Nödläge för civilbefolkningen i Syrien.

Syrien har blivit en arena där regionala, och även globala, stormakter utkämpar en inbördes kamp.Den islamiska republiken Iran har tillsammans med sina allierade inom Iraks regering och den shiamuslimska rörelsen Hizbollah i Libanon gett generöst bistånd till Assadregimen i form av pengar, vapen och direkt militär assistans. I motsvarande mån har Saudiarabien och flera andra rika oljestater vid Persiska viken gett omfattande ekonomisk hjälp till framför att sunniislamistiska rebellgrupper, vilka också har tillåtits utnyttja Turkiets gränsområden för transporter av krigare och vapen in i och ut ur Syrien.

Samtidigt har det pågått en storpolitisk dragkamp mellan öst och väst. Putins Ryssland har upprätthållit vapenleveranser till den syriska regimen samt med sitt stormaktsveto stoppat alla försök att FN:s säkerhetsråd vidta militära eller andra internationella sanktioner mot Assadregimen. USA och vissa Natoländer har å sin sida försökt uppbåda politisk och materiellt stöd till sekulära rebellgrupper och även bistått med begränsad militär hjälp.

Kriget har drivit hälften av Syriens invånare från sina hem, men många syriska flyktingar hoppas kunna återvända när striderna är över. De flesta av dem som flytt är kvar i hemlandet som internflyktingar. Många har givit upp hoppet om fred, men är för fattiga för att klara sig i grannländerna eller för att betala de flyktingsmugglare som hjälper syrier över gränsen till EU.

Beroende på var man som syrier befinner sig och vilken folkgrupp man tillhör finns platser som kan vara relativt säkra inne i Syrien, men fronterna i kriget är många och varje gång de flyttas drivs människor på flykt.

Trots kriget fungerar statsapparaten fortfarande hjälpligt i delar av Syrien. Det gäller främst de områden som kontrolleras av Bashar al-Assads regering, längs kusten och i storstäder som Damaskus. Dessa delar av Syrien har aldrig flygbombats och våldsnivåerna är betydligt lägre. Biståndsgrupper har lättare att arbeta här och staten fortsätter att tillhandahålla utbildning, hälsovård och nödvändiga dokument, som id-handlingar. Många internflyktingar har därför sökt skydd bakom arméns linjer, oavsett vad de tycker om Assads politik, och en majoritet av Syriens befolkning tros befinna sig i dessa områden.

Även i andra delar av landet råder ett slags bräckligt normalitet, mitt i kriget, åtminstonde för den som inte motsätter sig de lokala makthavarna. Det gäller särskilt de kurdiska områdena i norr som kontrolleras av YPG-milisen, vilken har bevarat vissa kontakter med regeringen. De har därför undgått flygvapnets bombningar och den lokala förvaltningen finns kvar.

De IS-kontrollerade områdena i nordöstra Syrien kan också fungera som tillflyktsort för den som inte tillhör någon religiös minoritet. Gruppen har trängt ut alla rivaliserade miliser, vilket skapat ett visst lugn. Mest instabilt är läget i de områden som behärskas av andra sunnimuslimska rebeller, där regeringen bombar och lag och ordning brutit samman. Föga förvånande är det från dessa områden som flest människor flyr.

Hans Zettby (L)

Sveriges statsskick i praktiken

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”.

Till riksdagsledamöter kan väljas de som uppfyller följande krav:
Svenskt medborgarskap

Någon gång ha varit bosatt i Sverige

Ha uppnått 18 års ålder senast på valdagen samt

Ej genom brott enligt domstolsbeslut ha visat sig uppenbarligen olämplig

Att sköta rikets angelägenheter går bra från och med 18 års ålder; däremot inte att handla på Systembolaget.

Tidigare skulle riksdagskandidaterna därutöver vara ”kunniga, erfarna och allmänt aktade” personer.

De personer som får väljas framgår av valsedlarna, vars sammansättning bygger på vilka personer respektive partier har nominerat. Väljaren får från och med 1988 inte stryka namn på personer som väljaren inte vill ha att styra Sverige. Det är alltså partiets hopkok väljaren måste välja.

Ett politiskt parti är inget annat än en sammanslutning, en klubb, en förening, där vänner och anhängare sett ut sina egna sympatisörer. Kalla därför inte riksdagsledamöterna ”folkvalda”, eftersom folket inte fått vara med vid nomineringen!

Eftersom inga övriga krav än ovan angivna ställs på våra politiker räcker ofta inte kompetens, erfarenhet och omdöme till när det ska fattas viktiga beslut. Exempelvis köp av NUON, upphandling av NKS, nedmontering av Sveriges försvar, värnpliktens upphörande i praktiken mm.

Tyvärr avskaffades reglerna om ämbetsmannaansvar och beivrande av tjänstefel den 1 januari 1976. Nu är det fullt tillåtet att glömma vad man varit med om att besluta. Vid nyval tvår de nytillsatta sina händer då det gäller företrädarnas beslut.

Vill svenska folket verkligen ha det så här?

Per Sjöswärd, Rimforsa