Ett talesätt jag en gång lagt på minnet är ”Det var bättre
förr – fast på ett sämre vis”. Många i läsekretsen anser nog att det var bättre
förr och antyder därmed att mycket har förändrats till det sämre. Börjar man
titta lite närmare på ett och annat är det slående hur mycket som ändå verkar
vara bestående. Det finns sanningar som är eviga precis som förr.
Som ung och oerfaren är det lätt att tro att man kommit på
helt nya synsätt eller funnit helt nya sammanhang. I början av min militära
karriär fanns det rustmästare, fanjunkare och förvaltare som såg till att jag
inte gick bort mig i det avseendet. Dessa var nyckelpersoner som svarade för
kontinuitet och stabilitet.
Jag fick en militär och sociala uppfostran som intensivt
hävdade traditionella officersideal: laglydighet, ärlighet, föredöme, stil och
puts, spänst, personlig färdighet, omtanke om underlydande, lojalitet uppåt, åt
sidorna och neråt etc. De idealen hade förstås gällt dygnet runt: i tjänst, på
fritid, i socialt umgänge, i familjen. Nu ser det ut som att vi får tillbaka
ett flerbefälssystem ty nuvarande ordning tror jag har varit förödande.
Om svensk försvarspolitik förr och nu har det skrivits och
talats mycket om. Givetvis måste en försvarsmakt förändras i takt med
omvärlden. Svårigheten ligger i att avgöra om gynnsamma omvärldsförändringar
blir bestående eller om ogynnsamma dito kan utvecklas till ett allvarligt hot i
ett kortare perspektiv. Man kan inte utan fog ifrågasätta om alla delar av
dagens insatsförsvar är lämpliga att sättas in i högre konfliktnivåer än
fredskriser.
Oavsett politiska – och inte sällan ekonomiskt – politiska –
motiv till de förändringar som skett och sker i Försvarsmakten finns det några
faktorer jag anser att man nästan totalt bortsett från de senaste 20 – 25 årens
omstruktureringar. De har i varje fall inte varit avgörande när man övervägt
alternativa strukturer. Det jag tänker på är övningsförutsättningar,
utbildningsnivå och förbandsanda, faktorer som är mer avgörande än något annat,
till och med materiel och utrustningsnivå, precis som förr.
Jag har genom åren fått möjlighet att delta i ett antal
utlandsmissioner världen över, från krigets Libanon till de nuvarande
insatserna i Afghanistan. Här måste man ha klart för sig att utlandstjänsten
inte är en semesterresa. Krig är per definition ett trauma och självfallet
påverkar det individen att vistas i en krigszon. Våra politiker som beslutar om
våra utlandsuppdrag måste därför se till att det finns resurser att ta hand om
personalen när de kommer hem. Det gäller inte bara Försvarsmakten utan även
sjuk- och hälsovården måste bli bättre på att bemöta och behandla individer med
psykiska besvär kopplade till utlandstjänsten.
Ett bakåtperspektiv är alltid nyttigt när man hamnat i
återvändsgränd. Hur kunde det bli så här? När och var gick det snett? Men det
är förstås en överdrift att påstå att arméns ledarskap hamnat i en
återvändsgränd bara för att medias rapporter duggar tätt om ett antal
officerares övergrepp mot underordnade och andra i och utom tjänsten.
Bara för att det rapporteras om mobbning. Bara för att man
trakasserar kvinnor i uniform. Bara för att somliga trupputbildare spelar
”allan” på ett sätt som faktiskt inte ens var acceptabelt på 1800-talet. Visst
förekommer väl sånt där i alla arméer i alla tider? Sånt där sopades väl förr
under mattan? Eller gjordes saken upp diskret ”inom familjen”? Eller var det
kanske rentav bättre anda förr? Nåja, kanske inte bättre men annorlunda?
Att förbandsanda har en avgörande betydelse för ett förbands
stridsvärde är mångomvittnat. Likväl är det en faktor försvarsledning och
politiker lättvindigt offrat på försvarsanslagens altare. En trolig orsak är
att denna faktor är svår att värdera i kronor och ören så länge fred råder.
Ändå anser jag att det är fullt möjligt att i fredstid värdera förbandsanda i
termer av måluppfyllelse, budgetdisciplin, övnings- och utbildningsresultat,
förmåga att anta nya utmaningar, flexibilitet, organisk kompetens m.fl.
Jag har upplevt att det har funnits såväl hemvärnsförband
som förband i internationell tjänst vilka haft en god förbandsanda i dessa
avseenden. Glädjande nog finns den ännu kvar hos dess efterföljare, precis som
förr.
Men visst, allt är inte som förr. Historien är nog så
väsentlig men vi lever i nuet med blicken riktad mot framtiden. Som den gamle
militärfilosofen Sir Basil Lidell-Hart bättre uttryckte det; ”Det är frågan om
att köra dagens film genom gårdagens projektor mot morgondagens filmduk”.
I detta sammanhang har jag tillsammans med några kamrater i
hemvärnsleden funderat en hel del på hur vi skall kunna skapa en starkare
knytning till hemvärnet och dess personal i Östergötland.
De yngsta förmågorna blickar framåt och känner i många fall
knappt till moderförbandets stolta historia. Dom funderar säkert mer kring ”De
nationella skyddsstyrkorna”, leverans av ny materiel och deltagande i
internationella insatser. Vi äldre får med visdom och erfarenhet hjälpa till
att stärka och knyta starkare band för att få en helhet i den nya
organisationen.
Vill också ge mig på att uttrycka mig om finanskrisens psykologiska
effekter. Dessa skall inte underskattas, massmedia älskar som bekant att vältra
sig i negativa händelser. Politiker av alla sorter och färger skär pipor i
vassen för att om möjligt kapa åt sig några procentenheter i väljaropinionen
genom att utmåla eländet i grälla färger. Själva reagerar vi instinktivt genom
att hålla hårdare om plånboken utifall att.
Om finanskrisens orsaker och verkan har det skrivits
tillräckligt på annat håll. Att det inte är ett nytt fenomen är också väl känt.
Det som däremot ingen nämner – i varje fall
inte tillräckligt högljutt – är att den yttersta orsaken
till de återkommande finanskriserna är människans egen girighet. Vi tenderar ju
var och en till mans att trissa upp förväntningarna på möjliga framtida
guldregn. Alltför ofta handlar det dock bara om varianter på kedjebrevs spel
som fått finare namn som Hedgefonder och liknande.
Hans Zettby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar