2017/06/21

Ny situation på den koreanska halvön.

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president
med ett osäkert handlag.

Två händelser har nu inträffat i Korea som skapar en ny kärnvapendimension. Sydkorea har fått en ny president, Moon Jae-in, som vill försöka föra en mjukare, men ändå bestämd politik mot Nordkorea. Det strider mot den gemensamma hårda attityd mot Nordkorea som drivs av USA och Japan och som de vill att även Sydkorea skall upprätthålla.

Genom provskjutningar av missiler med kapacitet att bära kärnvapen har Nordkorea å sin sida visat att man har kommit så långt i sin missilutveckling att man snart kan nå USA:s fastland med kärnvapen.

Sydkoreas nyligen avsatta president, Park Chung-hee, förde en kompromisslös politik och förhandlade med USA om upprättande av ett gemensamt missilförsvar med utplacering av amerikanska Thaad-batterier på Sydkoreas territorium för att bekämpa
nordkoreanska missiler. Nordkorea antas kunna rikta angrepp med kärnvapenbärande missiler mot både Sydkorea och USA (närmast baserna i Korea och Japan samt på den amerikanska ökedjan Guam i västra Stilla havet) samt Japan. Såväl till havs
(ombord på amerikanska och japanska fartyg) som till lands i Japan finns redan olika slag av missilbekämpningssystem, som är samordnade med varandra. Kina och Ryssland motsätter sig denna utveckling, eftersom den anses rubba kärnvapen-balansen till amerikansk fördel. Missilbekämpningssystemen kan nämligen användas även till upptäckt av och försvar mot inkommande kinesiska och ryska missiler.

Förkortningen Thaad står för Terminal High Altitude Area Defence och avser ett radar-och missilsystem, som kan upptäcka och bekämpa ballistiska missiler i slutfasen av sin bana. Oppositionspartierna i Sydkorea, inklusive Moon Jae-ins parti motsatte sig detta projekt, som inte bara skulle leda till en militär samordning med USA utan även med Japan. Ett Thaad- batteri hann dock installeras med hjälp av den sydkoreanska armén dagarna innan Sydkorea bytte regering.

I december 2016 beslutade parlamentet att ställa Park Chung-hee inför riksrätt åtalad för korruption. Nyval hölls den 5 maj 2017 och ledde till en förlust för regeringspartiet och en storseger för Moon Jae-in och hans parti.

Sydkoreansk ”solskenspolitik”?
Gentemot Nordkorea vill Moon bedriva en ”solskenspolitik”, och gentemot USA vill han bedriva en betydligt mera självständig politik än sin företrädare. Att Nordkorea under valkampanjen i Sydkorea genomförde flera provskjutningar med missiler gjorde dock att han lade sig vinn om att bygga in brasklappar i sina uttalanden om närmanden till Pyongyang. Dessa innehöll bla att han är beredd att möta Nordkoreas ledare Kim Jong-un – om detta skulle kunna medföra att Nordkorea avstår från sina kärnvapenambitioner.

Han vill också utveckla det ekonomiska och sociala utbytet med nordkoreanerna. Slutligen vill han verka för ett återupptagande av de så kallade sexnationerssamtalen mellan de båda Korea, USA, Kina, Ryssland och Japan som fördes i början av 2000-talet
med syfte att få Nordkorea att avstå från kärnvapen. I det avseendet har han redan fått mothugg från både USA och Japan, som anser att Nordkorea först måste avstå från kärnvapen innan några nya samtal kan föras.


Hans Zettby (L)

2017/05/26

Syrienkonflikten!

Kampen om Syrien har pågått i mer än sex år och hundratusentals människor har dödats eller skadats, miljontals har drivits på flykt. Länge såg Syrien ut att vara på väg mot totalt sönderfall, men Rysslands militärintervention 2015 har stärkt president Bashar al-Assads auktoritära regim genom flygattacker mot de rebeller som försökt störta honom.

De länder som stödjer oppositionen är vid det här laget införstådda med att Assad inte kommer att avgå, även om de inte vill säga det offentligt och han återtar sakta men säkert terräng. Men framgångarna innebär inte att Assads regim inte är hotad. Den kan fortfarande skära ihop ekonomiskt eller lida militära nederlag och en lönnmördare kan fortfarande lyckas i sitt uppsåt.

President Trumps missilattack i april var en påminnelse om hur snabbt läget kan ändras, och förhandlingarna i Astana kan också komma att bjuda på överraskningar. Det finns gott om konflikter-i-konflikten, exempelvis kriget mot IS och den olösta frågan om kurdernas ställning, vilket gör att kriget lär rasa många år till.

Det är i själva verket inte säkert att Assad någonsin kommer att kunna återta rollen som härskare över hela Syrien. Landet kan också delas eller helt enkelt fastna i ett permanent krig. Frågan är om Assad verkligen kan återerövra och styra resten av Syrien med den underbemannade armé han har till sitt förfogande? Kan han vända den ekonomiska nedgången? Hur tänker han att han ska hantera den kurdiska regionen i nordöst, som skyddas av USA?

En demokratisering vore förstås ett utmärkt sätt att låta alla parter samsas inom samma politiska system, men Assad har ju utkämpat ett sexårigt krig just för att slippa den saken, och många av hans fiender är lika ovilliga att kompromissa.

Det är inte särskilt troligt att Syrien delas i formell mening. Det vill ingen av de stridande parterna och grannländerna skulle motsätta sig sådana planer. Men om Assad inte kan nå en överenskommelse med de USA-stödda kurdiska grupperna eller besegra dem militärt och inte heller har kraft nog att återinta alla rebellområden, då kan frontlinjerna bli bestående, utan att uppdelningen nödvändigtvis sätts på pränt i någon ny grundlag.

President Bashar al-Assad har idag ett överläge i kriget i Syrien. Sedan Ryssland 2015 ingrep militärt mot syriska rebellgrupper har Assadstyrkor återtagit flera städer, däribland östra Aleppo. Mer än halva den syriska befolkningen bor i regerings områden i väster där någon form av ordning upprätthålls, medan situationen är svår för invånarna i de rebellkontrollerade delarna av landet.

IS verkar vara på väg att tappa sitt grepp i östra och mellersta Syrien, där extremiströrelsen bland annat bekämpas av den USA-stödda SDF-alliansen, som inkluderar styrkor från det kurdiska självstyret i norr.

Syrien är ett splittrat land och trots pågående fredsprocesser och vapenvilor tycks utsikterna små för bestående lösning på det över sex år långa kriget.
Hans Zettby (L)

2017/05/15

Vad är och vad gör Lejonfastigheter AB?

Det är av vikt att Linköpings befolkning får insyn i de kommunala bostadsbolagen. Min bedömning är att även kommunpolitiker är dåligt insatta i dess verksamhet. Jag vill därför med några rader ge en viss upplysning om verksamheten.

Lejonfastigheter ägs av Linköpings Stadshus AB, som är moderbolag för de kommunala bolagen och som i sin tur är helägt av Linköpings kommun. Kommunens syfte med Lejonfastigheter är att få ett långsiktigt och stabilt fastighetsägande.

Lejonfastigheter äger, förvaltar och hyr ut fastigheter för offentliga verksamheter i Linköpings kommun. Fastigheterna innefattar skolor, vårdboende och publika hus för kultur, sport och viktig samhällsservice. Bolaget arbetar för att det ska vara attraktivt att bo och verka i kommunen.

För många av Linköpings invånare är husen en del av vardagen. Flera av kommunens större, publika fastigheter finns i bolagets bestånd. Det betyder att nästan alla kommunens invånare besöker något av våra hus åtminstone någon gång under ett år.

Fastighetsägandet skiljer sig för Lejonfastigheters vidkommande vad beträffar hyresgäster, deras verksamhet och själva fastighetsförvaltningen markant från gängse hyresfastigheters, med privatpersoner och kommersiella företag som kunder.
Att jämföra Lejonfastigheter med exempelvis Stångåstaden vore därför som att jämföra äpplen med potatis.

