2018/06/01

Är det försent för två stater?

Drygt 130 länder har erkänt staten Palestina, bland dem Sverige 2014. De flesta EU-länder vill se ett slutgiltigt fredsavtal först. Erkännandena utgår från kartan innan Israel intog Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza 1967. ”Gröna linjen”, en gammal stilleståndslinje mellan Israel och Jordanien, har internationellt kommit att betraktas som gräns.

I alla sammanhang upprepas att Sveriges officiella ståndpunkt bygger på folkrätten. På samma sätt som delningsbeslutet 1947 gav den judiska delen av Palestinas befolkning den folkrättsliga kraften att 1948 utropa den självständiga staten Israel, finner den palestinska staten sin folkrättsliga grund i samma delningsbeslut 1947.

Man kan invända att arabstaterna inte godtog delningsbeslutet, resolution 181 i FN:s generalförsamling, och att det rycker undan grunden för en palestinsk stat. Men den delningen FN:s medlemsstater stödde 1947 gav hur som helst inte Israel hela det territorium som staten kontrollerar idag.

En stat bör ha säkra och erkända gränser, och Palestina har allt annat än klara gränser. Men internationellt erkända gränser har inte heller Israel. Genom bosättningarna och den barriär som på 2000-talet byggts runt Västbanken, till stor del på arabisk mark, har Israel dessutom utvidgat sina anspråk utanför ”gröna linjen”.

I brist på alternativ vill omvärlden likafullt inte dödförklara tvåstatslösningen. Storbritannien gör en markering i år då prins William besöker president Mahmud Abbas. Det är första gången en medlem av brittiska kungahuset gör ett officiellt besök hos palestinierna. Prinsens turné går också till Israel och Jordanien. Jordanien, som styrde palestinska områden före 1967, har gett upp sina egna territoriella anspråk och stöder palestiniernas statsträvanden. Kung Abdullah har dessutom kvar en officiell roll som högste beskyddare av de heliga platserna i Jerusalem.

Trumps Jerusalembeslut, som stärker Israels makt över islams tredje heligaste plats, försvårar knappast rekryteringen för jihadiströrelser som spelar på stadens symbolvärde för muslimer. Den amerikanske presidenten Donald Trumps Israelvänliga politik, med flytten av ambassaden till Jerusalem, har fått redan uppgivna palestinierna att tappa förtroendet för USA som medlare i konflikten med israelerna. Situationen underlättas inte av att Israel fortsätter att låta judar bosätta sig på det ockuperade Västbanken.


Hans Zettby

2018/05/24

MSB och krisberedskapen.

När vi betraktar dagens struktur som skall genomföra en återuppbyggnad av totalförsvaret kan vi konstatera att den statliga 
organisationen på den högsta nivån knappast utmärker sig för klarhet vad avser rollfördelning och uppgifter. Vi har en ordning 
i Regeringskansliet som innebär att uppgifter som rör den militära delen har lagts på Försvarsdepartementet och den civila delen 
på Justitiedepartementet, ett departement som inte har vana eller tillräckliga resurser att hantera totalförsvarsfrågor. 
I ett totalförsvarsperspektiv är det dessutom inte alltid lätt att skilja på militära och civila frågor. Denna rollfördelning har gjorts trots 
att regeringen i olika sammanhang betonat vikten av en sammanhållen planering. På regeringsnivån är alltså rollfördelningen högst 
bekymmersam.

Man kan också hysa farhågor om hur frågorna kommer att hanteras på central myndighetsnivå. Myndigheten för samhällsskydd 
och beredskap, MSB, sorterar under Justitiedepartementet. MSB skall, enligt sin instruktion, ansvara för frågor om civilt försvar. 
MSB har dock under många år underlåtit att genomföra en planering för civilt försvar bla med hänvisning till att uppdraget inte varit 
tillräckligt tydligt och att krisberedskapen bedömts utgöra en tillräcklig grund.

Nu har Försvarsberedningen föreslagit att MSB ska leda arbetet på central nivå med att bygga upp ett nytt totalförsvar på civil sida. 
Beredningen har också pekat ut MSB att vara ”en myndighet för civil ledning och samordning”. Vi får hoppas att myndigheten nu tar 
denna roll på stort allvar. Om så inte sker kommer den politiska ambitionen om ett nytt totalförsvar inte att kunna förverkligas.

Mot denna bakgrund vore det välgörande om den politiska nivån idag – i likhet med Oxenstierna – funderade extra noga över 
problematiken kring strukturer och ansvarsfördelning.  Även mycket goda politiska ambitioner riskerar att haverera i byråkratier 
som präglas av otydlighet, revirstrider eller bråk om uppgifter och mandat.

Försvarsberedningen, som är ett rådgivande parlamentariskt tillsatt organ, 
lämnar förslag. Dessa förslag omsätts i regeringspropositioner och riksdagsbeslut. Regeringen kan dock dra benen efter sig om det 
är förslag som inte faller regeringen på läppen trots parlamentarisk enighet. En vanlig metod är att begrava förslag i utredningar eller 
långa beredningstider. Statsmakternas beslut skall sedan omsättas i regleringsbrev till myndigheterna, helst med åtföljande penningpåse 
efter det att myndigheterna äskat medel. I den svenska förvaltningskulturen tar det alltså mycket lång tid att omsätta politisk vilja till 
konkreta åtgärder.


När beslutade den politiska nivån att totalförsvaret skulle återuppbyggas? 

Jo, tydliga signaler kunde avläsas redan år 2013 i direktiven till den förra försvarsberedningen. Och de förslag som den nuvarande 
försvarsberedningen lämnar syftar på åtgärder som skall genomföras under perioden 2021-2025. 
Det innebär att när de viktigaste åtgärderna är vidtagna har det gått tolv år!

Hans Zettby

2018/04/26

Några av mina reflektioner från Förr och Nu.

Ett talesätt jag en gång lagt på minnet är ”Det var bättre förr – fast på ett sämre vis”. Många i läsekretsen anser nog att det var bättre förr och antyder därmed att mycket har förändrats till det sämre. Börjar man titta lite närmare på ett och annat är det slående hur mycket som ändå verkar vara bestående. Det finns sanningar som är eviga precis som förr.

Som ung och oerfaren är det lätt att tro att man kommit på helt nya synsätt eller funnit helt nya sammanhang. I början av min militära karriär fanns det rustmästare, fanjunkare och förvaltare som såg till att jag inte gick bort mig i det avseendet. Dessa var nyckelpersoner som svarade för kontinuitet och stabilitet.

Jag fick en militär och sociala uppfostran som intensivt hävdade traditionella officersideal: laglydighet, ärlighet, föredöme, stil och puts, spänst, personlig färdighet, omtanke om underlydande, lojalitet uppåt, åt sidorna och neråt etc. De idealen hade förstås gällt dygnet runt: i tjänst, på fritid, i socialt umgänge, i familjen. Nu ser det ut som att vi får tillbaka ett flerbefälssystem ty nuvarande ordning tror jag har varit förödande.

Om svensk försvarspolitik förr och nu har det skrivits och talats mycket om. Givetvis måste en försvarsmakt förändras i takt med omvärlden. Svårigheten ligger i att avgöra om gynnsamma omvärldsförändringar blir bestående eller om ogynnsamma dito kan utvecklas till ett allvarligt hot i ett kortare perspektiv. Man kan inte utan fog ifrågasätta om alla delar av dagens insatsförsvar är lämpliga att sättas in i högre konfliktnivåer än fredskriser.

Oavsett politiska – och inte sällan ekonomiskt – politiska – motiv till de förändringar som skett och sker i Försvarsmakten finns det några faktorer jag anser att man nästan totalt bortsett från de senaste 20 – 25 årens omstruktureringar. De har i varje fall inte varit avgörande när man övervägt alternativa strukturer. Det jag tänker på är övningsförutsättningar, utbildningsnivå och förbandsanda, faktorer som är mer avgörande än något annat, till och med materiel och utrustningsnivå, precis som förr.

Jag har genom åren fått möjlighet att delta i ett antal utlandsmissioner världen över, från krigets Libanon till de nuvarande insatserna i Afghanistan. Här måste man ha klart för sig att utlandstjänsten inte är en semesterresa. Krig är per definition ett trauma och självfallet påverkar det individen att vistas i en krigszon. Våra politiker som beslutar om våra utlandsuppdrag måste därför se till att det finns resurser att ta hand om personalen när de kommer hem. Det gäller inte bara Försvarsmakten utan även sjuk- och hälsovården måste bli bättre på att bemöta och behandla individer med psykiska besvär kopplade till utlandstjänsten.

