2019/01/12

Europa spricker isär.

”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram.  Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera 
om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå 
hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller
mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar 
vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.

Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD. 
Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan 
nu gått i baklås. Det handlar om divergens (skiljaktighet) snarare än konvergens (närmande) Och då syftar han inte bara på 
Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och 
Frankrike. Därtill kommer den normativa (styrande) erosionen (nedbrytningen) i Centraleuropa, men också i Italien och den 
tyska delstaten Bayern. 

Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis 
vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan 
”events, my dear boy, events”.Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten 
revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande 
skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins 
kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati 
utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp 
gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin. 

Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits 
ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött
igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet 
av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992. 
Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir (lågmärke) följde på en gammaldags kolonial straffexpedition 
i Suez.

Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag. 
Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former. 
Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet. 
Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning 
globalt.

Inför detta dystra scenario, där desintegration (upplösning) framstår som mer sannolik än integration (införlivande) vore det lätt att 
gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå 
säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka 
resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till 
europeisk, och därmed svensk, säkerhet?

Hans Zettby

2019/01/11

Pest eller Kolera?

Libertinerna är det som har förstört allt. Björklund är så sugen på att få regera att han inte skulle dra sig för att liera sig med Putin eller själve greve Djävulen.

Vem tror ni nu gnuggar händerna? Åkesson, givetvis. Den här situationen har alliansen bäddat för genom att inte lyssna på folkviljan. Då får partier som Feministiskt Initiativ och Sverige Demokraterna luft under vingarna. För att inte tala om Miljöpartiet!

Det bästa vore om vi avskaffade 4-procentspärren. Och i stället införde en 10-procentspärr!

De partier som inte kommer upp till den nivån kan ändå inte uträtta något- Annat än att splittra och söndra.

2019/01/07

Någon djävla ordning ska det vara i ett parlament.

Annie Lööf och Jan Björklunds agerande är och förblir under alla omständigheter obegripligt. Kanske, tyvärr och trots allt, är extraval bättre än den nuvarande ideologiska röran och oförmågan att få fram en statsminister och en regering,

Först bidrog C och L till att fälla Stefan Löfven som statsminister med stöd av SD och att tillsätta Andreas Norlén som talman med stöd av SD. Sedan fällde C och L Alliansens statsministerkandidat, Ulf Kristersson, med hjälp av S och V. Sedan bidrog C och L till att M och KD fick igenom sin budget, med stöd av SD. Det är svårt att se logik och konsekvens i allt detta.

När Annie Lööf sedan presenterade en kategorisk kravlista för att ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister, med krav som inte ens Fredrik Reinfeldt (M) på sin tid gick med på, var det många som trodde att Stefan Löfven skulle be Annie Lööf att dra åt skogen. Även Jan Björklund och L hade en kravlista, dock mindre omfattande och mindre kategorisk.

I stället visade Stefan Löfven förståelse för Annie Lööfs krav och ville förhandla. Lööf, som sagt att kravlistan inte var förhandlingsbar, gick då in i förhandlingar. Men Stefan Löfvens kapitulation var inte total, och Annie Lööf och C klargjorde då att de inte tänkte ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Jan Björklund, som föreföll nöjd med Löfvens utlovade eftergifter, ställde in sig i samma led som Annie Lööf.

Annie Lööf, som gärna påpekar att 75 procent av svenska folket inte röstat på V och SD och inte vill vara beroende av dessa ytterkantspartier, har således inte tvekat att ta stöd av SD för att fälla Stefan Löfven och att ta stöd av V för att hindra Ulf Kristersson från att bli statsminister.

Inte konstigt att Annie Lööf sjunkit som en sten i de olika institutens mätningar över svenska folkets förtroende för partiledarna. Och Liberalerna har sjunkit till 3,2 procents stöd i senaste mätningen som Aftonbladet/Inizio gjorde i slutet av december. En Demoskop-undersökning om hur partierna skött sig under regeringsförhandlingarna visar att 85 procent av väljarna tycker att C skött sig dåligt och 75 procent att L skött sig dåligt.

Det är outgrundligt hur Annie Lööf och C och Jan Björklund och L tänker. En sak är att ingå i en regering, som då får kompromissa sig fram till ett gemensamt regeringsprogram. I en koalitionsregering mellan till exempel S, MP, C och L måste givetvis tyngdpunkten ligga längre högerut, med liberal regeringsmedverkan och med V avhängt från inflytande.
Men att som Annie Lööf och Jan Björklund agerar – att tvinga Stefan Löfven och S att bedriva en liberal, borgerlig politik utan att C och L ingår i regeringen – är och förblir obegripligt.

Om C och L lägger ut sin politik ”på entreprenad” att föras och genomföras av S – vad återstår då av dessa mittenpartiers konkurrensfördel om väljarnas gunst i valet därpå? Om Stefan Löfven lyckas bra med att föra en liberal, borgerlig politik, kommer väljarna givetvis att belöna S, inte C och L.

Och om Stefan Löfven misslyckas med sin påtvingade liberala, borgerliga politik – hur stora kommer V och SD i så fall att bli i valet 2022? Och skulle en misslyckad liberal, borgerlig politik, förd av Löfven, plötsligt bli attraktiv när denna politik skulle föras fram i en valrörelse av C och L?

Kanske, tyvärr och trots allt, är extraval bättre än den nuvarande ideologiska röran och oförmågan att få fram en statsminister och en regering. Att valresultatet skulle bli detsamma vid ett nyval i april 2019 som vid valet i september 2018 är inte sannolikt. Väljarna är klokare än så.

Vi får hoppas att ett extraval i så fall föregås av en valrörelse där alla partier för ut och står för sin egen politik, så att skillnaderna i ideologier och politiska förslag blir tydliga för väljarna. En tydlig vänster, mitten och höger fördjupar demokratin mer än om alla partier utom två skall trängas i mittenfundamentalismens ormgrop och bjuda alla förbipasserande på samma mellanmjölk.

Någon djävla ordning skall det vara även i en valrörelse.

2018/12/03

Kan det bli nyval trots allt?

Maktspelet i regeringsförhandlingarna har satt logik och löften på undantag. Möjligen vore trots allt det bästa om väljarna fick ta ställning igen, när partierna visat vad de går för.

Fri hyressättning på nyproduktion av hyresrätter. Höjd brytpunkt för statlig skatt. Reformer för enkla jobb till nyanlända med lägre startlöner. Avskaffad värnskatt. Obligatoriskt språktest för nyanlända. Modernisering av anställningsskyddet. Återställning av LSS. Stärkt försvar. Sverige skulle bli ett mycket bättre, mycket liberalare och mer frihetligt land om Centerpartiet och Liberalerna fick igenom sina krav på Socialdemokraterna. Men det kommer de inte att få. Och det vet de.

De segdragna turerna efter riksdagsvalet, som alltså pågått i snart tre månader, lär oss något trivialt: alla som engagerar sig politiskt gör det för att öka sin egen makt, ibland på lång men allt oftare på kort sikt. Det är därför som S och M inte bildar regering eller släpper fram varandra till statsministerposten, därför som C och L försöker spela ut blocken mot varandra (i förhoppning om att Lööf ska kunna bli statsminister), därför som SD tar varje tillfälle i akt att tala om ett nytt konservativt block, därför som MP meddelar att de kommer att rösta nej till varje regering som de själva inte ingår i, därför som Jonas Sjöstedt (V) inte kommer att släppa igenom en Löfven-regering som genomför den högersväng som C och L kräver.

Slutsatsen är enkel: Snacket om att SD skulle vara det största hotet mot den svenska demokratin är just bara snack - annars hade vi haft en regering i dag. Men makten har visat sig vara viktigare, kanske för att makten har den påverkan på människor, kanske för att ingen av de berörda politikerna riktigt tror på de skräckscenarier som de själva målat upp.

Det är problemet med den fars i alltför många akter som vi bevittnat under hösten: glappet mellan ord och handling. Bristen på logik. De enda logiska partiföreträdarna är, ironiskt nog, Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD). De säger vad de menar och menar vad de säger. Det är befriande på något vis.

För vari består logiken i att rösta ner Stefan Löfven (S) i september för att sedan tänka sig att släppa igenom honom i november? Att rösta emot Löfven (S) med SD men inte att rösta för Kristersson (M) med SD? Att tvinga Löfven (S) att driva igenom Alliansens politik men förvägra Alliansen att göra detsamma?

När Annie Lööf (C) fick sonderingsuppdraget för en tid sedan sade hon att hon skulle fokusera på det sakpolitiska innehållet. Ändå är det inte möjligheten att få genomslag för sakpolitiken som tycks avgöra hur Lööf lägger sin röst, trots att de krav hon ställt på Löfven (S) sagts vara så viktiga att de inte ska bli föremål för förhandling. Det hänger helt enkelt inte ihop, vilket öppnar för frågan om det finns faktorer i ekvationen som lämnas utanför? Frågan är i sådant fall varför?

I veckan har det mullrats från flera håll kring de krav som C och L har lämnat. Det har blivit tydligt att de partier som utmålats som ”mittenpartier” i flera frågor står till höger om Moderaterna. Det är bra att dessa fakta kommer på bordet så att det blir uppenbart att de politiska konflikterna i svensk politik i grunden ändå handlar om höger och vänster, om synen på ekonomi, individen och staten och deras inbördes förhållande.

Även om det omöjliga skulle inträffa och S skulle gå C och L till mötes, eller ens låtsas göra det för att senare backa och skylla på yttre omständigheter, kommer S att lida stor skada av konstellationen. Partiet riskerar att tappa till Vänsterpartiet liksom till Sverigedemokraterna. Borde inte jag som alliansförespråkare tycka att en sådan utveckling, med en kraftigt försvagad socialdemokrati, är önskvärd? Nej, Socialdemokraterna är den naturliga antagonisten, en potentiellt stark borgerlighet behöver en stark socialdemokrati. En regering behöver sin opposition och denna opposition måste ha reell möjlighet att kunna erövra makten. Det är i konkurrens mellan två jämnstarka, ansvarsfulla krafter som den bästa politiken kan mejslas fram, med det bästa från dem bägge. Om både S och M marginaliseras och V och SD växer kommer politiken att radikaliseras och polariseringen öka.

Det bär emot att skriva dessa slutord, för in i det sista har jag hoppats på att borgerligheten ska samla sig och ta sitt ansvar gentemot alla de väljare som lade sin röst på en samlad Allians, men det bästa vore kanske ett nyval trots allt? En möjlighet för väljarna att ta ställning utifrån den information som partierna förvägrade dem i valrörelsen; nämligen svaret på frågan om vad som sker om drömscenariot brister. Är en röst på C och L en röst på S? I nästa vecka vet vi. Kanske.

2018/10/23

Stärk Sveriges beredskap.

Regering och riksdag har bestämt att det civila försvaret ska byggas upp igen. Låt oss då titta lite närmare på hur det står till med beredskapen inom några viktiga försörjningsområden. I den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningens senaste rapport (december 2017) kan man få god vägledning.

Det svenska samhället är starkt elberoende. Störningar kan få omfattande konsekvenser för stora delar av samhället. Ungefär hälften av kommunerna saknar en planering för hur kommunens egen verksamhet ska försörjas med reservkraft vid störningar i elförsörjningen. Att få fram tillräckligt med dricksvatten kan försvåras avsevärt vid krig. De kommunala vattenverken står för cirka 85 procent av den totala dricksvattenförsörjningen. Planeringen och logistiken kring dricksvattenförsörjningen bör stärkas hos kommunerna.

Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger hos kommunerna. Det krävs åtgärder för livsmedelsberedskapen vid krig för att säkerställa en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Kommuner och privata företag behöver tillsammans komma överens om och sluta avtal kring hur leveranser av livsmedel ska genomföras.

Fjärrvärme är den primära uppvärmningsformen för cirka 4,5 miljoner boende. Försvarsberedningen konstaterar att ett avbrott i fjärrvärmen kan få mycket stora konsekvenser. Det finns inga krav att värmebolagen ska ha en uthållighet genom att ha reservkraftverk eller reservmaterial.

Aktörer med ansvar för samhällelig verksamhet behöver analysera sina behov av drivmedel. Det finns idag inga formella krav på att dessa aktörer ska ha drivmedels- och bränsleförsörjningsplaner trots att tillgången på drivmedel ofta är kritisk för att upprätthålla verksamheten.


Om man läser mellan raderna och bemödar sig om att tänka efter, så förstår man att vi skulle vara ganska illa ute i en allvarlig situation när försörjningen inte fungerar.

Nu har statsmakterna dessutom i broschyren "Om krisen eller kriget" kommer talat om för medborgarna att man får klara sig själva en vecka innan det offentliga kan träda in. Problemet är bara att det offentliga i många fall inte kommer att kunna hjälpa till. Den offentliga sektorn saknar i stort denna förmåga.

Vi har nyligen varit med om en intensiv valrörelse. Partier och politiker över hela den politiska skalan har bjudit över varandra genom att utlova förbättringar inom den offentliga sektorn, särskilt inom välfärden.

På den kommunala nivån har det handlat om fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan, nya simhallar med mera. På statlig nivå har det rört sig om ökad ledighet för föräldrar, bidrag till elcyklar med mera. Politiker som vill bli valda – eller omvalda – har lyft fram den offentliga sektorns möjligheter att stärka medborgarnas välbefinnande i fredstid.

Men det är väldigt få politiker som tagit fasta på några av den offentliga sektorns kärnuppgifter, nämligen att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla en nödvändig försörjning även i händelser av kris och krig. Det är väl ingen vild gissning att dessa frågor inte heller kommer att dyka upp i nästa valrörelse. Men medborgarna kan kräva att de politiker som nu valts använder mandatperioden för att stärka den svenska försörjningsberedskapen.

Försvarsberedningen har lagt många bra förslag om vad som behöver göras. Det är bara att sätta igång. De politiker som inte tar sitt ansvar på detta område bör inte väljas om.

Hans Zettby

2018/09/26

USA ser en långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland.

USA har i sin försvarspolitik återgått från den inriktning på att kunna föra lågintensiva krig på marken som rådde under Barack Obama till att delta i en offentligen deklarerad militär konkurrens mellan stormakter.

Utan att det sägs uttryckligen i strategin ”National Defense Strategy” finns det fog för misstanken att Rysslands svaga ekonomiska utveckling och Kinas fortsatt snabba tillväxt gör att Kina på sikt kommer att bli den viktigaste medtävlaren ifråga om militär styrka, i synnerhet som det är med Kina som USA har mest akuta militära motsättningar. Donald Trump´s regering har begärt successiva ökningar av försvarsanslagen – från 767 miljarder dollar år 2016 till 886 miljarder dollar år 2019 – trots en ofta uttalad strävan att skära ned de övriga federala utgifterna.

I Kina talar man om ett nytt kallt krig.
I Kina har man också på sin sida dragit slutsatsen att det råder början till ett nytt kallt krig, man har dragit slutsatsen att USA under Donald Trump har som målsättning att hålla tillbaka Kina och att det nyligen inledda handelskriget är ett försök av USA att stoppa Kinas tillväxt och framför allt dess ansträngningar att bli en ledande nation ifråga om teknisk utveckling.

Det skall i sin tur ses mot bakgrund av Kinas syn på förhållandet mellan USA och Kina. Det beskrivs i Kina ofta som en ”hundraårskapplöpning”. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare. 

Sedan Donald Trump kom till makten har utvecklingen tyvärr gått i fel riktning, och kineserna intar nu en kompromisslös attityd i handelsfrågorna. Det tyder i sin tur på att de militära frågorna kan bli svårare att hantera och att det lättare kan uppstå en tändande gnista, som kan resultera i väpnade konflikter.

Möjliga tändande gnistor.
Mellan USA och Kina finns framför allt tre risker för att en tändande gnista kan utlösa vapenhandlingar. De ligger i det Sydkinesiska havet, Nordkorea och Taiwan. Allvarligast är förmodligen Taiwan, därför att den frågan representerar den sista av de föresatser som Trump förkunnade före valet och som han ännu inte har försökt att förverkliga. 

I Europa är de flesta länderna sammanbundna med USA i någon form av försvarssamarbete, de flesta i NATO. Ett angrepp på ett av medlemsländerna i NATO skall enligt traktatens artikel 5 betraktas som ett angrepp på samtliga övriga medlemsstater. USA har rätt enligt stadgan att kräva stöd från övriga medlemmar i händelse av en väpnad konflikt med Kina om konflikten berör Europa eller Nordamerika.

Perspektivet bör vidgas.
En konflikt i Asien lämnar större utrymme för Ryssland att flytta fram sina positioner i Europa, när USA är engagerat på den andra sidan av den eurasiska kontinenten. Hur kommer då USA under Trump att agera i Europa?  Risk för hot mot Sverige kan uppstå i en sådan situation. Sammanhållningen mellan NATO-länderna blir allt lösligare under Trump och den ömsesidiga tilliten minskar. Tanken på försvarspolitiskt samarbete inom EU fortsätter att vara mera dröm än verklighet. Kina och Ryssland går däremot samman i ett allt närmare strategiskt samarbete. 

Hans Zettby

2018/08/31

EU, Trump och Europas säkerhet.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. 

Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitiska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. 

Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.
Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. 

”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med. Men få förbiser man de allvarliga politiska effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal. 

Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexit-processen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Hans Zettby