Vilka förväntningar ses i den framtida utvecklingen?

Bolaget kommer under den närmaste femårsperioden att investera mellan fyra och fem miljarder kronor. För 2017 beräknas investeringsvolymen ligga på knappt 700 miljoner kronor. Investeringarna avser större nybyggnader, där bland annat Linköpings nya simanläggning samt det nya kvarteret innefattande Kungsbergsskolan ingår. Även ny-, till- och ombyggnad av befintliga fastigheter medräknas. Ett deltagande vid Vallastadens Expo med projekten i trapphusboendet, förskolan samt det blivande vårdboendet finns med.

Den vision Lejonfastigheter har är att bygga det goda samhället, att skapa Sveriges bästa offentliga miljöer. Med lyhördhet, nytänkande och långsiktighet för bolaget Linköping framåt. Innebörden i visionen är uttryckt i tre värderingar: kunden i fokus, att ligga steget före och att agera långsiktigt. Bolaget är en utpräglad beställarorganisation och konkurrensutsätter leverantörer och entreprenörer enlig nya lagen om offentlig upphandling (nya LOU).

Måluppfyllelse utifrån särskilda ägardirektiv.

Av fastigheternas yta är 95 % uthyrt till Linköpings kommun, 2 % vakant och resterande yta uthyrt till externa hyresgäster såsom lanthandlare, friskolor och några boende utöver blockförhyrningar. Under 2016 har 1 120 nya förskole- och skolplatser tillskapats i främst Brokind, Skäggetorp och Ryd. Under året har ett hållbarhetsprogram tagits fram, som används i samtliga upphandlingar sedan augusti 2016.

Den NKI (nöjd-kund-index) mätning som görs svarar verksamheter ute i bolagets lokaler på. Förändringen gjorde Lejonfastigheter för tre år sedan, just för att se vad de som arbetar i våra lokaler tycker. Mätningen visar både ett värde men också fritextsvar som lämnas av de som svarat.

Lejonfastigheter har under 2012-2015 haft vikande siffror och jobbat hårt med både drift- samt markentreprenör. Förra året kunde vi se ökade siffror på driftverksamheten. I år är värdet totalt högre från (2015 – 54) till 2016 då vi hade 60.

Lejonfastigheter har också fastighetsmöten hos våra verksamheter. Dessa möten hålls också med de som är ansvariga och enhetschefer i vård-, idrotts- och kultur- samt förskole/skollokaler. Där ska frågor som rör verksamheten, drift och utemiljöfrågor behandlas och detta protokollförs.

Hans Zettby (L)

Ledamot i Lejonfastigheter.

2017/05/05

Intern maktkamp avgör Kims framtid i Nordkorea.

Under valkampanjen var Trump redo att bjuda Nordkoreas Jong-un att äta hamburgare i Vita huset. Men nu är det inte längre tal om dialog och hamburgare. Istället visar Trump flera illavarslande tecken på att han överväger militära insatser mot Nordkorea. Den tydligaste signalen var USA:s missilangrepp mot en flygbas i Syrien.
Det är viktigt att inte pressa in Nordkorea i ett hörn, så länge Pyongyang ser sig som existentiellt hotat kommer regimen aldrig att ge upp sina kärnvapen.
Trots Trumps uppladdning mot Nordkorea kommer Kim Jong-Uns framtid att avgöras av intern maktkamp, inte av omvärldens agerande. Nordkoreas regim ser kärnvapen som sin livförsäkring mot yttre hot. Men internt sitter inte Kim Jong-Un lika säkert i sadeln som tidigare hans far och framför allt hans farfar gjorde. Läget på Koreahalvön blir alltmer kritiskt.
För att konsolidera sin makt har den unge Kim utsett en yngre syster, Kim Yo-Jong, till chef för Nordkoreas organ för propaganda och agitation. Hon börjar ta över den roll som fastern spelade då hennes bror Kom Jong-Il satt vid makten. I liket med sina bröder gick hon också i skola i Schweiz, men utbildning vid västerländska privatskolor tycks inte ha haft någon inverkan på deras syn på hemlandet. Där hålls myten om Kim-familjens överlägsenhet vid liv och varje avvikelse från den officiella politiken skulle stämplas som högförräderi.
Men resultatet av det hela blir trots allt en bysantinsk härva där Kim Jong-Un inte sitter lika säkert i sadeln som sin far och absolut inte som sin farfar. En konfrontation med västvärlden passar i det läget honom väl, men det kan också bli förödande om det leder till krig. Kina, Nordkoreas främsta allierade, har uppmanat alla parter till besinning medan väst talar om ytterligare sanktioner för att få landet att ge upp dess robotar och kärnvapen. Besinning är knappast att vänta sig och västvärldens, främst USA:s, scenario är helt orealistiskt.
Nordkorea ser massförstörelsevapen som sin enda livförsäkring mot vad dess ledare upplever som ett hot från väst. Efter otaliga, internationella sanktioner finns inte mycket kvar som kan förbjudas vad det gäller handel till och från Nordkorea. Trots familjebanden och myter om heroiska dåd är det intern maktkamp som kommer att avgöra Kim-regimens framtid. Inte omvärldens aktioner.

Hans Zettby (L)
Tjänstgjorde för Swedish delegation NNSC i Korea 2000-2001.



2017/04/12

Scenariot för den nya stora övningen Zapad 2017 blir spektakulärt.

Starka varningssignaler hördes redan efter Rysslands krig i Georgien men noterades inte.
Ledarna i de flesta länderna i Europa – de baltiska och polska undantagna – lät sig inte rubbas. Till slut har dock insikten om det starkt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde sjunkit in hos beslutsfattarna. Men resursinsatser för att åtgärda bristerna är alltjämt impopulära.

”Krig och sådant som har med krig att göra väcker anstöt i vårt serviceinriktade överflödssamhälle”, skrev Svenska Akademiens tidigare ständiga sekreterare Horace Engdahl i sin senaste bok.  ”I Sverige har vi bestämt oss för att väpnade konflikter utgör ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling. Tyvärr har inte alla folk nått fram till denna berömvärda slutsats”, fortsatte han.

Särskilt Ryssland har inte tagit till sig dessa behjärtansvärda uppfattningar. I stället trimmas och mobiliseras det ryska civila samhällets olika sektorer för krig. Redan 2005 ansåg dåvarande försvarsministern Sergej Ivanov att Ryssland var i krig. Den ryska synen på krig skiljer sig från vår. Skyddsövningar som berört tiotalsmiljoner medborgare har genomförts och planer för brödransonering gjorts upp.

Ryska folket ska fås att tro att Natos angrepp är nära förestående trots att det bara är några få bataljoner, främst amerikanska, som utplacerats i Baltikum som en solidaritetsgest och som militär snubbeltråd. De ryska militärövningarna som ofta hållits överraskande, har under de senaste åren haft helt andra dimensioner. Rysslands huvudövning i år Zapad 2017 (väst 2017), verkar bli något spektakulärt.

Flera dylika övningar har dessutom tagit Nato på säng. Så skedde vid en övning i Kaliningrad i december 2014 men också i mars 2015 då inemot 33 000 man sattes in i en så kallad beredskapskontroll. Scenariot för den övningen var en respons på en revolt av Majdan-typ i Moskva och innehöll snabbt bemäktigande av bland annat norra Norge, Åland, Gotland och Bornholm.

Att öarna i Östersjön dras in i storpolitiken på detta sätt väcker naturligtvis oro och debatt. Rysk kontroll här skulle i ett slag omöjliggöra västliga undsättningsoperationer, hävdas det. Det svenska beslutet att inte bevilja Gazprom möjlighet att etablera sig på Gotland skedde utifrån primärt försvarspolitiska skäl. 

Försvarsminister Hultqvist sade i offentligheten att de lokala beslutsfattarna på ön fick delvis sekretessbelagda föredragningar och att det förändrade deras syn på frågan.