Ett bakåtperspektiv är alltid nyttigt när man hamnat i återvändsgränd. Hur kunde det bli så här? När och var gick det snett? Men det är förstås en överdrift att påstå att arméns ledarskap hamnat i en återvändsgränd bara för att medias rapporter duggar tätt om ett antal officerares övergrepp mot underordnade och andra i och utom tjänsten.

Bara för att det rapporteras om mobbning. Bara för att man trakasserar kvinnor i uniform. Bara för att somliga trupputbildare spelar ”allan” på ett sätt som faktiskt inte ens var acceptabelt på 1800-talet. Visst förekommer väl sånt där i alla arméer i alla tider? Sånt där sopades väl förr under mattan? Eller gjordes saken upp diskret ”inom familjen”? Eller var det kanske rentav bättre anda förr? Nåja, kanske inte bättre men annorlunda?

Att förbandsanda har en avgörande betydelse för ett förbands stridsvärde är mångomvittnat. Likväl är det en faktor försvarsledning och politiker lättvindigt offrat på försvarsanslagens altare. En trolig orsak är att denna faktor är svår att värdera i kronor och ören så länge fred råder. Ändå anser jag att det är fullt möjligt att i fredstid värdera förbandsanda i termer av måluppfyllelse, budgetdisciplin, övnings- och utbildningsresultat, förmåga att anta nya utmaningar, flexibilitet, organisk kompetens m.fl.

Jag har upplevt att det har funnits såväl hemvärnsförband som förband i internationell tjänst vilka haft en god förbandsanda i dessa avseenden. Glädjande nog finns den ännu kvar hos dess efterföljare, precis som förr.

Men visst, allt är inte som förr. Historien är nog så väsentlig men vi lever i nuet med blicken riktad mot framtiden. Som den gamle militärfilosofen Sir Basil Lidell-Hart bättre uttryckte det; ”Det är frågan om att köra dagens film genom gårdagens projektor mot morgondagens filmduk”.

I detta sammanhang har jag tillsammans med några kamrater i hemvärnsleden funderat en hel del på hur vi skall kunna skapa en starkare knytning till hemvärnet och dess personal i Östergötland.

De yngsta förmågorna blickar framåt och känner i många fall knappt till moderförbandets stolta historia. Dom funderar säkert mer kring ”De nationella skyddsstyrkorna”, leverans av ny materiel och deltagande i internationella insatser. Vi äldre får med visdom och erfarenhet hjälpa till att stärka och knyta starkare band för att få en helhet i den nya organisationen.

Vill också ge mig på att uttrycka mig om finanskrisens psykologiska effekter. Dessa skall inte underskattas, massmedia älskar som bekant att vältra sig i negativa händelser. Politiker av alla sorter och färger skär pipor i vassen för att om möjligt kapa åt sig några procentenheter i väljaropinionen genom att utmåla eländet i grälla färger. Själva reagerar vi instinktivt genom att hålla hårdare om plånboken utifall att.

Om finanskrisens orsaker och verkan har det skrivits tillräckligt på annat håll. Att det inte är ett nytt fenomen är också väl känt. Det som däremot ingen nämner – i varje fall
inte tillräckligt högljutt – är att den yttersta orsaken till de återkommande finanskriserna är människans egen girighet. Vi tenderar ju var och en till mans att trissa upp förväntningarna på möjliga framtida guldregn. Alltför ofta handlar det dock bara om varianter på kedjebrevs spel som fått finare namn som Hedgefonder och liknande.

Precis som det var förr.
Hans Zettby

2018/02/07

Minns kommunismens brott.

Traditionsmässigt har minnet av Förintelsen påmint oss om Nazitysklands försök till total utrotning av judar och andra icke önskvärda folkelement, den 27 januari. Bra! Detta får aldrig glömmas och skall fortplantas till kommande generationer. Vad man förvånas över är att ingen, någonsin i Sverige, förespråkat en motsvarande dag för minnena av den sovjetiska kommunistregimens vidrigheter mot sina egna innevånare efter statskuppen i oktober 1917, då först Lenin och sedan Stalin, efter 1924, styrde Sovjetunionen, med järnhand. All opposition förföljdes.

Läger (Gulag) uppfördes över hela landet och där försmäktade milliontals människor i årtionden. Kollektiviseringen av jordbruket i början på 1930-talet ledde till att milliontals människor svalt ihjäl åren 1932—1934 i främst Ukraina, men även på andra håll, eftersom Stalin beordrat stängning av alla gränser och vägar till och från områdena. Hans misstänksamhet ledde också till fysisk eliminering av hans närmaste medhjälpare under 1930-talet (skenrättegångarna) samt utrotningen av stora delar av officerskåren, vilket visade sig katastrofalt, när tyskarna anföll Sovjet 1941.

När WK II var slut ockuperade Sovjetunionen alla länder i östra delarna av Europa och införde kommunistiska regimer där, hela tiden styrda av Sovjet. De här regimerna var inte ett dugg sämre, när det gällde förföljelser av oliktänkande. Flera uppror förekom: Östtyskland och Polen 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968. Befolkningarna var minst sagt fientligt inställda till sina regeringar och när Berlinmuren föll 1989, var de förhatliga regimerna kastade överända. I Sovjet dröjde det till 1991.

Det är dock inte bara Öststaterna, som lidit under kommunistiskt förtryck. I Kina infördes samma politiska system med Mao Zedong, som diktator. Samma typer av utrensningar, motsvarande Gulagläger och en svältkatastrof c:a 1960—1962, med 40 millioner offer.

Kuba och (Kambodja var) är andra exempel på kommunistregimer, som inte kan klara sin existens såframt man inte använder sig av terror mot den egna befolkningen. Millioner mördade människor.

Den sammanlagda summan för kommunismens offer torde enligt forskare ligga på c:a 110 millioner.

Hur har vi det med synen på kommunister i Sverige. Ja! Sveriges kommunistiska parti, SKP, stödde det sovjetiska anfallet på Finland under vinterkriget 1939—1940. Partiet var en sektion, tillhörande det sovjetiska Komintern, således helt och hållet underordnat Moskva. Några större försök att fjärma sig från sovjetstyret genomfördes inte, förrän C-H Hermansson, som förkastat invasionen i Tjeckoslovakien, försökte göra partiet mera
rumsrent.

Man har sedan bytt namn till VPK och senast till V. Men ränderna torde aldrig gå ur. De, som röstar på V, har ett minst sagt ifrågasatt arv, att ta itu med. Det vore intressant att få ta del av deras arkiv och få klart för sig, vad som döljs där. Landsförrädiska dokument?? Hur valda ombud i Riksdagen kan företräda kommunismen (V) är oförståeligt.

Att Sven Wollter, Jan Myrdal och Torbjörn Björkman (Nordkorea kramare) m.fl., kan liera sig med ännu värre besudlade avgrundspartier, är för mig en gåta. Man håller sig för pannan. Snacka om förnekare!

Hans Zettby

2018/01/27

Konflikten president Donald Trump – Nordkorea.

Amerikanska presidenter har under mer än 25 år på olika sätt försökt förhindra att Nordkorea skaffar sig kärnvapen som kan nå USA:s fastland. Varken direkta avtal, som på 1990-talet, sexpartsförhandlingar som i början av 2000-talet ett slags vänta och se under president Obama har dock lyckats stoppa Nordkorea från att utveckla ett avancerat kärnvapenprogram.

Det är högst sannolikt att president Trump snart står inför en situation som han har lovat att förhindra. Enligt olika bedömningar kan Nordkorea, sent 2018 eller under 2019, ha kapacitet att sända kärnvapenbestyckade interkontinentala ballistiska missiler vart som helst över USA:s fastland.

De flesta kännare av Nordkorea verkar överens om att regimen i Pyongyang vill skaffa sig kärnvapen för att förhindra att bli störtad av USA. Kim Jong-Un skulle enligt detta synsätt ha lärt av erfarenheterna från Muammar Gaddafi i Libyen och Saddam Hussein i Irak. De har båda utvecklat kärnvapenprogram, som de avslutade, för att senare störtas av främst USA.

En viktig fråga är om Nordkorea genom militära provokationer kan förmå USA att svara med en militär attack? Det finns åtminstonde två situationer som kan utlösa en sådan respons. Den ena vore om Nordkorea sänder någon typ av missiler relativt nära de amerikanska baserna på Guam i Stilla havet. Den andra är om Nordkorea skulle spränga en kärnvapenladdning i atmosfären, vilket vore första gången som detta äger rum sedan 1980.

Situation som råder mellan USA och Nordkorea är synnerligen känslig då de båda presidenterna hotar och förolämpar varandra. USA:s president och landets FN-ambassadör hotar med att ”fullständigt utplåna” Nordkorea om det blir krig.

I denna känsliga situation kan ett felsteg leda till krig. Dessutom finns en oro för hur Trump ska reagera den dag han inser att Nordkorea har skaffat sig den kärnvapenkapacitet som han har lovat att förhindra.

Den oerhörda makt som USA:s president har att i situationer som dessa tillgripa militära medel vilar i händerna på en person som har mindre än ett års samlad erfarenhet av att leda landet på högsta politiska nivå. Att USA styrs av en oerfaren president som har som vana att förolämpa Nordkoreas ledare, samtidigt som Trumps utrikesdepartement saknar viktiga delar av den diplomatiska kompetens som krävs för att kunna hantera situationen, inger allvarlig oro. Vi kan bara hoppas att Donald Trump förmår hålla huvudet kallt när det gäller.

Donald Trump har som president i flera avseenden förändrat USA:s utrikespolitik, såväl i ton som substans. Trumps ofta ogenomtänkta yttranden eller twittrande försvagar USA:s ställning som global supermakt. Det gör också hans oinsatta agerande på handelsområdet. Så länge utrikesdepartementet i Washington fortsätter att utarmas på erfarna och kunniga diplomater kommer USA också att få svårare att spela den globalt ledande diplomatiska roll som landet haft i varje fall sedan 1945.

Hans Zettby 

USA:s sätt att se på FN.

Donald Trump men även andra republikanska presidenter har varit kritiska till FN, men ingen har uttryckt en tillnärmelsevis så negativ syn på världsorganisationen som Donald Trump. Hans negativa inställning till FN och multilateralt samarbete har visat sig på flera olika sätt i USA:s diplomatiska agerande.

Den största förändringen inom diplomatin är kanske beslutet att låta USA lämna Parisprocessen om klimatförändringarna. Trump har även ändrat USA:s förhållningssätt i Mellanöstern.

Under sin valkampanj 2015-2016 riktade Donald Trump vid flera tillfällen kritik mot FN, bland annat sade han att FN karakteriserades av ”oerhörd svaghet och inkompetens.” Han framhöll också flera gånger att USA:s ekonomiska bidrag till FN skulle sänkas kraftigt. 

När Trump gjorde sitt första framträdande som president inför FN:s generalförsamling i september förra året hotade han – i samband med att han diskuterade det nordkoreanska kärnvapenprogrammet – att förstöra Nordkorea om landet attackerade USA eller länder allierade med USA. 

Han ansåg också att det viktiga internationella avtalet som begränsar Irans möjligheter att utveckla kärnvapen var ”något att skämmas för.” Slutligen framhöll han att han inte trodde på globalism – tanken om att det finns gemensamma intressen som gäller hela världen – och betonade istället suveränitetens, nationalismens och patriotismens betydelse för världens nationer.

Dessa tankar går väl ihop med Trumps betoning i många situationer av begreppet ”Amerika först”. Med detta menar han att USA i alla internationella sammanhang ska sätta amerikanska intressen främst. Det är uppseendeväckande att USA:s president, då han framträder i det årliga stormötet i den främsta organisationen för fred och säkerhet talar om att förstöra en annan stat. Det är svårt att hitta exempel på någon annan amerikansk president efter 1945 som använt ett så krigiskt språk i FN-sammanhang.

Hittills har Trumps negativa uppfattning om FN inte lett till så mycket i praktiken. USA har, för andra gången, lämnat UNESCO, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Orsaken har under senare år stått för 22 procent av FN:s reguljära budget och 28 procent av kostnaderna för de fredsbevarande insatserna. Trump har meddelat att USA framöver inte kommer att betala mer än 25 procent av kostnaderna för fredsoperationerna, en neddragning som skulle bli kännbar för FN.

Det är dock ofta svårt för presidenter att driva igenom den här typen av planer. Först måste kongressen acceptera presidentens förslag, vilket inte alltid sker när det gäller stöd till internationella organisationer som FN. Kongressen kan välja att bevara anslagen på samma nivå. Inga andra stater har veterligen förklarat sig villig att öka sina anslag. När det gäller FN:s fredsinsatser beslöt FN:s generalförsamling i sommaren 2017 att dess budget ska minskas med närmare 8 procent, delvis som ett resultat av påtryckningar från Trumpadministrationen.

Vid ett möte i Vita huset med FN:s generalsekreterare António Guterres i oktober 2017 sade Trump bland annat att ”FN kan vara något mycket viktigt”, men att organisationen inte använts på rätt sätt genom åren. Uttalandet visade att presidenten, trots sin kritiska hållning till FN, ändå verkar inse dess potential för USA:s del.

Hans Zettby