Att
Sverige i det läge som uppstått i norra Europa
diskuterar sin försvarsförmåga är självklart motiverat. Men det borde ske inom
en granskning med ett säkerhetspolitiskt vidvinkelobjektiv.
De flesta – däribland
säkert den ryska ledningen – utgår från att Sverige oundvikligen
skulle dras med på den västliga sidan, om en väpnad konflikt skulle
bryta ut mellan Ryssland och väst. Igelkottens tid är förbi. Frågan
hur Sverige kan undvika krig handlar därför främst om och hur den farliga
spänning som nu råder kan minskas och en öst-västlig konflikt förhindras. De
ansträngningar som EU med Tyskland och Frankrike i spetsen gör för att få slut
på Ukrainakonflikten och förhindra ett nytt kallt krig, och förnyad
bipolaritet, är av central betydelse för Sverige och vi måste som EU-medlem och
Östersjöstat vara engagerade i dem.
Ytterst bottnar dagens konflikter
i Ukraina i ömsesidiga farhågor. I väst finns en oro för att Rysslands
agerande i Georgien 2008 och i Ukraina sedan 2014 är tecken på en ambition
att hävda och utvidga en rysk maktsfär. I Moskva befarar man att USA och
Nato – med Montenegro som 29:e medlem – har en ambition att
militärt integrera allt fler stater i världen, inklusive sådana som finns i
Rysslands omedelbara närhet.
Även om vi lämnar de betydelsefulla frågorna
vart Nato är på väg, och om de övergripande relationerna mellan USA, Ryssland och
Kina påverkar möjligheterna till ny avspänning i Europa, kan vi inte underlåta
att seriöst granska frågan om huruvida Moskva idag – som ibland påstås – har
någon latent önskan att återupprätta den territoriella kontroll och makt som
det ryska tsardömet eller den sovjetiska makten utövade. Det räcker inte bara
att som svar hänvisa till Putins tal om Sovjetunionens kollaps som en
"geopolitisk katastrof". Putins uttalande ter sig snarare som en
klagan över fantomsmärtor efter ett imperium som – tack och lov – försvann än
som en varning för revanschlystnad.
Sant är att den väpnade ryska interventionen i
Georgien 2008 inte stod i proportion till den stubin som Georgien tände i
Sydossetien. Men Ryssland drog sig tillbaka och åtta år senare förefaller en
sorts ny stabilitet ha inträtt: georgiskt medlemskap och militär integration i
Nato har lagts i frysen på obestämd tid. Georgien har inträtt i EU:s ekonomiska
sfär och som partnerskapsland i Nato står landet värd för militära manövrer med
stort deltagande av västlig trupp. Sydossetien och Abkhazien – som inte varit
under georgisk förvaltning sedan Sovjetunionen kollapsade – ligger nu de facto
under rysk kontroll men utan internationellt erkännande.
Påståendena att aktionerna i Georgien och
Ukraina visar att Ryssland kastat loss från den efterkrigsordning som
etablerades i FN-stadgan och Helsingforsdeklarationen är retorik – inte
realitet. Kreml har allt intresse av att bevara gällande ordning i FN, som ju
ger Ryssland en permanent plats och vetorätt i säkerhetsrådet och därmed stort
inflytande i centrala internationella frågor. Vad man visat är att man, liksom
USA och andra, är beredd att bryta mot FN-stadgans förbud mot intervention och
användning av våld, då man anser att vitala säkerhetsintressen står på spel.
Det är illa nog.
Hans Zettby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar