Under senare år har allt fler anslutit sig till synen att omvärlden får ingripa militärt i ett land där grova brott mot mänskliga rättigheter begås. De enskilda staterna har det främsta ansvaret att skydda sina egna medborgare, men när de brister i detta ansvar har omvärlden en skyldighet att ingripa, lyder argumentationen. Humanitära interventioner till försvar av de mänskliga rättigheterna är inte längre särskilt kontroversiella i de flesta kretsar, även om dess genomförande omgärdas av en rad svårigheter.
Men att hävda att dessa interventioner ska få ske utan stöd från FN:s säkerhetsråd är mer kontroversiellt, eftersom FN-stadgan kräver säkerhetsrådsmandat för våldsanvändning. Därför kan med viss förvåning konstateras att Sveriges regering verkar ha ändrat hållning i denna fråga. I 2005 års utrikesdeklaration öppnade regeringen dörren för humanitära interventioner utan stöd av säkerhetsrådet. Även försvarsminister Leni Björklund och utrikesminister Laila Freivalds har talat om behovet av att kunna agera militärt för att stoppa exempelvis folkmord i de fall då säkerhetsrådet inte har givit klartecken.
Vid ett seminarium den 15 januari 2005 om FN-reformer (A more secure world - our common responsibility) sade utrikesminister Laila Freivalds:
-Om vi får ett nytt Rwanda eller Bosnien och säkerhetsrådet är blockerat av veton? Då måste det internationella samfundet kunna intervenera ändå. Här har de regionala organisationerna en särskild roll. Man måste kunna ingripa för att stoppa massmord och skydda befolkningar.
Man kan ställa sig frågorna.
- Vilka är farorna och möjligheterna med den utveckling som jag beskrivit ovan?
- Hur skall man förhindra att FN-stadgans våldsförbud urholkas?
- Hur kan världssamfundet skydda människor som utsätts för övergrepp i de fall där säkerhetsrådet inte lyckas fatta beslut?
Hasse Z
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar