2019/09/03

Försvarets budget höjs med 20 miljarder på sikt.

Regeringen, C och L har nått en uppgörelse om försvarsanslagen. Försvaret tillförs fem miljarder kronor årligen från 2022 till 2025.

Dagens besked innebär att stora och nödvändiga ekonomiska medel tillförs det militära försvaret under de kommande åren", skriver statsminister Stefan Löfven (S) och de övriga partiledarna för MP, C och L i en debattartikel i Dagens Nyheter.

På en pressträff gladde sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) över överenskommelsen.

Detta är en viktig signal för Sverige, för våra partners och för vårt närområde om att vi fortsätter att höja vår militära förmåga, säger han.

Försvarsanslagen har varit en tvistefråga i de pågående budgetförhandlingarna. Centern (C) och Liberalerna (L) har krävt att få med formuleringar i budgeten om försvarsanslagens nivå på sikt.

Ville inte binda sig.
Det kravet har byggt på diskussionerna i den parlamentariska Försvarsberedningen i våras. Då fanns det en bred samsyn om att försvarsanslagen bör höjas till 84 miljarder kronor till 2025. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) ville dock inte då binda sig för ett sådant mål.

Han uppger att en förutsättning för överenskommelsen som nu gjorts är att partierna också har en gemensam syn på hur försvarssatsningen ska finansieras. Hur riktlinjerna för finansieringen ser ut kommer att presenteras senare.

Den nya överenskommelsen innebär att försvaret ska få fem miljarder kronor årligen från 2022 till 2025.

Det här garanterar en fortsatt förmågeökning för försvaret 2022-2025, säger Hultqvist.

De pengarna bör, enligt Försvarsberedningens rapport, bland annat satsas på tre mekaniserade brigader och en reducerad motoriserad brigad.

I dag består krigsorganisationen av två mekaniserade brigader, men det finns i dag bara en som är samövad.

Nya regementen.
För att klara att utbilda soldater till den nya krigsorganisationen föreslog Försvarsberedningen fyra nya regementen. Det totala antalet befattningar i krigsorganisationen ökar med Försvarsberedningens förslag från dagens 60 000 personer till 90 000 inklusive hemvärn och civilanställda.

Det utökade personalbehovet skulle kräva att upp till 8 000 totalförsvarspliktiga grundutbildas årligen från 2024, enligt Försvarsberedningen.

De höjda försvarsanslagen bör, enligt Försvarsberedningen, också användas för att till exempel uppgradera samtliga stridsfordon och stridsvagnar, anskaffa ytterligare artillerisystem och tillföra nya moderna luftvärnsrobotsystem.

När det gäller flyget föreslog Försvarsberedningen att två till tre stridsflygdivisioner av den gamla Gripenmodellen C/D behålls även bortom 2030, trots att riksdagen beställt 60 av den senaste E/F-modellen.

Socialdemokraterna har tvingats böja sig för en majoritet, jag tror att det samarbete vi har haft på den borgerliga sidan har haft betydelse. Det rådde ingen tvekan om att S var ensamma om att vilja lägga sig på en lägre nivå än Försvarsberedningen, säger Beatrice Ask, försvarspolitisk talesperson för Moderaterna.

Vi får de hur de ska finansiera det, det är inte säkert att vi är överens om det, säger Ask om de fyra partierna S, MP, C och L:s ovilja att svara på varifrån pengarna ska tas. 

2019/08/17

”Förnyelse eller Förfall”.

Reinfeldt lämnade en svältfödd försvarsmakt i arv till nuvarande regering. Anslagen är för låga och personalförsörjningen fungerar inte. Samtidigt är det en komplicerad fråga vad som bör komma istället. Den bästa lösningen är troligen någon form av allmän mönstring där man sedan tar ut de mest lämpade och bäst motiverade till tjänstgöring.

Efter åtta år i regeringen hade Moderaterna en valaffisch 2014 med texten "Boom! Där rök försvaret." Det var lite svårt att hålla sig för skratt. Inget politikområde ställde nog till det så mycket för Fredrik Reinfeldt. Två försvarsministrar avgick, först Mikael Odenberg i protest mot Anders Borgs nedskärningar, sedan Sten Tolgfors i svallvågorna efter skandalen med vapenfabriken i Saudiarabien.

Värnplikten förklarades vilande efter drygt 100 år med tre rösters övervikt i riksdagen och enligt ÖB skulle Reinfeldts nya försvar bara klara att försvara landet i en vecka mot ett begränsat angrepp.

När man läser Fredrik Reinfeldts memoarer Halvvägs är det uppenbart att han överhuvudtaget aldrig förstod kritiken. Frågorna verkar bara vara delar av ett politiskt spel och han framstår närmast som hånfull inför den försvarsdebatt som fördes. Resultatet blev mycket illa, reformen hastades fram och nu lider försvaret av kronisk brist på soldater.
Den misslyckade försvarspolitiken har flera förklaringar. Det handlar dels om de stora besparingar Anders Borg genomförde efter valet 2006 som ett led i att betala regeringens skattesänkningar. En annan förklaring är moderat ideologi där man ville utveckla försvarsmakten till en anställd expeditionskår av Nato-typ. En tredje är att inget parti tog konsekvenserna av Rysslands krig mot Georgien 2008.

Politiker är rädda för att komma med uttalanden som är så tydliga att de kan användas som argument för höjning av försvarsanslaget och då till en oacceptabel nivå. Ledande företrädare för Försvarsmakten kräver tydliga och preciserade uppgiftsformuleringar för att kunna göra precis det som politikerna är rädda för. Det hela blir då en skenfäktning.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet reducerades värnpliktsuttaget i hög grad genom att färre värnpliktiga inkallades till grundutbildning. På detta sätt förbereddes också övergång till ett nytt system med anställd personal. Till bakgrunden hör då att olika syn på värnplikt och dess tillämpning under flera decennier har varit ett väsentligt inslag i den svenska försvarsdebatten. Under en kort tid gjordes också försök med avkortad värnplikt – syftet var då att spara medel på värnpliktsutbildningen för att kunna öka satsningarna på framför allt armémateriel.

Enligt underlag i Military Balance sjönk svenska försvarets andel av BNP från 2,2 % år 2000 till 1,3 % år 2010. Det var då en kraftigare sänkning än under föregående tidsperiod. Företrädare från de flesta sektorerna av samhällsekonomin skulle också anse en motsvarande sänkning som den försvaret fick uppleva som mycket kraftig.

Statsmakterna, regering och riksdag måste ta ansvar för de övergripande besluten. Myndigheten måste ta ansvar för beslut som delegerats till myndighetsnivå. Möjligheterna att utkräva ansvar utgör en väsentlig del av en ordnad och effektiv förvaltning.

Hans Zettby

2019/08/12

Globalisering – maritimisering.

Försvarsberedningen skriver, helt korrekt: ”Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vårt välstånd och vår säkerhet är nära förknippad med våra grannars men också med utvecklingen i andra regioner längre bort. Vi påverkas därför, i högre grad än många andra länder, av omvärldsförändringar och händelser på andra platser i världen. En rad globala säkerhetspolitiska trender och tendenser som framträtt eller förstärkts under senare år påverkar oss, direkt och indirekt.

Försvarsberedningen har haft ett dåligt utgångsläge eftersom Försvarsmakten uppvisar så stora brister. Detta är en följd av ansvarslös hantering, inte minst under herr ”särintresset” Reinfeldt. Insatsförsvaret blev aldrig förverkligat; hade det blivit det hade Försvarsmakten inte saknat ”basplattan”: skor, bilar m m. Marinens fartygsbestånd hade inte haft 29 års medelålder med ty åtföljande massiva förnyelsebehov.

Tillnyktringen med 2015 års försvarsbeslut blev aldrig genomförd. Här borde politiskt ansvar kunna utkrävas. Beredningens förslag präglas av för lite och för sent, inte minst mot bakgrund av den hotbild man målar upp avseende väpnat angrepp och gråzon. Att Regeringen inte drar sig för att försöka schackra om dessa ynka 1,5 % vittnar om bristande ansvar för Rikets säkerhet; detta observeras naturligtvis utomlands – av såväl vänner som tänkbara fiender.

Den största bristen i beredningens säkerhetspolitiska bedömning är att man inte förstått havets centrala betydelse för det 21 århundradets strategiska utveckling. Såväl Sverige som EU är beroende av havet och dess resurser; Sverige är ett havsomflutet land. Denna felbedömning leder till att beredningen inte ser behovet av skydda våra sjöförbindelser, trots att dessa bedöms som ”existentiella”. Resultatet är en alldeles för liten marin för vår långa kust och med hänsyn till våra stora intressen till havs.

För lite och för sent; när (om) beredningens förslag är genomförda skriver vi sannolikt år 2030. Den säkerhetspolitiska situationen har då sannolikt starkt förändrats. Man skall vara försiktig med trender men mycket pekar då på att Kina blivit en världsmakt som får stort inflytande även i vår del av världen. Såväl Ryssland som USA har blivit mindre viktiga spelare. Vidare har sannolikt klimatförändringarna lett till stora geopolitiska förändringar. 

Inför dessa enorma osäkerheter krävs internationellt samarbete, ett balanserat och starkt försvar, stora satsningar på teknologi (exempelvis artificiell intelligens, autonoma farkoster, nya bränslen….) och strategisk forskning. Det finns naturligtvis en risk att världen – eller bara Sverige – sätts i brand något av de närmaste åren. Då kommer vi att få betala frihetens verkliga pris.

Hans Zettby

2019/08/07

Drömmen om Mellanöstern.

Tre decennier efter Sovjetunionens upplösning försöker Ryssland ändå utmana USA om supermakts rollen i Mellanöstern och i norra Afrika. Kreml har nästlat sig in via det vakuum som uppstått i övergången mellan Barack Obamas administration och Donald Trumps oförutsägbara ledarskap. Ryska oljemagnater, affärsmän och vapenhandlare har också siktet inställt på regionen. De vill säkra nya avtal och allianser och väcka gamla relationer till liv. Den senaste tidens utveckling är dock ingen återgång till kalla krigets dagar, då Moskva och Washington konkurrerade om Mellanösterns länder som då tvingades välja sida mellan kapitalism och kommunism.

Under Sovjettiden favoriserade Moskva vissa av Mellanösterns länder, som Irak och Syrien, samtidigt som man spelade ut arabländernas ledare mot varandra i syfte att stärka Sovjets egna intressen. Det fick till följd att länder som Egypten och Saudiarabien istället sökte sig mot väst. Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 ledde också till att Moskva förlorade i trovärdighet i hela arabvärlden. Det har varit ett mödosamt arbete att försöka bygga upp förtroendet på nytt.

I takt med att den ryska rouletten snurrar vidare i Syrien har ledare från länder i hela Mellanöstern, inklusive amerikanska allierade, som Israel, Saudiarabien och Turkiet, närmat sig Moskva. Det finns konkreta planer på samarbeten mellan Ryssland och oljeländer som Saudiarabien, men också med mindre oljeproducenter som irakiska Kurdistan. Ryska företag har samtidigt tecknat avtal värda flera miljarder dollar inom olje och gasindustrin. Det statliga ryska energibolaget Rosatom har redan byggt en kärnreaktor i Iran, som står på samma sida som Ryssland i Syrienkriget, och har undertecknat kontrakt för att bygga kärnkraftverk i ytterligare fyra länder i Mellanöstern (Turkiet, Egypten, Sudan och Saudiarabien). Saudiarabiens kung Salman besökte Moskva i slutet av 2017. Det ledde till köp av robotsystemet S-400. Ryssland har även samarbetat med Saudiarabien för att få upp oljepriset till 60 dollar per fat.

Utöver investeringar på energiområdet, används försäljning av vapen som ett maktmedel.

Hans Zettby

Den ryska vapenexporten.

Ryssland är den näst största vapenexportören i världen efter USA. Men landets marknadsandel minskar trots Putins försök att öka exporten av vapen. Rysslands andel av den globala vapenhandeln har sjunkit från 27 till 21 procent under det senaste decenniet, medan USA:s andel samtidigt har ökat från 30 till 36 procent, enligt en rapport från Stockholms fredsforskningsinstitut (Sipri) i mars 2019. Den ryska vapenindustrin har bland annat förlorat på att Venezuela, som är en av de större kunderna, har fått det tuffare ekonomiskt. Att Indien köper färre vapen påverkar också.

Därför hoppas Ryssland på att i fortsättningen kunna sälja mer vapen till Mellanöstern, som är världens snabbast växande vapenmarknad. Om den är tillräckligt stor för att kunna kompensera de förlorade globala marknadsandelarna återstår att se. Idag går 16 procent av den ryska vapenexporten till Mellanöstern, i första hand till Egypten och Irak.

Vapenexport är en viktig indikator på ett lands internationella inflytande och möjligheter att spänna musklerna som militärmakt, och satsningen på export speglar hur Ryssland vill uppfattas i omvärlden.

För första gången sedan Sovjetunionens upplösning försöker Moskva stärka sin makt i utvecklingsländer. Till skillnad från hur det var under Sovjettiden handlar intresset för länderna i syd inte om ideologi utan om att få tillgång till deras naturresurser.

Enligt ryska medier har Ryssland och Egypten nyligen undertecknat nya avtal värda minst två miljarder dollar. Dessa affärer inkluderar försäljningen av stridsflygplan, vilket gör Egypten till en av de största köparna av ryska vapen. Egyptierna har tidigare köpt helikoptrar och försvarsmateriel till sin kustbevakning.

Utöver avtalen med Egypten har Ryssland planer på att sälja det ryska robotsystemet S-400 till Turkiet, ytterligare en bekräftelse på Rysslands försök att stärka sitt inflytande i nya länder. Affären har dock stött på patrull p g a de påtryckningar som USA riktar mot Nato-medlemmen Turkiet. USA har bland annat hotat med att frysa ett avtal om försäljning av amerikanska F 35 plan till Turkiet om Ankara inte stoppar affären med Ryssland. Relationerna mellan Turkiet och USA lär påverkas rejält om Ankara börjar köpa vapen från Ryssland istället.

Hans Zettby

2019/06/25

Kan inte Socialdemokraterna läsa innantill?

Det är uppenbart att S inte hade för avsikt att genomföra vad Försvarsberedningen kom fram till från första början. Rapporten “Värnkraft” som presenterade den 14 maj, ville se en höjning av försvarsanslagen till 84 miljarder kronor fram till 2025. Och enligt S lät allt bra, det var bara det där lilla med finansieringen.

Nu avslöjas två nya förslag som Socialdemokraterna har tagit fram, där anslagsnivåerna är minskade från 20 miljarder kronor till fem respektive tio miljarder kronor. I stället för de 84 miljarder kronorna landar slutnotan, enligt Socialdemokraternas förslag, på 69 respektive 74 miljarder kronor.
Vid 74 miljarder kronor skulle försvaret vara tvunget att dra ner på en mängd satsningar. Och skulle notan landa på 69 miljarder kronor så skulle det sannolikt bli neddragningar i den nuvarande verksamheten, enligt försvarspolitiker Mikael Oscarsson (KD). Vill vi ha ett krigsdugligt försvar är de socialdemokratiska förslagen inte realistiska. Anslagen räcker inte. Ledamoten Allan Widman (L) påpekar att det ju inte ens är säkert att de här budgetnivåerna är de som till sist kommer att genomföras.
Frågan är varför S inte tillkännagjort detta tidigare? Samtliga åtta partier var tidigare eniga om förslaget. Men när S inte ville ge ett tydligt besked om budgeten hoppade de fyra borgerlig partierna av Försvarsberedningen. Finns det ingen finansiering går det inte heller att genomföra förslagen. Och oron som man då kände, tycks ha varit befogad.
Än märkligare är varför regeringen tillsätter en utredning, när man sedan väljer att inte acceptera dess slutsatser. Det var trots allt regeringen som genomförde utredningen och placerade socialdemokraten Björn von Sydow på ordförandeposten. Och nu förkastar de sina egna slutsatser!
Säkerhetsläget är kritiskt. Vårt försvar klarar i dagsläget inte av ett väpnat angrepp. Anledningen till rapporten var just att analysera vilka resurser som krävs för att Sverige ska få ett krigsdugligt försvar. Varvid S säger nej, det behövs inte, vi accepterar inte slutsatserna. S underkänner ju således både myndigheten och deras kompetens på området.
I rapporten står att “Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige“ och fortsätter: “Totalförsvaret måste därför ytterst ha en trovärdig krigföringsförmåga med ett militärt och civilt försvar. Det uppnås genom att totalförsvaret har en sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet att det avhåller från försök att anfalla, besätta eller på annat sätt utnyttja vårt land. Ett starkt svenskt totalförsvar med både motståndskraft och värnkraft är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande.”
Vad de nya socialdemokratiska förslagen tyder på är att de helt enkelt inte prioriterar detta. Men försvaret borde ha en särställning i svenskt politik. Det är trots allt en förutsättning för vår välfärd, för vår yttrandefrihet och för vår demokrati. För jo, det handlar om prioriteringar. Det finns pengar. Det är bara det att S inte vill lägga dem på försvaret. Så säg som det är, ni vill inte försvara Sverige!

2019/06/20

Underlag för försvarsdebatt

Inom tjugo år kan i västra Ryssland finnas ett tiotal landbaserade lättrörliga fjärrstridsenheter 
med tillsammans tusentals målsökande missilrobotar mot mark-, sjö- och luftmål som effektivt 
kan bekämpa fasta och rörliga mål ner till fordonsstorlek. Det med konventionella och 
mini kärnladdningar. Liknande förmåga får USA/Nato.

En militär konflikt i nordvästra Europa mellan parterna kan då starta med ett kuppartat militärt 
angrepp mot oss då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter på svenskt territorium 
vinner tunga fördelar som ökar möjligheterna att vinna konflikten. Ett militärt angrepp mot 
oss i det syftet kallas här deloperation då den är del av anfallande parts huvudoperationer 
mot motparten i ett vidsträckt område omfattande nordvästra Europa från Uralbergen till 
mitten av norra Atlanten, västra Arktis och haven runt detta. Mitt i området ligger Sverige.

Blir Ryssland först med baser på svenskt territorium kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa 
Nato stridskrafter längre in på av Nato kontrollerat område och med sitt nya antirobotluftvärn 
effektivare skydda egna stridsstridskrafter mot Nato robotattacker än vad som är möjligt från 
eget territorium. Motsvarande fördelar får USA/Nato med baser här.  

Syftet med en deloperation är att inom en vecka säkra fem till sex baser. Operationen börjar 
med överraskande intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets – och marinens 
flottiljer baser samt arméns anfallsbrigader. Dessa mål nås inom femton minuter efter avskjutning 
från ryskt område. Mer än hälften av målen slås ut i attackerna om vi då som i dag, saknar 
ett effektivt antirobotluftvärn. Enskilda baser tas med en till två luftburna lätt mekaniserade 
elitenheter understödda av fjärrstridsenheter.

Dagens försvarsstruktur- insatsförsvaret - saknar förmåga att söka upp angriparens elitenheter 
och i duellstrider slå dessa. För att kunna det måste armén förstärkas med ytterligare fem till sex anfallsbrigader och flygets och marinens flottiljer spridas över ett stort antal krigsbaser. 
Dessutom måste ett antirobotluftvärn med fem till sex bataljoner anskaffas. En extremt 
dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett insatsförsvar är sannolikt 
ett värnpliktsbaserat defensivt ytförsvar med hundratals små enheter som är för små att 
kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsenheter. Små enheter som ständigt ”svärmar” 
runt och mellan angriparens baser och utför jägarliknande överfall med lätta korträckviddiga 
målsökande mark- och luftmålsrobotar och utskjutbara minor. 

Syftet med striden är inte, 
som med ett insatsförsvar, att i duellstrider slå fienden utan att trovärdigt kunna visa att 
deloperationer kostar mer i tid och bindningar av resurser än de fördelar den väntas ge 
gentemot huvudmotståndaren och att angriparen därför avstår från deloperationer mot oss.


Det är hög tid för försvarspolitiker och försvarsledning att inse och acceptera, att 
fjärrstridsenheter är ett nytt reellt och snabbt växande vapentekniskt och operativt hot som 
ytterligare ökar både Rysslands och USA/Nato operativa intressen för delar av vårt 
markterritorium. Det väcker frågan om vi fortsatt ska satsa på ett gradvis förstärkt 
insatsförsvar eller på en ny försvarsstruktur till exempel ett ytförsvar.  

Debatt om dessa alternativs för- och nackdelar måste snabbt startas i allmän media. 
Det då försvarspolitiker och militärledning syns sitta fast i ett insatsförsvarstänk och blundar för de det nya hotet.

Hans Zettby

2019/06/06

Framtida hot och försvar.

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025, 
1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga.

Beträffande Hemvärnets ökade betydelse framgår satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybrid hot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. 

Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  

Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. 

Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Det totala antalet befattningar i krigsorganisationen skall öka från dagens 60 000 personer till 90 000 inklusive hemvärn och civilanställda. Det utökade personalbehovet kräver att upp till 8000 totalförsvarspliktiga grundutbildas årligen från 2024.

Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Hans Zettby