Rysslands storskaliga invasion sedan den 24 februari 2022 är inte bara en kraftig upptrappning av ett aggressionskrig mot Ukraina som pågått sedan 2014. Det handlar om de mest omfattande och allvarligaste krigshandlingarna i Europa efter andra världskriget.
Det stora angreppet för ett år sedan var inte helt oväntat utan i någon mening en konsekvent och naturlig utveckling av processer som pågått i åtminstone 15 år.
Kriget är det mest våldsamma uttrycket för en underliggande Rysslandskris som nu är uppenbar. Det är en långvarig, strukturell och systematisk kris.
Rysslands angrepp på folkrätten och det som vi brukar kalla för den europeiska säkerhetsordningen, i ord och handling, går tillbaka till president Vladimir Putins tal i München 2007, angreppet på Georgien 2008 och kriget mot Ukraina sedan 2014.
Inget tyder på att Putin kommer att ge upp sitt mål i förhållande till Ukraina: politisk kontroll över hela landet och inlemmande i en rysk inflytelsesfär. Krisen har hållit på länge, och allt tyder på att den kommer att hålla på länge än.
Rysslandskrisen är strukturell eftersom den är ett uttryck för landets politiska regim, dess världsåskådning och historieskrivning. Den interna repressionen göder den externa aggressionen och omvänt.
Den är systematisk därför att den är ett angrepp på den internationella regelbaserade ordningen och den europeiska säkerhetsordning som byggts upp efter andra världskriget och därefter sedan det kalla kriget upphörde.
Det är en systemkonflikt som utgör ett medvetet och antagonistiskt angrepp på vårt fria, öppna och demokratiska samhällsskick, vårt välstånd och vår fred och säkerhet i Europa.
Definierar Europa
När en av världens två ledande kärnvapenmakter, tillika permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, bedriver ett aggressionskrig i strid med flera aspekter av folkrätten – och enligt många bedömare även mot folkmordskonventionen – samt hotar med kärnvapen – då finns det inte längre en väg tillbaka till en värld som den som rådde före den 24 februari förra året.
Det som nu sker är en historisk brytpunkt som kommer att definiera inte bara vad Ryssland, Ukraina och övriga Östeuropa är i generationer framåt, utan även vad Europa och väst är, och vad det europeiska projektet för överskådlig framtid kommer att vara.
Det handlar således inte bara om Ukraina, utan om oss i Sverige, EU och det bredare väst. Detta är inte ett ”Ukrainakrig” eller en ”Ukrainakonflikt”.
Det är viktigt att komma ihåg att krig är ett medel – inte ett mål i sig – för att uppnå politiska målsättningar.
De bredare ryska målen handlar om regimöverlevnad, där Kreml uppfattar att demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter utgör ett hot mot det egna styret. Detta hot kan inte uppstå bara i Ryssland utan även i ett land som Ukraina.
Därför sågs de proeuropeiska demokratiprotesterna på Majdan i Kiev 2013–2014 som ett existentiellt hot mot Kreml och den ryska samhällsmodellen. Hit hör också angrepp på, och försök att påverka och underminera, västerländska demokratier genom olika hybridhot.
Det handlar vidare om en önskan att återupprätta ryska inflytelsesfärer, där Moskva i kraft av den starkes rätt kan dominera sina grannländer. Att hävda en sådan rätt är ett direkt angrepp på grundläggande principer för den internationella ordningen med dess betoning på suveränitet, territoriell integritet och självbestämmanderätt.
Detta har pågått en lång tid, och de utdragna konflikterna i till exempel Georgien och Moldavien har varit ett sätt att försöka uppnå detta mål. Ytterst handlar det om en revisionistisk och revanschistisk politik som går ut på att återetablera det sovjetiska och ryska imperiet.
Det är ett kolonialistiskt och imperialistiskt program.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar