Framtiden i kristallkulan!

Föreställ dig en värld utan fattigdom. En värld där ingen svälter, alla barn går i skolan och alla har tillgång till rent vatten. Det är en bra bild. Den kan vara sann år 2030 om man ska tro den nya FN-agendan.

Men 15 år är en kort tid. Det går att nå målen hävdar en del experter, men det krävs enorm politisk vilja, modiga ledare, stora summor pengar och civilsamhällen som driver på. Andra hävdar att det inte går, men att det är okej att komma en bit på väg. Att målen snarare ska ses som en vision som man strävar mot, som ett sätt att enas och arbeta tillsammans snarare än en exakt slutpunkt.

Ytterligare andra hävdar att det är omöjligt och att målen borde gjorts på ett annat sätt. Att man borde ha lagt pengarna där de kan göra mest nytta istället för att gapa över så mycket.

Om man fortsätter den trend som råder idag kommer en massa saker att ha förändrats 2030. Den extrema fattigdomen kommer enligt nygjorda projektioner att ha minskat, framför allt i Asien. 1,7 miljarder människor kommer att ha fått tillgång till elektricitet. Andelen unga afrikaner som slutför gymnasiet kommer att ha ökat kraftigt. Och många fler mammor kommer att få se sina barn växa upp. De fattigaste ländernas ekonomier kommer att växa relativt snabbt och där kommer troligen klyftorna att minska.

Det är bra. Men det krävs mer. Med dagens arbetstakt kommer troligen inte ett enda av de hållbara utvecklingsmålen att nås. Det betyder inte att det är omöjligt. Stora framsteg kan ske och har skett över de senaste åren. Om resten av världen kan dra lärdomar av de länder som presterat bäst på olika områden finns det möjlighet att nå långt.

Frågan blir hur mycket världens länder kan öka takten de närmaste åren. Om man har möjlighet att upprepa det arbete som gick bra under milleniemålen, men göra mer och mycket snabbare.

Samtidigt är världen mer komplicerad än den var vid millennieskiftet. 1990-talet var unik tid av rivna murar och tro på en fredlig värld. Idag står världen inför en ny typ av extremism, av krig som inte verkar vilja ta slut och av 60 miljoner människor som tvingats fly från sina hem, fler än någonsin tidigare. Omkring 1,4 miljarder människor lever i instabila och krisdrabbade stater och antalet ökar.

”Det blir ingen hållbar utveckling utan fred och ingen fred utan hållbar utveckling”, detta konstaterar länderna i Agenda 2030.

Kan rika länder förvänta sig att mycket fattigare länder ska genomdriva dyra reformer när man samtidigt bryter mot själva grundtanken att alla ska med?

Ytterst blir frågan hur mycket det hjälper att skriva under fina dokument när realpolitiken knackar på dörren.

Hans Zettby (L)