2021/01/13

USA kastas in i en ny politisk verklighet.

Donald Trumps diktatorstendenser chockade till slut inte bara hans motståndare. I sitt självförvållade fall verkar han också dra med sig Republikanerna. Arga högerextremister laddar samtidigt för framtiden men med polismyndigheternas falkögon på sig. Även om det taffliga kuppförsöket misslyckades kan skadorna på demokratin bli bestående.

 

Fler än en amerikansk expresident har beskrivit hur tomt det kändes. Ena dagen världens mäktigaste man. Nästa dag ingen alls. Inga livsviktiga beslut som måste fattas. Ingen marschmusik. Inget flygplan. Ingen poliseskort. Inga nickande Yes, Mr. President, right away.

 

Spekulationerna om Donald Trump som en given segrare 2024 tack vare ett ”trumpifierat” republikanskt parti avtog efter ockupationen av kongressen den 6 januari. De högerextrema grupperna har satts under hård polisövervakning och även om varningarna om Trump som en auktoritär ledare stämmer visade sig varken han eller hans ursinniga anhängare vara särskilt skickliga kuppmakare.

 

Det fanns anledning att vara skeptisk mot en Trump-comeback redan före den skamliga attacken mot Kapitolium. I korta drag: han skulle bli av med den unika presidentplattformen, under hans tid förlorade det republikanska partiet, även kallat GOP, tre maktcentrum, det vill säga representanthuset, senaten och Vita huset. Han hade också gradvis alienerat sig från lokala partiföreträdare – och idéer om till exempel en egen kabelkanal som megafon tedde sig orealistiska med tanke på startkapital och frågetecken om huruvida programtablån skulle bestå av en daglig Trumpshow om valfusk och skryt om sin egen ”jordskredsseger”.

 

Men, glöm inte att 74 miljoner amerikaner röstade på honom, lyder maningarna till undertecknad. Och, bortse inte från att de rasistiska budskapen från neofascistiska grupper som Proud Boys och Qanon har grogrund i delar av den amerikanska befolkningen – en mycket stor del om man ska tro opinionsmätningar om hur många republikaner som tvivlar på valsystemet och tror att Trumps seger fuskades bort av medierna, demokraterna och någon lömsk luddig ”elit”. Är inte risken stor för väpnat uppror, kanske när Joe Biden svär eden den 20 januari? fortsatte maningarna.

 

Ett argument för tron på att Trump kommer att fortsätta behålla järngreppet över GOP är just de rekordmånga 74,2 miljoner rösterna, men påpekas kan att Biden också fick rekordmånga röster, 81,3 miljoner. En vanlig replik från Trumpväljarna är att de inte gillar vad han säger eller twittrar, men att de gillar hans politik. Nu när det visat sig hur de mest inbitna Trumpsupportrarna ser ut måste rimligen tillnyktringen ta fart bland de helt vanliga republikanerna – med ett avståndstagande från de här grupperna och från Trump.

 

Donald Trump junior, som talade före fadern på massmötet som urartade, sade bland annat att GOP nu är Trumps parti. Det har onekligen sett så ut, med tanke på tigandet från republikaner på olika nivåer under alla fyra åren, till och med under Corona utbrottet som Trumps styre misskötte. Nu ställs frågan verkligen på sin spets. Republikanernas ledare i senaten Mitch McConnell trädde till sist fram med ett försvar för demokratin, och partiets väljare måste skärskåda sinnet med ett ”Är det sådan jag är?” när de bevittnat vad som hänt sedan valet den 3 november.

 

Det ser nu ut som om Donald Trump föll på eget grepp. Lögnen att han vann valet blev en lögn för mycket. Det var han som kallade till protestmötet den 6 januari och det var hans blå fanor – vid sidan av sydstatsflaggorna – som ockupanterna höll i händerna. Liknande strömningar på 1990-talet dog ut, men megafonerna på internet är så mycket större nu, med trotsiga mejlutskick om att ”Trump TÄNKER INTE LÄMNA fältet, TÄNKER INTE AVGÅ”. Men presidenten som eggade vit maktkrafterna försvinner snart.




2021/01/05

Trump kan ge Biden 'avskedsgåva' i Mellanöstern.

Med Joe Biden i Vita huset väntas det bli slut på företrädarens flirt med autokrater och diktatorer i Mellanöstern. Men Bidens betoning av demokratiutveckling väntas kollidera med andra amerikanska säkerhetspolitiska intressen. Och en hämndlysten Trump kan kasta in grus i Bidens maskineri – kanske i form av en ny kris med Iran.

 

Amerikanska presidenter har stort svängrum i utrikespolitiken. Här är något av det vi kan förvänta av Joe Bidens Mellanösternpolitik när han tillträder den 20 januari.

 

Kärnenergiavtalet med Iran.

Joe Bidens ambition är att blåsa liv i kärnenergiavtalet med Iran. Han vill återansluta USA till det internationella Iranavtalet från 2015, som Donald Trump drog sig ur. Bidens premiss är att både Iran och USA måste leva upp till det nukleära nedrustningsavtalet utan ändringar: USA genom att häva de sanktioner som Trump infört; Iran genom att uppfylla det som krävs i avtalet för att hindra att landet utvecklas till en kärnvapenmakt. Irans president Hassan Rohani, som avgår vid presidentvalet i juni, säger sig vara redo att leva upp till avtalets alla delar inom loppet av en timme efter att USA har gjort sitt. Det ger anledning till försiktig optimism, men det finns också flera stötestenar längs vägen.

 

Abraham-avtalen och deras följdverkningar.

Trumps största utrikespolitiska framgång är arabstaters normaliseringsprocess med Israel, Abraham-avtalen, en process som inleddes av Förenade Arabemiraten. Denna process är i stort sett det enda utrikespolitiska initiativ från Trump som Biden vill förvalta vidare. Saudiarabien har dock inte erkänt Israel. Kung Salman håller emot, men det är möjligt att hans son, kronprins Mohammed bin Salman, vill spela ut detta trumfkort gentemot Biden – i syfte att blidka denne när det gäller kungarikets kränkningar av mänskliga rättigheter. Ett närmande till Israel fungerar som smörjmedel för auktoritära stater som vill få Vita huset och kongressen att se genom fingrarna med krigsbrott och människorättsövergrepp. Det återstår att se hur Biden kommer att förhålla sig till Förenade Arabemiratens krigföring i Libyen och Jemen.

 

För Marocko, det sjätte arabland som normaliserar med Israel, var den största landvinningen att USA därmed erkände Marockos annektering av det omtvistade Västsahara. Trump har bundit sig för en marockansk autonomiplan som den enda giltiga – och kör därmed över de FN-resolutioner som kräver att Västsaharas status ska avgöras i en folkomröstning. Västsaharafrågan, resultatet av Spaniens tillbakadragande och Marockos ockupation 1975, har aldrig varit högt prioriterad i Vita huset. USA har liksom Frankrike fruktat att en folkomröstning skulle kunna destabilisera Marockos kungamakt, om det blir ja till självständighet för det fosfor- och fiske rika Västsahara. Hur Biden kommer att ställa sig till Västsaharafrågan är oklart men får betydelse för folkrätten i stort.

 

Den svåra alliansen med Saudiarabien.

Alliansen med Saudiarabien har varit en hörnsten för Trumps Mellanösternpolitik. Trump och Riyad delar uppfattningen att Iran utgör det största hotet i Mellanöstern. Saudiska kränkningar av mänskliga rättigheter – i Jemenkriget och mot egna dissidenter – har vägt fjäderlätt för den avgående presidenten.

 

Men nu blåser andra vindar. Under primärvalskampanjen förklarade Joe Biden att Saudiarabien måste ”betala ett pris” för mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi, som styckmördades på det saudiska konsulatet i Istanbul i oktober 2018. I skottlinjen för Biden står dock inte det saudiska kungahuset som sådant utan den skrupelfrie Mohammed bin Salman, som tillförskansat sig makt över det mesta i det stora oljeriket.

 

Kan Biden ge MBS rivaler nytt hopp?

När snart inte Trump finns kvar för att skydda den hänsynslöse Mohammed bin Salman – ofta kallad MBS – mot USA-kongressens vrede, kan det ge visst andrum för dennes interna kritiker. Främst bland dem finns hans äldre kusin, Mohammed bin Nayef, som undanröjdes från posten som kronprins och inrikesminister då MBS tog över. I somras slog advokater larm om att den 60-årige prinsen hålls fängslad på hemlig ort, utan att kunna ta emot besök, ens av sin läkare, eller några telefonsamtal.

 

Kung Salmans sista kvarlevande helbror, prins Ahmed, hör också till de potentiella rivalerna till MBS. Även prins Ahmed sitter i husarrest efter det att han öppet kritiserat kronprinsens krigföring i Jemen. Med Biden i Vita huset kommer sannolikt inte prins Ahmed och brorsonen Mohammed bin Nayef att glömmas bort.

 

Saudiska försök blidka Biden.

Det är uppenbart att den saudiske kronprinsen börjar få kalla fötter inför maktskiftet i Washington. Det kan ha bidragit till att Saudiarabien beslutat att öppna sina gränser mot Qatar – där USA har en viktig flygbas. Försoningen efter drygt tre år av bojkott kommer att gynna Bidens Mellanösternpolitik även om i första hand Trump och hans svärson Jared Kushner drar växlar på den. En försoningsgest handlade det också om när den saudiska kvinnorättsaktivisten Loujain al-Hathloul i dagarna fick sin dom: närmare sex års fängelse med villkorlig frigivning. Det betyder att hon kan friges i februari, om än med fem års utreseförbud och risk att fängslas på nytt om hon blir för frispråkig. Men med en återvald Trump hade domen sannolikt blivit mycket värre.

 

Demokratiutveckling.

Bidenadministrationen har sannolikt fler namn på listan över samvetsfångar bland USA:s allierade i Egypten, Saudiarabien och Förenade arabemiraten som förtjänar sin frihet. Detsamma gäller Natolandet Turkiet, där president Recep Tayyip Erdoğan kört över rader av domar från Europadomstolen som krävt att utsatta politiker, journalister och profiler i civilsamhället måste friges, bland dem Selahattin Demirtaş, tidigare presidentkandidat och partiledare för prokurdiska HDP.

 

Biden lovar att hålla ett “Toppmöte för demokratier” i syfte att främja demokratiska värderingar i världen. Det är dåliga nyheter för de autokrater som Trump har hållit under armarna, likt Erdoğan och Egyptens Abdel Fattah al-Sisi.

 

Men amerikanska propåer om demokrati har sina begräsningar. Det visar fallet Egypten under Obamas tid som president. År 2013, när dåvarande försvarsministern Abdel Fattah al-Sisi störtade den folkvalde president Muhammad Mursi och dennes anhängare i Muslimska brödraskapet massakrerades av egyptiska säkerhetsstyrkor, frös president Obama delar av USA:s omfattande militära bistånd till Egypten. Det fick Sisi att vända sig till Putin istället – som mer än gärna sålde vapen till Kairo. Obama kallade aldrig händelsen för en statskupp eftersom det hade fått långtgående konsekvenser för USA:s militära samarbete med Egypten.

 

I ett turbulent Mellanöstern finns ytterligare problemområden som kommer att hålla Biden och hans utrikespolitiska stab sysselsatta: Jemenkriget, uppladdningen kring gaskällorna i östra Medelhavet, inbördeskriget i Libyen, Israels val i mars, den syriske diktatorn Assads allians med Ryssland och Iran, och så Irak, där amerikanska och iranska säkerhetsintressen kolliderar. Terrorism, klimatkrisen och ökad fattigdom i spåren av pandemin är inte specifika problemområden för bara Nordafrika och Mellanöstern – men de kan få starka följdverkningar där.  




2020/11/15

USA en stabil demokratisk rättsstat?

