2020/09/27

USA – ”Amerika först”

Om Donald Trump blir omvald i USA kan vi vänta oss en ännu tuffare linje mot bland annat Europa och ett fortsatt användande av handelsavtal som geopolitiskt verktyg.

 

Med president Trump inträdde en ny era i amerikansk handelspolitik. Under parollen ”Amerika först” skulle USA göras mer oberoende, jobben skulle tillbaka till USA, produktionen skulle flyttas och stålverk och kolgruvor åter öppnas. Handelsavtal har blivit en del av den amerikanska geopolitiken.

 

Coronapandemin har slagit hårt mot ekonomin i många länder och det är osäkert vilka följderna blir på sikt för världshandeln, som redan innan har tyngts av problem. Världshandelsorganisationen (WTO) är inte anpassad till den moderna handelns krav och förlamas av låsningar mellan länder. Coronakrisen har gjort att de pågående handelskonflikterna lagts på is.

 

Vad gäller appellationsdomstolen blockerar USA tillsättning av nya domare, finns ännu inga tecken på att USA skulle vara villigt att sätta sig ner och förhandla fram en lösning. Så USA:s vägran att tillsätta nya domare har hindrat WTO att lösa tvister. Kina kritiseras för att skaffa sig orättvisa fördelar och för att inte uppfylla löften om marknadsekonomiska reformer. 

 

De senaste årens handelskrig mellan USA och Kina är långt ifrån löst och protektionistiska tendenser märks på många håll i världen. Samtidigt pågår en motsatt utveckling med EU i spetsen där länder går samman i nya frihandelssamarbeten.

2020/09/04

Ökad press på FN inför 75-årsdagen.

Under hösten firas FN:s 75-årsjubileum. Historien börjar på 1940-talet då FN föddes och inledde arbetet för en bättre värld. Bildandet av FN var en av många pusselbitar i strävandena efter andra världskriget för att skapa en stabil världsordning efter århundraden av krig, epidemier och ekonomiska och sociala utmaningar.
 

FN-stadgan undertecknades av de 50 staterna i San Francisco den 26 juni 1945. Den 24 oktober, som varje år uppmärksammas som FN-dagen, hade en majoritet av undertecknarna samt de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet ratificerat stadgan vilket innebar att den kunde träda i kraft.

 

Arbetet i den relativt nya FN-organisationen präglades under 1950-talet av det kalla krig som bröt ut mellan stormakterna några år efter krigsslutet. Koreakriget, som pågick från 1950 till 1953, var en av flera kraftmätningar mellan de båda stormaktsblocken med FN som mötesplats. I Sovjetunionens frånvaro uppmanade säkerhetsrådet medlemmarna att komma till Sydkoreas undsättning för att förhindra en invasion från norr. 1953 slöts ett vapenstilleståndsavtal men formell fred har ännu inte proklamerats.

 

Koreakriget gör sig påmint än i våra dagar genom återkommande motsättningar i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och, under senare år, kärnvapenskrammel som hörs igen.

 

Terrorbalans och kapprustning, inte minst kärnvapenkapprustning, präglade denna tid vilket också gjorde FN:s arbete komplicerat. Världsorganisationens förste chef, norrmannen Trygve Lie, lämnade 1953 över uppdraget till svenske Dag Hammarskjöld med de berömda orden om ”världens mest omöjliga jobb”. Hammarskjöld manövrerade inledningsvis framgångsrikt med sin ämbetsmannastil och frånvaro av politiska bindningar. Han drog dock på sig stormakternas missnöje genom sitt tydliga stöd för avkolonialiseringen inte minst i Afrika.

 

På uppdrag i Kongo, som nyligen hade vunnit sin självständighet, störtade Hammarskjölds flygplan natten till den 18 september 1961. De möjliga orsakerna till Hammarskjölds död har på senare år rönt förnyat intresse. FN har startat flera utredningar och en rad publikationer har kommit i ämnet. 

 

Precis som i dag fanns flyktingfrågan högt upp på FN:s dagordning under 1950-talet. FN:s flyktingkommissariat tilldelades 1954 Nobels fredspris med motiveringen att solidaritet med andra människor är ett fundament för varaktig fred även om gränser skiljer oss åt.

 

Hammarskjöld går till historien som den FN-chef som inrättade den första fredsbevarande FN-styrkan. Det skedde 1956 och insatsen, UNEF (United Nations Emergency Force), placerades på Sinaihalvön efter Suezkrisen. Sverige bidrog med flera bataljoner i UNEF och i efterföljaren UNEF II som var verksam fram till 1979.

 

Innan decenniet var över hann FN:s generalförsamling också anta barnkonventionen som har blivit den mest spridda av alla konventioner om mänskliga rättigheter. I Sverige blir konventionen nu, drygt 60 år senare, nationell lag.

 

FN har fantastiska resurser och vet ofta var det kommer att hända något, oavsett om det rör katastrofer, svält eller konflikter.

 

Ibland känner jag att FN är som figuren ET, ett stort huvud och smala armar. Att FN är superintelligent och har kapacitet att tänka och veta vad som händer, men inte musklerna att få länderna att förstå och att skjuta in en konflikt strålkastarljuset.


 

Min grundtanke av ett idealt FN blir ett världssamfund som hittat tillbaka till sin grundtanke, The United Nations Spirit, dvs. Demokratin har segrat globalt, generalförsamlingen består av folkvalda regeringar och vetorätten är avskaffad.

 

Hans Zettby

2020/08/10

Klimatförändringarna avgörs till stor del av hur väl samhällen är rustade.

Människor i olika delar av världen tvingas fly på grund av översvämningar, torka, svåra stormar eller stigande havsnivåer. Lokala konflikter riskerar att förvärras när skördar uteblir och konkurrensen om naturresurser ökar. 

 

Det finns många exempel på klimatförändringarna påverkar både människors och staternas säkerhet. Men vilka konsekvenser de får hänger även ihop med många andra faktorer, såväl ekonomiska, sociala, geografiska som politiska.

 

För att världens länder på allvar ska kunna möta klimatrelaterade säkerhetsrisker behöver vi lära oss mer om hur dessa komplicerade samspel ser ut. Forskningen visar hur viktigt det är att förebygga åtgärder, både för att anpassa samhällen till ett ändrat klimat och för att minska koldioxidutsläppen.

 

 Mycket tyder på att internationella organisationer som FN, EU och AU har en potential att främja samarbete mellan stater när det kommer till klimat och säkerhet, bland annat genom att stärka kunskapsutbyten och bygga upp en struktur för global och regional risk och krishantering. 

 

Men det är inte säkert att det samarbete som faktiskt växer fram motsvarar behoven i olika delar av världen. Forskningen om internationellt samarbete kring klimatförändringar och säkerhetsrisker är fortfarande i sin linda och det innebär att kunskapen om varför, hur och under vilka villkor samarbete på detta område kan bli framgångsrikt ännu är bristfälligt.

2020/05/27

Är Kina på jakt efter globalt ledarskap?

Kina är idag världens största marknad med en ekonomi som har åttafaldigas på 20 år. Landet har de senaste åren satsat medvetet på infrastruktur, utbildning, forskning, teknologi och innovation.

Enligt det kinesiska kommunistpartiets strategidokument ”Made in China 2025”, siktar Kina på att bli världsledande inom ett antal teknologier, inte minst kunskapsintensiv produktion av varor och tjänster, samt på att skapa en oberoende försvarsindustri.

Genom WTO-medlemskapet har Kina fått tillträde till globala marknader. Genom handeln har ekonomin utvecklats och miljoner kineser har lyfts ur fattigdom. Men resten av världen har inte gynnats på motsvarande sätt. Att göra affärer i Kina idag är allt svårare, marknaderna är inte öppna för utländska företag. Samtidigt pumpar Kina in stöd till statsägda och kontrollerade företag, något som skapar obalanser på internationella marknader och leder till dumping. Denna dumping är upphovet till hela stålkrisen, det finns en kraftig överproduktion globalt av stål men också av aluminium och cement.

Vidare har Kina diskriminerande regler för utländska företag som etablerar sig i landet, det råder en brist på öppenhet kring inhemska lagar som berör handel och dessa rapporteras inte till WTO. Det kan vara svårt för utländska företag att få tillstånd och licenser inom sektorer som Kina har bestämt ska prioriteras i landets ekonomiska utveckling.

Kina söker ett globalt ledarskap och vill etablera sig som en världsledande stormakt inom en rad områden. Gentemot utvecklingsländer i framför allt Afrika förespråkar man en alternativ samhällsmodell till den västerländska.

Kinas ”Belt and Road” initiativ handlar i stor utsträckning om ekonomisk integration. Det är också ett sätt för Kina att skapa institutionella och politiska verktyg som möjliggör en omorganisering av globala värdekedjor och att utforma nya ekonomiska regler, mer anpassade till Kinas behov. Dessutom vill man få avsättning för produkter som Kina har ett stort överskott på däribland stål och cement.

Situationen för de mänskliga rättigheterna har kraftigt försämrats. Kina har en annan syn på det vi i väst betraktar som universella mänskliga rättigheter och är i grund och botten en auktoritär supermakt där allt mer av makten centraliseras kring president Xi Jinping.

2020/03/27

Iran i blickfånget!

När Fereshteh beskrivit olika händelser hon upplevde i sitt tidigare hemland Iran gjorde det mig lite mer nyfiken om detta land i Mellanöstern.

Då jag tidigare tjänstgjort i Libanon, Saudiarabien, Afghanistan och även besökt Bahrain så är den här delen av världen spännande med dessa olika företeelser. Har försökt att följa utvecklingen på hemmaplan i olika media.

Landet brukar placeras i olika geografiska delområden beroende på sammanhang, geografiskt, kulturellt, ekonomiskt, statistiskt och liknande såsom omväxlande Främre orienten, Mellanöstern, Sydasien, Sydvästasien, och Västasien. 

Irans statsskick är republik och enhetsstat och författningen säger att statschefen skall vara en religiös ledare. Majoriteten av iranierna är shiamuslimer och islams lagar, sharia, utgör grunden för den iranska lagstiftningen och de religiösa domstolarna. Landets statschef och religiösa ledare är sedan 1989 ayatolla Ali Khamenei.

Iran som land har sällan varit så i blickfånget som nu. Landet är en maktspelare i den egna regionen, inte minst i konflikterna i Syrien och Irak. Konflikten med USA har fördjupats bit för bit sedan 2017 då Donald Trump tillträdde som amerikansk president och drog sig ur kärnenergiavtalet i maj 2018. 

Situationen såg ut att gå överstyr när USA dödade Qassem Soleimani, general i Revolutionsgardet, i Irak i januari 2020. Iran bestämde sig för en begränsad motreaktion men mitt i den svåra situationen sköt iranskt luftvärn ner ett ukrainskt passagerarplan i Teheran och alla 176 ombord dödades. Först efter flera dagar av förnekanden medgav statsledningen att flygkatastrofen hade orsakats av iranskt luftvärns-beskjutning.

Detta ledde till att den iranska statens inkompetens och oförmåga att hantera kriser åter hamnade i fokus, något som blev ännu tydligare med utbrottet av det nya coronaviruset i landet. Viruset befaras kunna orsaka en pandemi och Iran är ett av de hårdast drabbade länderna. I likhet med hur de iranska myndigheterna agerade efter nedskjutningen av planet har deras brist på öppenhet spätt på spekulationerna och oron kring sjukdomen.

Den iranska ekonomin hade redan innan stora problem, något som har drabbat befolkningen hårt, och coronaviruset riskerar att ytterligare förvärra situationen. Ett skäl till de ekonomiska problemen är de sanktioner som omvärlden under många år har riktat mot Iran, men orsakerna går också att hitta på hemmaplan. Det handlar om såväl utbredd korruption som allmän misskötsel. Dessutom pyr sedan länge missnöjet med makthavarna.

De unga och ofta välutbildade iranierna kommer inte till sin rätt på arbetsmarknaden, alltför många av dem får antingen inga jobb alls eller är överkvalificerade för de arbeten som finns.

41 år har gått sedan den islamska revolutionen i Iran, men även om dess maktstruktur består pyr missnöjet under ytan, inte minst bland många unga iranier som både vill ha fler rättigheter och bättre ekonomi.

När Iran kom överens med de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och Tyskland om ett kärnenergiavtal 2015 hävdes många av de sanktioner som slagit hårt mot den iranska ekonomin. Men de stora förhoppningar som fanns då har kommit på skam. USA har hoppat av avtalet och infört nya sanktioner, Iran har börjat bryta mot det och EU:s stöd för det handlar mest om retorik. Samtidigt har Iran lyckats öka handeln med flera av grannländerna och har sedan tidigare ett starkt fotfäste i regionen i länder som Libanon, Syrien och Irak.


2020/01/29

Vart är Israel på väg?

Mina tankar angående Israel är hur landet i fortsättningen kommer att styras. Om man håller sig till tre tänkbara scenarier är ett av dem att högern fortsätter att dominera politiken. Något som sannolikt innebär att situationen för den arabiska minoriteten kommer att försämras ytterligare men också att den israeliska statens liberala karaktär kommer att förändras på sikt. Detta kräver dock att Likud fortsätter att luta sig mot högerextrema, religiöst sionistiska och ultraortodoxa partier.

Ett annat alternativ är att Likud åter kommer att samarbeta med partier som befinner sig närmare den politiska mitten. Det skulle knappast innebära några större förändringar vad avser konflikten mellan Israel och Palestina, men kampen om de demokratiska institutionerna lär avta, t ex skulle man kunna tänka sig en uppluckring av nationalstatslagen och att HD:s oberoende inte längre skulle vara hotad.

Det tredje scenariot innebär att ett mittenparti väljer att bilda regering med vänstern och de arabiska partierna. Det skulle möjliggöra för Israel att bygga en annan typ av samexistens mellan judiska och arabiska invånare och eventuellt öppna upp för nya förhandlingar med de palestinska motparterna.

Att Israel i mars 2020 har haft tre val inom loppet av ett år tyder på att israelerna idag är medvetna om att de står inför ett vägskäl. Den starka polariseringen, de hätska partipolitiska utspelen, de rivaliserande ledande partiernas ovilja att ingå in ett regeringssamarbete med varandra visar att de står långt ifrån varandra i frågor som i grunden handlar om vilken slags stat Israel vill vara.

Låsningen är unik för israelisk politik och speglar den starka polariseringen i samhället. En polarisering som i grunden handlar om synen på den israeliska demokratin.

2019/12/18

Hotet från kärnvapen finns kvar.

Få kan ha undvikit att notera att kärnvapenfrågan har återkommit på den internationella dagordningen. Det har handlat om att internationella avtal från det kalla krigets dagar har sagts upp. Att förhandlingar om Nordkoreas kärnvapen har förblivit resultatlösa. Att kärnvapenmakterna testar nya vapensystem för kärnvapen.

Kärnvapenländerna, inte bara USA och Ryssland utan även Kina, har gjort betydande investeringar för att modernisera sina arsenaler. Nya kärnvapenbärare har utvecklats som kan övervinna missilförsvarssystem. Även metoderna för att bedriva offensiv cyberkrigföring har utvecklats vilket leder till frågor om säkerheten i ledningssystem för kärnvapen. 

Nedrustning blir en allt mindre fråga på den internationella dagordningen. Men kärnvapenhotet består och därmed vikten av att se till att icke-spridningsavtalet vattnas ur när det nästa år ska förhandlas om.

Atomportföljen finns på riktigt. Väskan som innehåller den utrustning som krävs för att en president som inte är på plats i Vita Huset ändå kan ge order om att utlösa en kärnvapenattack, ett kärnvapenkrig, apokalypsen.

Väskan följer varje amerikansk president vart han än går sedan John F Kennedys tid (han som var svindlande nära att utlösa ett kärnvapenkrig i samband med Kubakrisen i oktober 1962).

Den är med Donald Trump på golfbanan, när han står i talarstolen, när han sitter i sitt privatflyg.

Koderna som kan utlösa användningen av USA:s kärnvapenarsenal, med en styrka som är många tusen gånger större än den bomb som ödelade Hiroshima. Alltid inom räckhåll för en president som är känd för sin irrationalitet, och sin impulsivitet.

Hotet från kärnvapen är nämligen på riktigt. En kärnvapenbestyckad missil kan avfyras när som helst, på grund av en missbedömning, en missräkning, av misstag. Om USA skulle få för sig att svara kan det leda till en eskalation med
oöverblickbara konsekvenser. Detsamma gäller Ryssland. Vladimir Putin lär ha sin egen lilla portfölj.

USA och Ryssland skaffar nya, avancerade kärnvapen. Historiska avtal sägs upp eller ifrågasätts. Djupa meningsskiljaktigheter om nedrustning. Skälen är många till att kärnvapenhotet åter har blivit en aktuell politisk fråga.

Förväntningarna på att översynskonferensen 2020 ska bli framgångsrik är stora, inte minst med tanke på att den senaste konferensen (2015) misslyckades med att nå konsensus om en slutrapport. Bakom misslyckandet låg framför allt oenighet kring de långvariga försöken att upprätta en kärnvapenfri zon i Mellanöstern i ett läge där missnöjet var utbrett över att utkastet till slutdokument urvattnats på substans när det gäller nedrustning.

Mina tankar är att de amerikanska planerna på att utvidga robotförsvaret minskar incitamenten för Moskva att begränsa sin kärnvapenarsenal.

Snart efter 75 år efter USA:s atombomber mot Hiroshima och Nagasaki är hotet från kärnvapen fortfarande högst påtagligt. Utvecklingen är oroande. Iranavtalet om landets kärnteknik är på väg att falla samman och läget är låst kring Nordkoreas kärnvapen samtidigt som framtiden är osäker för viktiga avtal mellan USA och Ryssland som begränsar kärnvapen. Därtill är motsättningarna kring hur nedrustningen av kärnvapen ska gå till djupare än på länge, vilket inte minst konventionen om ett förbud mot kärnvapen från 2017 är ett uttryck för. 

Kärnvapen ses fortfarande som en garanti för säkerhet, som stater med kärnvapen och deras allierade är ovilliga att släppa. Spänningarna kommer sannolikt upp vid översynskonferens av ickespridningsfördraget som hålls våren 2020.