Mellanösterns stater föddes ur europeiska koloniala projekt
som lämnade starka maktstrukturer närländerna blev självständiga. Trots uppror
och internationell intervention har dessa maktstrukturer kvarstått. Detta
komplicerar omvärldens reaktioner till pågående konflikter i området.
För över tre år sedan, under hela våren 2011, rådde ett
slags demokratisk eufori i stora delar av Mellanöstern och dess omvärld. Två
genomkorrumperade och maktberusade arabregenter, Mubarak i Egypten och Ben Ali
i Tunisien, hade störtas på i stort sett fredlig väg av frihetstörstande
demonstranter. En verklig monsterhärskare, Gaddafi i Libyen, skulle snart möta
ett ännu bittrare öde, påskyndat av militär assistans utifrån efter ett unikt
interventionsbeslut i FN:s säkerhetsråd.
Sedan länge förskansade diktaturer i Jemen, Syrien och
Bahrain utmanades dessa i spontana gräsrotsuppror. Till och med Jordaniens och
Marockos relativt modernistiska monarkier skakades av folkliga
demokratiyttringar. Äntligen hette det lite varstans i världen hade även
Mellanöstern nåtts av den globala demokratirevolutionen. De brokiga
folkmassorna på Tahrirtorget i Kairo, både före och efter Mubaraks fall, blev
själva symbolen för detta nya Mellanöstern.
Dessvärre vet vi i dag att det inte blivit så. Ingenstans
där den så kallade arabiska våren lyste så starkt för tre år sedan har en
demokratisk utveckling slagit rot. Tvärtom har nästan samtliga av arabvårens
lovande länder återfallit i gamla onda mönster. Tunisien möjligen undantaget –
eller, ännu värre, drabbats av inbördeskrig och anarki som i Syrien och Libyen.
Än så länge existerar knappast någon demokratiforskning vare
sig i Sverige eller internationellt som på ett övertygande sätt kan förklara
varför just Mellanösterns muslimska arabländer till skillnad från Östeuropa,
Östasien och Latinamerika har visat sig vara så motståndskraftiga mot alla
demokrateringsförsök.
Ett avgörande, om än indirekt skäl till dessa stabila
politiska maktstrukturer är att samtliga Mellanösterns länder föddes ur
europeiska koloniala projekt, och ur dessa projekts avskaffade under ett
halvsekel efter första världskriget. Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och
Palestina utformades i princip genom det brittisk – franska Sykes-Picotavtalet
1916, utan hänsyn till etniska, religiösa och andra traditionella gränslinjer.
Lika lite som kolonialmakterna lyckades lämna efter sig regeringsdugliga
stater, lika lite lyckas dagens stormakter nå avsedd framgång med sina militära
interventioner.
Den som ingriper med militär styrka mot Mellanösterns
maktmissbrukare riskerar uppenbarligen att göra ont värre. Den som eggar
demokratiivrare och fredsälskare att resa sig mot förtryckarna, de må gälla
egyptiska Tahrirdemonstranter, syriska upprorsbönder, saudiska
kvinnorättskämpar, intifadapalestinier eller iranska grönrörelseaktivister
riskerar att med stor sannolikhet få se just dessa modiga människor råka värst
ut i slutändan.
Kanske rullar ett och annat makthavarhuvud i tillfälliga
eller längre tumult. Men låsningarna hos Mellanösterns stabila maktstrukturer
måste nog dyrkas upp på annat sätt.
Hans Zettby (FP)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar