Israels 11 september!

Hamas stora attack in på israeliskt territorium väcker jämförelser med Pearl Harbor och 11 september och lär leda till en ny syn på landets säkerhet. Islamiströrelsen ska nu krossas och en återockupation av Gaza kan inte uteslutas. Kritiken i Israel är redan enorm sedan man tagits på sängen, och det är tveksamt om premiärminister Benjamin Netanyahu i längden kommer att kunna sitta kvar.

 

 

Jag ser tre skäl till att Hamas valde att slå till just nu. För det första kan islamiströrelsen ha uppfattat det som om Israels säkerhet är försvagad på grund av de stora protester som pågått en längre tid mot regeringens planer på att reformera rättssystemet – och urholka det enligt kritikerna. I samband med det har regeringskritiska reservister valt att inte lista sig som tillgängliga för militären. Ett annat skäl kan vara närmandet som pågått en tid mellan Israel och olika arabstater – bland annat Marocko, Förenade arabemiraten och nu senast USA-ledda förhandlingar med Saudiarabien om ett normaliseringsavtal.

 

Det har mött stark kritik från palestinska organisationer, som påpekat att situationen för palestinierna och frågan om en palestinsk stat inte har lyfts in i de förhandlingarna. Att få tillbaka Palestinafrågan på den här regionala arenan skulle vara en anledning till att Hamas väljer att agera väldigt kraftfullt nu.

 

Det tredje skälet, är att det sannolikt är ett sätt för Iran, som stöder Hamas, att positionera sig gentemot sin rival Saudiarabien och i relation till USA. Enligt uppgifter i den amerikanska tidningen Wall Street Journal var den iranska regimen inblandad i planeringen av operationen.

 

Företrädare för Hamas säger också att man har fått stöd från Iran och anger ett ytterligare skäl till attacken: ett svar på det ökande våldet från judiska bosättare på Västbanken mot den palestinska befolkningen där.

 

Överträffad attack

Svaret från Israel är och kommer att bli extremt kraftfullt, särskilt som att attacken var och är så mycket mer än de raketbeskjutningar från Gazaremsan som Hamas brukar ägna sig åt. 

 

Man måste ta med i beräkningen att Hamas har gått in i flera städer och byar en bra bit in i södra Israel, skjutit ihjäl ett stort antal civila i deras hem och bilar och på en musikfestival, och dessutom tagit med sig fler än 100 civila och soldater som gisslan. Det gör att svaret kommer att bli ännu mycket kraftigare än det vi har sett tidigare.

 

Det finns ingen möjlighet för Israel i det här läget att gå med på vapenvila i ett tidigt skede. Målet är att ta bort Hamas ledning och det finns till och med de i Israel i dag som talar om en återockupation av Gazaremsan. (Israel lämnade området 2005)

 

Omfattande bombningar under lång tid lär vänta, och det kan bli fråga om att sätta in marktrupper. Det går en chockvåg genom Israel nu och många pratar om detta som landets nine-eleven, att det här kommer att förändra Israel i grunden, och Israels förhållande till omgivande stater och inte minst till Hamas.

 

Netanyahu ansatt
Jag tror att vi nu ser ett nytt kapitel i Israels historia. Det finns likheter med yom kippur-kriget (även kallat oktoberkriget). Även det ägde rum på en högtid, yom kippur, och hade det här överraskningsmomentet i attacken.

 

I det fallet gick en allians av arabländer till attack mot Israel den 6 oktober 1973 – Hamas anföll dagen efter 50-årsdagen av det anfallet.

 

Eftersom det denna gång rör sig om storskalig terror en bra bit in i Israel, och med många civila dödsoffer, jämförs den också alltmer med 11 septemberattacken mot USA 2001, som förändrade den amerikanska säkerhetsdoktrinen i grunden. Attacken kommer att få stora, långsiktiga konsekvenser och förändra säkerhetstänkandet i Israel.

 

Händelserna slår även mot möjligheten att något slags process i förhandlingarna med palestinierna skulle kunna ta fart igen, en fråga som har varit död sedan långt tillbaka.

Vad gäller styret i Israel är premiärminister Benjamin Netanyahu sedan tidigare hårt ansatt. Demonstrationer har rasat en längre tid mot regeringens reformer av rättssystemet, som kritikerna anser är ett angrepp på rättsstaten för egna syften. Den högerpopulistiske regeringschefen är också föremål för en rättsprocess där han misstänks för korruption.

 

Extremt hård kritik

Ändå sitter han kvar – hittills. Många anser att Netanyahu har kunnat sitta kvar för att han framför allt har garanterat israelerna två saker: god ekonomi och mycket hög säkerhet.

 

Men nu regerar Netanyahu i en koalition med bland andra högerextrema religiösa sionister, som hårt driver frågan om annektering av Västbanken, liksom reformeringen av rättssystemet som tidigare nämnts.

 

Netanyahu har nu stora problem både på kort och lång sikt, Hans koalitionspartner anses inte kompetenta, har inte gjort militärtjänst och det finns en stor förtroendeklyfta mellan den militära ledningen och regeringen. En samlingsregering med de stora oppositionsledarna kan tillföra kompetens och minska klyftan.

 

På lång sikt kommer premiärministern att utmanas av de omfattande utredningar som kommer att granska vad som har gått fel.

Netanyahu kommer att lägga ansvaret på den militära ledningen, underrättelse- och säkerhetstjänsten, men huruvida han kommer att lyckas med detta är svårt att säga.

 

Kritiken i Israel är extremt stor redan nu om hur detta kunde hända. Var fanns militären? Vad gjorde underrättelsetjänsten? Varför har ingen sett detta komma? Jag har svårt att se hur Netanyahu ska kunna ta sig ur detta, men samtidigt är han en oerhört skicklig politiker som ju har lyckats manövrera sig ur det mesta.

 

Den palestinsk-israeliska konflikten präglas inte bara av oförsonlighet mellan de båda huvudkontrahenterna. I internationell opinion är sympatierna ofta grundmurade sedan gammalt. Men här kan något vara på väg att hända, åtminstone i de politiska ledarskikten.

Sympatier för Israel

En del av det vi ser nu, är också en följd av rivaliteten om makten på de palestinska områdena, mellan framför allt Hamas, som styr i Gaza, och Palestinska myndigheten, med säte i Ramallah på Västbanken.

Palestinska myndigheten är helt irrelevant och har varit det en länge tid. Att palestinier stödjer Hamas har mycket att göra med Palestinska myndighetens inkompetens och korruption.

Polskt ödesval viktigt för hela Europa.

När EU:s femte största land går till vallokalerna den 15 oktober står stora värden på spel i en omskakande tid på den europeiska kontinenten.

 

På ena sidan står ett regeringsparti som allmänt anklagas för att montera ner rättsstaten och demokratin och är på kollisionskurs med stora delar av EU.

På den andra sidan en koalition som går till val på att Polen åter ska bli en anständig och betydande aktör inom europeisk politik. Båda sidor talar om ett ödesval för framtiden

 

Högerpartiet Lag och rättvisa (PIS) har nu suttit vid makten i Polen i åtta år. De har kännetecknats av isolering inom EU och nedmontering av den inhemska rättsstaten. Inför valet slåss man nu med näbbar och klor för att sitta kvar ytterligare fyra år.

 

Lag och rättvisas politik under dessa år har kännetecknats av ett ”enväldesstyre” där ingen hänsyn vid utformning av nya lagar har tagits till oppositionspartierna. Enbart i undantag har nya lagar skickats på remiss till organisationer utanför parlamentet. Lag och rättvisas paroll har i stället varit att partiet med egen majoritet i sejmen representerar hela det polska folket.

 

Stark konflikt med EU

Landets rättssystem har därtill konsekvent attackerats, politiserats och nedmonterats.

Polens public service-bolag – såväl radio som TV – har förvandlats till renodlade propagandakanaler för Lag och rättvisa och partiet har genom ett stort statligt bolag köpt upp majoriteten av landets regionala tidningar.

 

Polen har genom detta kommit i stark konflikt med Europeiska unionen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen har straffat Polen, EU-parlamentet har i flera uttalanden skarpt kritiserat landet och EU-kommissionen har tills vidare innehållit betydande penningstöd till Polen, däribland hela den så kallade återuppbyggnadsfonden efter covidpandemin, vilken för Polens del teoretiskt uppgår till motsvarande cirka 400 miljarder kronor.

 

Polen är i dag inte längre en fullvärdig demokrati utan en alltmer auktoritär stat. Som i alla sådana stater har utvecklingen gått hand i hand med maktfullkomlighet och korruption.

Vill göra Polen rumsrent

Lag och rättvisas politiker vägrar att ställa upp i offentliga debatter före valet. Deras politiker vägrar också regelbundet att svara på frågor från journalister och när talmannen i den polska senaten, Tomasz Grodzki, som tillhör oppositionen, utnyttjade sin rätt att i offentlig TV hålla ett kort tal till nationen uppmanade premiärminister Mateusz Morawiecki landets tittare att ”stänga av TV-apparaterna”. 

Det var så vi gjorde under den kommunistiska tiden när landets ledare general Jaruzelski skulle tala till oss, sade Morawiecki. Det kan för en svensk publik liknas med om Magdalena Andersson fortfarande vore statsminister och skulle uppmana svenska folket att stänga av TV-apparaterna eller byta kanal om riksdagens talman Andreas Norlén från Moderaterna skulle hålla tal till nationen.

 

Den polska demokratiska oppositionen består i dag av fyra grupperingar som lovat att de gemensamt är beredda att bilda regering om de tillsammans får majoritet i den nya sejmen. 

 

Det största partiet är Medborgarplattformen som leds av den före detta ordföranden för Europeiska rådet (EU-ländernas ledare) Donald Tusk. Tillsammans med ett par mindre partier, däribland De gröna, utgör de Medborgarkoalitionen. Polens traditionella bondeparti, som kan liknas vid svenska Centern, har bildat en koalition med det relativt nybildade partiet 2050. 

 

Denna koalition går till val under namnet Tredje vägen. De olika vänstergrupperna har sedan 2021 slagit sig samman till partiet Nya vänstern.

 

Utöver traditionella vallöften om sociala välfärdsreformer, däribland högre löner inom vården och skolväsendet och bättre villkor för landets pensionärer, är det två saker som dessa tre grupperingar har gemensamt: att återställa rättsväsendet samt se till att Polen åter blir en demokratiskt accepterad och betydande politisk spelare inom Europeiska unionen.

 

Avgörande för vilken sida som ska segra i valet blir förmodligen vem som lyckas mobilisera flest nya väljare samt vinna över de osäkra. Medborgarkoalitionen försöker mobilisera yngre och kvinnliga väljare bland annat genom att lova att upphäva den stränga abortlag som Lag och rättvisa infört. I stället lovar man att införa fri abort upp till den tolfte veckan av en graviditet.