ut rohingyerna. Burma styrs sedan ett riggat val 2010 av en ny författning som infördes efter ett likaledes riggad folk- omröstning två år tidigare.

Aung San Suu Kyi kan kritiseras för att inte själv säga något. Hon kanske inte vill stöta sig med den mäktiga militären som säger att de försvarar landet mot "bengaliska extremistiska terrorister" och därför är överdrivet försiktig och avstår från att göra egna uttalanden. Hela frågan om folkgruppen rohingya är också ytterst känslig i Burma där de anses vara illegala immigranter från Bangladesh. Den militära kampanjen i gränsområdena mot Bangladesh är därför populär bland allmänheten i Rangoon. Här finns ingen sympati för rohingya och om Suu Kyi skulle göra de uttalanden omvärlden kräver skulle hon förlora det folkliga stöd hon fortfarande får.

I andra sammanhang har Suu Kyi gett Burmas press större utrymme genom att ge intervjuer och hålla presskonferenser. Men nu har hon intervjuats bara av ett litet fåtal väl valda utländska korrespondenter. Hon skulle kunna framträda i TV varje vecka och tala om frågor som hälsa, utbildning, andra sociala frågor och kultur. Suu Kyi var en gång i tiden känd som en fantastisk talare som lockade stora folkmassor till offentliga möten. Nu har hon blivit en ensling i den nya huvudstaden Naypyidaw, isolerad från de människor som röstade på henne och hennes parti 2015. 

På det internationella planet har hon blivit en slagpåse som fått tagit emot kritik för övergrepp som det inte står i hennes makt att avstyra.

Det är svårt att säga varför hon låtit detta ske. En del analytiker menar att Suu Kyi fallit offer för ett fenomen som ofta drabbar populära folkledare så snart de hamnat i regeringsposition, de blir mer intresserade av att inte skada en bräcklig status quo än att ändra på det. Men det pris hon fått betala för det är högt och det är frågan om hon nu efter rohingyakrisen någonsin kommer att återfå den ställning hon tidigare hade i det internationella samfundet.

Nästa val kommer att hållas 2020 och vem som än bildar regering då kommer att ärva ett system där militären dominerar och som 1) NLD inte gjorde några försök att ändra på, till exempel genom att utvidga det civila elementet inom politiken och det sociala livet.

Hur man än vrider och vänder på det så står det klart att militären som inte bara är den mäktigaste institutionen i landet utan även den skickligaste aktören i den dragkamp som pågår mellan dem och det civila samhället.

Nu kommer Aung San Suu Kyi på det internationella planet lämna efter sig en bild av sig själv som en känslolös tyrann och bland den egna opinionen, en sorgsen bild av en regering som inte lyckades leva upp till de höga förväntningarna folket hade då det röstade på henne och NLD 2015.
1) National League for Democracy (NLD)

 Hans Zettby

2017/09/13

Aurora visar att Sverige tar ryska hotet på allvar.

I veckan drog militärövningen Aurora 17 igång med cirka 20 000 svenska och 2000 utländska deltagare. Den har föregåtts av en hetsig debatt om lämpligheten av att militär personal från Nato-länder som USA och Frankrike samövar med svenskar på svenskt territorium.

Debatten missar poängen. Övningen syftar varken till att lägga grunden för ett Nato-medlemskap eller att avskräcka eller provocera Ryssland. Inte heller hotar den vår så kallade alliansfrihet. Den syftar till att öva upp den svenska försvarsförmågan utifrån dagens förutsättningar – baserat på vår försvarsdoktrin och det säkerhetspolitiska läget.

Det är på alla sätt rationellt.

Övningsscenariot har konstruerats för att vara så verklighetstroget som möjligt utifrån hotbilden. Det går ut på att en militärt överlägsen motståndare (Ryssland) anfaller Sverige som en sidomanöver, för att ta kontroll över Östersjön och därmed skära av möjligheterna för Nato att komma till Baltikums undsättning, som är den fiktiva attackens huvudmål.

Blir scenariot verklighet gör det knappast någon skillnad att Sverige sedan 2015 börjat återuppbygga det nationella försvaret. Inte heller spelar värdlandsavtalet ("host nation support") med Nato eller bilaterala försvarssamarbeten någon roll. I alla fall inte så länge de inblandade inte kan samarbeta eller vet hur de ska agera när det verkligen gäller.

Övning är enda sättet att upptäcka brister. I frånvaron av större utlandsinsatser är övningar dessutom ett bra sätt att locka rekryter till Försvarsmakten, vilket behövs.

I veckan inleder även Ryssland en stor övning, Zapad, i Belarus och i västra Ryssland. Enligt Moskva ska endast 12 700 personer delta, vilket tros vara en ordentlig underdrift och ett sätt att slippa OSSE:s krav på utländska observatörer. Det egentliga deltagarantalet tros vara över 100 000.

Omständigheterna kring Zapad är en påminnelse om varför övningar likt Aurora är nödvändiga – varför vi inte får bli naiva kring det ryska hotet. Såväl annekteringen av Krim som attacken på Georgien 2008 föregicks av närliggande övningar.


Men det är samtidigt viktigt att verka för avspänning på den politiska nivån. Att vi sedan i vintras återigen har en diplomatisk dialog med Moskva är positivt. Likaså att vi har en handelsminister, Ann Linde, som tror på bilateral handel som en långsiktig väg mot avspänning.

Hans Zettby (L)

2017/09/10

Kärnvapen eller inte?

Den sjunde juli i år antog FN ett förbud mot kärnvapen som öppnas för ratificering den 20 september. De flesta europeiska stater har inte skrivit på. De som har skrivit på är: Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato, inget har kärnvapen.

Ett första konstaterande är att avtalet, om det blir ratificerat, inte kommer att få någon direkt effekt på kärnvapeninnehavet, detta gäller för officiella innehavare enligt icke-spridningsavtalet som exempelvis Indien eller Nordkorea. Däremot kan det skapa en hel del problem, inte minst för Sverige. Sveriges agerande här är vad man kallar ”do-gooder” d v s ett välmenande men naivt beteende som riskerar att leda till negativa konsekvenser.

Det finns åtminstone tre aspekter på frågan:
Inrikespolitiska aspekter;
Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformations-kampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.

En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud, som trätt i kraft, skulle sätta ett vapen i händerna på vänstern och den 
s k fredsrörelsen som med viss formell rätt skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.

Den s k fredsrörelsen skulle naturligtvis inte acceptera att Sverige byter ut samarbetspolitiken mot ett kraftigt upprustat nationellt försvar (om ett nationellt försvar över huvudtaget vore möjligt).

Utrikespolitiskt;
Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium, d v s ett skyddat område där man bla a kan uppträda med fartyg beväpnade med den ryska kryssningsmissilen SS-N-27 Sizzler som har en räckvidd 2600 km. Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna.

Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas behöver inte utvecklas här, den är väl känd.
Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato.
Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). 

Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot underbyggda av kärnvapen.

Konsekvensen blir att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.

Allmänstrategiska synpunkter;
Kärnvapen är ett politiskt vapen det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. De verkar genom sin enorma förstöringspotential.

”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump utnyttjar detta, något som kallas Brinkman Ship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig, ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter.

Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.

Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att fjärma våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.

Kanske kan världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav.

Men dit är det just nu oändligt långt.


Hans Zettby (L)

2017/08/24

Information-Desinformation.

Idag styrs krig i första hand av vilken teknik man har tillgänglig och den som har den bästa tekniken och de bästa vetenskapsmännen får ett enormt övertag. Krigen håller på att bli en forskningsprodukt. Före den industriella revolutionen betydde organisation, logistik, taktik, disciplin, uthållighet och militär skicklighet oftast mycket mer än de olika vapensystem som användes. 
Idag är det som sagt det omvända som gäller: ”vetenskap och teknik är makt”.

Det är ur denna synvinkel man bör förstå varför USA lägger ca 50 % av hela världens försvarsbudget på sin militär, varför Ryssland 
lägger en stor del av sin statsbudget på utveckling av nya vapen och varför Nordkorea lägger nästan hela sin statsbudget på 
vapenutveckling och krigsmakt. Dessa nationer har en ambition av att vara beskyddare av vårt befintliga system eller så vill de få 
ett större internationellt inflytande.

Precis som vetenskap och teknik ger makt, ger även information makt. Denna information kan röra allt från ny teknik och forskning till att spionera på andra länders inre angelägenheter, politiker, företag, hemliga dokument och 
militära anläggningar. Detta har skett tidigare och fortgår alltjämt, med hjälp av spioner, ny teknik för att inhämta information och 
från öppna källor. Detta är inget nytt.

Det nya är att man inte verkar lika intresserad av korrekthet, utan det viktiga är att informationen ger makt och kan påverka på ett sätt så att den ger fördelar. Information tvättas och läggs tillrätta. Att slarva med sanningen är mycket farligt för våra demokratier i Europa som har som fundament att bygga på korrekt information.

Vi har tidigare haft starka medier som granskat makten och med stora resurser undersökt händelser och skeenden. Nu när nya medier allt mer tar över och information som inte blir granskad kan få stort genomslag. Befintliga medier har färre journalister och det har hänt att SVT och SR okritiskt har sänt ut information som är felaktig. Information som har sitt ursprung hos främmande makt och som vill få ut sin bild av vad som händer.

Vi ser idag att vissa stater och makthavare medvetet och på ett helt nytt sätt sprider falsk eller kraftigt vinklad information för att ibland 
på kort sikt, eller på lång sikt nå sina mål. Vi ser detta från Ryssland, Turkiet, Nordkorea, men även från Trumps USA.

Har vi med hjälp 
av våra nya medier, så som bloggar, sociala medier gjort oss mer sårbara? Eller kan det vara tvärt om? Makthavare får inte stå oemotsagda, se på den arabiska våren. Dock är det så att desinformationen har blivit ett viktigare verktyg 
och getts nya möjligheter med hjälp av de nya medier som vuxit fram de senaste 10 åren.

Vi har byggt ett system där man förväntar sig att information är korrekt och lättillgänglig, och när den inte är det så hotas vårt system. Vi behöver korrekt information för att fatta rätt beslut i samhället och medborgarna behöver detsamma för att kunna utvärdera sina 
makthavare.

Vi bör stärka MSB och det Psykologiska försvaret, för att minska ryktesspridning. Vi bör även se över bidragssystemen till våra traditionella medier, så att de har råd att opartiskt granska olika skeenden.

Samhället står inför en stor utmaning då det gäller utmaningen från desinformatörer.


Hans Zettby (L)