2017/04/11

När rättsväsendet sviktar

En avgrund som kan uppstå i många länder är om rättsväsendet havererar samtidigt som det saknas ett starkt civilt samhälle, där alla barn uppfostras väl och människor kan försörja sig. Om människor är utsatta för brottslighet och det saknas en bra lösning på problemen kommer en del av dem att försöka lösa problemen på ett dåligt sätt i stället för att enbart bli offer.

Om någon gör inbrott i ens hem är det rimligt med nödvärn och blir det vanligt att behöva freda sig är det troligt att folk kommer beväpna sig. De som har pengar kan installera larm och anlita bevakningsföretag eller flytta till säkrare områden. I länder med hög våldsnivå bor och arbetar folk i inhägnade områden med egen säkerhetspersonal, så kallade ”gated communities”, vilket ger en extrem segregation som försvårar lösandet av konflikter.

Medborgargarde är ett ord vi använder ytterst sällan, och då nästan enbart för länder där det förekommer oroligheter och man vill skydda sitt kvarter. Men det är på väg att ändras i takt med människors känsla av otrygghet växer. Vi har redan sett organiserade nationalister som patrullerar gatorna, troligtvis är majoriteten nationalister, men frågan är vad som händer när polisens resurser utarmas? Kommer en mer aktiv grannsamverkan och nattvandrare bli en allt vanligare syn i Sverige?

Traditionell nattvandring där föräldrar och övriga vuxna i reflexvästar som rör sig ute i grupper kvälls- och nattetid är redan idag en vanlig syn i vissa områden, men nattvandrarnas syfte är i huvudsak att skapa en lugnare miljö, inte att vara självutnämnda ordningsvakter. Men om vi ser en tendens till att människor faktiskt tar lagen i egna händer och bildar medborgargarden som i praktiken är privata vaktstyrkor, även om man inte har laglig tillåtelse att bära vapen, inklusive batonger, är det en mycket tragisk samhällsutveckling som tyder på att något är allvarligt fel.

Under de senaste åren har vi sett en ökad nyhetsrapportering med rubriker om sexuella övergrepp, misshandel, skottlossning och mord. Det finns antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten i samhället som skadar andra och inte avskräcks av rättsväsendets påföljder.

Utvecklingen med attacker mot blåljuspersonal är direkt livshotande, eftersom brandmän och ambulanser vägrar åka in i områden utan kravallutrustad polis. Är det ett sådant samhälle vi kommer att få vänja oss vid?

Jag kan förstå den maktlöshet människor känner när antalet poliser minskar, rättegångar tar lång tid och straffpåföljden för vålds- och sexualbrott är synnerligen låga. Att folkets representanter samtidigt väljer att skärpa lagarna mot laglydiga personer och begränsa deras frihet i stället för att agera mot buset är direkt skrämmande.

Att områdets pensionärer åker runt kvarteret i en Volvo och äter kanelbullar för att öka tryggheten är inget fel. Om man däremot är mer seriös med radiosamband och ett flertal personer som patrullerar gatorna nattetid måste samhällets lagstiftare, och ansvariga på myndighets- och kommunal nivå, börja fundera.

Ett desperat alternativ är att bilda medborgargarden och det är kanske det minst dåliga oavsett om av de dåliga lösningarna eftersom det kan inkludera människor i det lokala samhället, de är rika eller fattiga, men medborgargarden tenderar att vara klumpiga och reagera hårt mot alla som ses som avvikande eller främmande.

Om ekonomin i ett land stressas av resursbrister och många människors liv är på gränsen för vad de finner uthärdligt kan skadorna av att låta polis och rättsväsende fallera bli oöverskådliga. En ökande våldsnivå, segregering och desperata initiativ för att skydda sig ökar även risken för politiska lösningar som skadar många människor.

Är Sverige på väg åt helt fel håll, där man inom en snar framtid tvingas skydda sig själv när polisen är på semester?

Hans Zettby