I huvudsak är USA en stabil demokratisk rättsstat med regelbundna val och starkt skydd för press- och yttrandefrihet. Förtroendet för de demokratiska institutionerna har dock urholkats på senare år. Bland flera skäl finns ökad partipolitisk klåfingrighet för att påverka valprocesser och det allt större inflytande som pengar har i politiken. Attackerna mot medierna har nått nya nivåer under Donald Trump.

 

Med Trump i Vita huset har demokratiska kärnvärden hamnat i skottgluggen. Han brister i respekten för konstitutionen och dess principer om maktdelning på ett sätt som tidigare varit otänkbart för en president. Trump ifrågasätter valresultat och domstolsbeslut som går honom emot, struntar i mekanismer som ska skydda mot korruption och går ofta till storms mot medier. Hans vägran att erkänna sig besegrad i presidentvalet i november 2020 gör att många anklagar honom för en direkt attack mot den amerikanska val demokratin.

 

Donald Trump gick redan under sin valkampanj hårt åt traditionella medier. Han kallar ofta medier för ”folkets fiende”, avfärdar uppgifter han ogillar som ”falska nyheter” och går till angrepp både mot enskilda journalister och stora mediehus. Alla riskerar att hamna i onåd: Trump har hävdat att jättar inom sociala medier, som Facebook och Twitter, är politiskt partiska och censurerar konservativa röster. När Fox News gav utrymme åt demokratiska presidentkandidater anklagade Trump kanalen för att röra sig mot ”fel sida”. 


Fox News har annars betraktats närmast som ett språkrör för Trump. Kanalen grundades av mediemogulen Rupert Murdoch som ett konservativt alternativ på mediemarknaden och erbjuder republikanskt orienterade åsiktsprogram och nyhetsvinklar. Det är sedan 2002 den största enskilda nyhetskanalen på den amerikanska TV-marknaden.


 




2020/11/13

Så kan USA:s utrikespolitik förändras med Biden.

Valet är avgjort, men vad händer sen? Hur kommer USA:s utrikespolitik förändras och vad kommer presidentskiftet få för internationell betydelse?

 

Demokraten Joe Biden har inte skrätt orden. President Donald Trump har raserat USA:s ledarroll, genom sina America First-beslut, sin inkompetens och sin attityd gentemot både vänner och fiender i utlandet. Biden har utlovat ett demokratitoppmöte och global mobilisering för att lösa globala problem.

 

Joe Biden är erfarnare och kunnigare på det utrikespolitiska området än de flesta presidenter efter mer än tre årtionden i senaten och åtta år som vicepresident. Men det är svårt att peka ut något enskilt initiativ eller en doktrin som han står bakom. I vittnesmål från åren som vicepresident framgår att Biden var en försiktig general. Han framförde ofta varningar om riskerna, till exempel före räden mot Usama bin Ladin och under den arabiska våren.

 

Utrikespolitiken är sällan på tapeten under amerikanska valrörelser. Det var den inte i år heller, trots Kinas framflyttning, nya misstankar om rysk påverkan och diverse mer eller mindre ingrodda konflikthärdar. Biden med ett mycket välsmort munläder har inte ställt upp på särskilt många utfrågningar om ämnet, men i linjetal har han alltid tryckt på behovet av multilateralt samarbete. En medarbetare har beskrivit hans inställning som ”koncentriska cirklar”. USA är alltid utgångspunkten och sedan förs andra aktörer in.

 

Under kampanjen har Biden omgett sig med rådgivare som funnits vid hans sida länge. Positioneringen inför tillsättningen av de finaste tjänsterna – i nationella säkerhetsrådet NSC, i Vita huset och i utrikesdepartementet – pågår för fullt. På den listan syns många kända namn, till exempel Susan Rice som innehaft alla tunga poster utom utrikesministerns. Ambassadören William Burns tros också ligga bra till efter en hyllad bok om behovet av förnyelse av diplomatin.

 

I våras fastslog Joe Biden att han efter en valseger tänker vidta åtgärder för att landet ska leva upp till grundläggande amerikanska värden. Detta är något av innehållet, som han säger ska framgå från dag ett:

 

Att omedelbart att riva upp Trumpadministrationen grymma och meningslösa separation av föräldrar och barn vid gränsen till Mexiko, sätta stopp för Trumps skadliga asylbestämmelser, dra tillbaka inreseförbudet för medborgare i en rad muslimska länder, höja flyktingkvoten till 125 000, understryka att tortyr är bannlyst, stärka kvinnors och flickors rättigheter, skydda yttrandefrihet och fria och öppna val.

