En urholkad försvarsmakt!

Den svenska Försvarsmakten har urholkats så långt att det inte längre är möjligt att försvara hela Sverige. ÖB Sverker Göransson uttryckte under Folk och Försvar årliga sammankomst i Sälen att det nuvarande svenska försvaret endast kan försvara en enskild del av Sverige mot ett begränsat angrepp under högst en vecka och detta gäller när den nuvarande organisationen är färdig och fullt bemannad, vilket den enligt plan inte är förrän tidigast 2019.

Regeringens plan för att klara sig efter detta, i den mån sådan finns, är att luta sig mot förhoppningen att vi skall få hjälp utifrån. Några sådana försäkringar om hjälp existerar dock inte.

En av grundförutsättningarna för att kunna kalla sig själv för en självständig nation är att kunna ha kontroll över det egna territoriet, vilket i sin tur förutsätter någon form av väpnade styrkor. Om man som land inte längre har några egna väpnade styrkor utan betalar någon annan för att övervaka sitt område, så är man ett protektorat eller delstat, på samma sätt som Östergötland inte har några egna truppstyrkor för att övervaka det egna territoriet.

Det är dags att rikta blicken framåt. Två principiell viktiga försvarspolitiska dikeskörningar från det förgångna speglar en avgörande roll: Övergivande eller snarare borttappande av uppgiften att försvara landet och avskaffandet av värnplikten.

Avskaffandet av värnplikten blottar ett problemkomplex. För det första är personal i alltför hög beredskap, ett slöseri med resurser. För det andra är det mobiliserbara resurser som behövs för den nationella uppgiften, inte stående förband. För det tredje riskerar försvaret att gradvis utarmas när man inte längre kan tillgodogöra sig arvet av kompetens ur värnpliktssystemet. För det fjärde, slutligen, har Försvarsmakten förlorat sin viktigaste länk till samhället och medborgarna, något som ingen reklamkampanj i världen kan ändra på.

Det värnpliktssystem som gick i graven var otidsenligt utformat. Men i avgörandets stund var det ingen ledande politiker eller aktiv militär som orkade eller ville stå upp för själva värnpliktsprincipen. Det gjordes inga försök att på allvar reformera systemet, att ta fram ett alternativ till det yrkesförsvar vars svagheter idag framträder tydligt. Vägen framåt går inte självklart ner i diket, men någon måste börja med att vrida på ratten.

Utan tydliga prioriteringar riskerar nationellt försvar att bara bli ytterligare en omgång retorik. Förhållandet mellan förmågan till de nationella och de expeditionära insatserna måste tydliggöras. Försvarets långsiktiga utveckling bör styras av närområdesuppgiften, denna rör betingelser som växlar på samma sätt som vid de expeditionära insatserna.

Vi svenskar måste påbörja återbyggnaden av ett svenskt försvar som skall klara av att försvara hela Sverige. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte skall samarbeta med andra länder, men huvudansvaret för att försvara riket vilar på oss själva, precis som det alltid har gjort. Det är sorgligt att detta inte längre tycks gälla för fler deltagare i den försvarspolitiska debatten.

Ett första steg bör vara att återinföra den allmänna värnplikten!

Hans Zettby