 

















Ett par månader senare kom löftet att USA ska träda in i Världshälsoorganisationen (WHO) igen. Den nära medarbetaren Tony Blinken (även han nämnd som självklar för höga poster) underströk nyligen att underrättelsetjänsterna – såväl civila som militära – också kan räkna med att återfå sina rättmätiga platser och slippa Trumps nonchalanta attityd och politisering av ämbetena.


Det var länge sen USA sågs som en oomtvistad ledare av den fria världen. Men som partner till de länder som fortfarande tror på FN , demokrati och multilateralt samarbete gör USA en välkommen comeback.

 

Apropå Sverige kan man nog vänta sig ett större intresse än vad Trump har visat. Det måste förstås nämnas att Joe Biden bor i det som en gång var kolonin Nya Sverige, det vill säga delstaten Delaware med gott om minnesmärken från den svenska perioden i huvudstaden Wilmington.



2020/09/27

USA – ”Amerika först”

Om Donald Trump blir omvald i USA kan vi vänta oss en ännu tuffare linje mot bland annat Europa och ett fortsatt användande av handelsavtal som geopolitiskt verktyg.

 

Med president Trump inträdde en ny era i amerikansk handelspolitik. Under parollen ”Amerika först” skulle USA göras mer oberoende, jobben skulle tillbaka till USA, produktionen skulle flyttas och stålverk och kolgruvor åter öppnas. Handelsavtal har blivit en del av den amerikanska geopolitiken.

 

Coronapandemin har slagit hårt mot ekonomin i många länder och det är osäkert vilka följderna blir på sikt för världshandeln, som redan innan har tyngts av problem. Världshandelsorganisationen (WTO) är inte anpassad till den moderna handelns krav och förlamas av låsningar mellan länder. Coronakrisen har gjort att de pågående handelskonflikterna lagts på is.

 

Vad gäller appellationsdomstolen blockerar USA tillsättning av nya domare, finns ännu inga tecken på att USA skulle vara villigt att sätta sig ner och förhandla fram en lösning. Så USA:s vägran att tillsätta nya domare har hindrat WTO att lösa tvister. Kina kritiseras för att skaffa sig orättvisa fördelar och för att inte uppfylla löften om marknadsekonomiska reformer. 

 

De senaste årens handelskrig mellan USA och Kina är långt ifrån löst och protektionistiska tendenser märks på många håll i världen. Samtidigt pågår en motsatt utveckling med EU i spetsen där länder går samman i nya frihandelssamarbeten.




2020/09/04

Ökad press på FN inför 75-årsdagen.

Under hösten firas FN:s 75-årsjubileum. Historien börjar på 1940-talet då FN föddes och inledde arbetet för en bättre värld. Bildandet av FN var en av många pusselbitar i strävandena efter andra världskriget för att skapa en stabil världsordning efter århundraden av krig, epidemier och ekonomiska och sociala utmaningar.
 

FN-stadgan undertecknades av de 50 staterna i San Francisco den 26 juni 1945. Den 24 oktober, som varje år uppmärksammas som FN-dagen, hade en majoritet av undertecknarna samt de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet ratificerat stadgan vilket innebar att den kunde träda i kraft.

 

Arbetet i den relativt nya FN-organisationen präglades under 1950-talet av det kalla krig som bröt ut mellan stormakterna några år efter krigsslutet. Koreakriget, som pågick från 1950 till 1953, var en av flera kraftmätningar mellan de båda stormaktsblocken med FN som mötesplats. I Sovjetunionens frånvaro uppmanade säkerhetsrådet medlemmarna att komma till Sydkoreas undsättning för att förhindra en invasion från norr. 1953 slöts ett vapenstilleståndsavtal men formell fred har ännu inte proklamerats.

 

Koreakriget gör sig påmint än i våra dagar genom återkommande motsättningar i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och, under senare år, kärnvapenskrammel som hörs igen.

 

Terrorbalans och kapprustning, inte minst kärnvapenkapprustning, präglade denna tid vilket också gjorde FN:s arbete komplicerat. Världsorganisationens förste chef, norrmannen Trygve Lie, lämnade 1953 över uppdraget till svenske Dag Hammarskjöld med de berömda orden om ”världens mest omöjliga jobb”. Hammarskjöld manövrerade inledningsvis framgångsrikt med sin ämbetsmannastil och frånvaro av politiska bindningar. Han drog dock på sig stormakternas missnöje genom sitt tydliga stöd för avkolonialiseringen inte minst i Afrika.

 

På uppdrag i Kongo, som nyligen hade vunnit sin självständighet, störtade Hammarskjölds flygplan natten till den 18 september 1961. De möjliga orsakerna till Hammarskjölds död har på senare år rönt förnyat intresse. FN har startat flera utredningar och en rad publikationer har kommit i ämnet. 

 

Precis som i dag fanns flyktingfrågan högt upp på FN:s dagordning under 1950-talet. FN:s flyktingkommissariat tilldelades 1954 Nobels fredspris med motiveringen att solidaritet med andra människor är ett fundament för varaktig fred även om gränser skiljer oss åt.

 

Hammarskjöld går till historien som den FN-chef som inrättade den första fredsbevarande FN-styrkan. Det skedde 1956 och insatsen, UNEF (United Nations Emergency Force), placerades på Sinaihalvön efter Suezkrisen. Sverige bidrog med flera bataljoner i UNEF och i efterföljaren UNEF II som var verksam fram till 1979.

 

Innan decenniet var över hann FN:s generalförsamling också anta barnkonventionen som har blivit den mest spridda av alla konventioner om mänskliga rättigheter. I Sverige blir konventionen nu, drygt 60 år senare, nationell lag.

 

FN har fantastiska resurser och vet ofta var det kommer att hända något, oavsett om det rör katastrofer, svält eller konflikter.

 

Ibland känner jag att FN är som figuren ET, ett stort huvud och smala armar. Att FN är superintelligent och har kapacitet att tänka och veta vad som händer, men inte musklerna att få länderna att förstå och att skjuta in en konflikt strålkastarljuset.



  
Min grundtanke av ett idealt FN blir ett världssamfund som hittat tillbaka till sin grundtanke, dvs. Demokratin har segrat globalt, generalförsamlingen består av folkvalda regeringar och vetorätten är avskaffad.

 

Hans Zettby

2020/08/10

Klimatförändringarna avgörs till stor del av hur väl samhällen är rustade.

Människor i olika delar av världen tvingas fly på grund av översvämningar, torka, svåra stormar eller stigande havsnivåer. Lokala konflikter riskerar att förvärras när skördar uteblir och konkurrensen om naturresurser ökar. 

 

Det finns många exempel på klimatförändringarna påverkar både människors och staternas säkerhet. Men vilka konsekvenser de får hänger även ihop med många andra faktorer, såväl ekonomiska, sociala, geografiska som politiska.

 

För att världens länder på allvar ska kunna möta klimatrelaterade säkerhetsrisker behöver vi lära oss mer om hur dessa komplicerade samspel ser ut. Forskningen visar hur viktigt det är att förebygga åtgärder, både för att anpassa samhällen till ett ändrat klimat och för att minska koldioxidutsläppen.

 

 Mycket tyder på att internationella organisationer som FN, EU och AU har en potential att främja samarbete mellan stater när det kommer till klimat och säkerhet, bland annat genom att stärka kunskapsutbyten och bygga upp en struktur för global och regional risk och krishantering. 

 

Men det är inte säkert att det samarbete som faktiskt växer fram motsvarar behoven i olika delar av världen. Forskningen om internationellt samarbete kring klimatförändringar och säkerhetsrisker är fortfarande i sin linda och det innebär att kunskapen om varför, hur och under vilka villkor samarbete på detta område kan bli framgångsrikt ännu är bristfälligt.